Bakom kulisserna i Miss Meister's kök

Drömmer om ett större kök...

Det har varit oförskämt tyst här i sommar. I sedvanlig ordning betyder det inte (tack och lov!) att jag slutat laga och äta mat. Däremot har det varit en tuff vår och sommar för själen och jag mäktar inte riktigt med bloggsvären. Min kropp har dessutom fått ta den stora smällen av den förfärliga diet jag lagt mig till med sedan påsken. Tänk om en kunde växa lika mycket på längden som i omfång. Då skulle jag inte vara den där jävligt korta personen längre.
Smör, yoghurt, ost och allehanda mejeriprodukter i gross och parti. Inte. Bra. Alls. Mer regel än undantag så trycker jag dessutom i mig hela dagsbehovet av energi sent, sent på kvällarna.

Det har helt enkelt inte varit den bästa tiden i livet. Som den uppmärksamme läsaren redan vet har jag bytt jobb. Att byta jobb är inte helt smärtfritt. Särskilt inte när det handlar om en kvinnodominerande bransch med allt vad det innebär. Parallellt med hela långa processen från tankar och beslut att söka nytt till själva genomförandet och både fysisk och psykisk flytt till ny arbetsplats har allt gammalt groll väckt på nytt igen. Känslan av oduglighet, utanförskap, misslyckande m.m. Alla studieår, studielån, praktiker, och tillfälliga jobb förgäves. Att ha satsas så mycket och så länge på något som aldrig någonsin kommer bli verklighet är så sorglig att jag knappt orkar bära det.

Nu är det bara till att bita i det sura äpplet och leva som jag lär. Bye, bye mejeriprodukter, hello matlådor!

Nu är det höst
och jag säger som Robin: 
nu kör vi!

* * *

Drömfabriken slår till

Förresten, lyssnade på Vinter i P1 häromdan och jag säger bara Fredrik Lindström. Lyssna bums!
Läs gärna också boken Lyckliga i alla sina dagar, av Nina Björk, vilken han bl. a. refererar till i programmet.
Har försökt klistra in en ljudlänk av programmet här men vet inte om det är blogger som trilskas eller vad? Resten av inlägget kajkar ur hela tiden. Raderna hoppar sig och jag blir inte klok på hur göra så det fungerar som det var tänkt.

Med tanke på allt han pratar om fylls huvudet av funderingar kring just julen, värmen, överflödet, ensamheten, givmildheten, tvång, orubbliga traditioner och allt det motsägelsefulla som nu råder. Tankar om välgörehet. Julen - tiden på året då de flesta har spenderbyxorna på. Samtidigt som de fattigaste och ensamaste blir än mer fattiga och ensamma. "Familjen" tar huvudrollen. Märkligt nog är det dem som har mest och flest som skriker högst, "pengar spelar ingen roll - famljen betyder allt".

Yeah, right.

Som om de ens visste hur det var utan.

Keep smiling.

Precis som Nina Björk skriver i sin bok är jag (om än motvilligt) indoktrinerad av vår tids förmodligen största drömfabrik - Disney - och drömde mig på juldagen bort till en annan värld, helt bortanför min krassa verklighet, med hjälv av min absoluta favoritklassiker från 1950. En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då, säger Askungen.  
Vill ni förresten veta en hemlis?

Drömmar säljer. 

Drömmar säljer stort. 

***

LA, äventyr och de flottaste timmarna någonsin i mitt liv

Den numera tv-kända takterrassen
och försök att fånga fullmånen långfredagen 2009

Ibland sker saker i livet som i efterhand blir brytpunkten med ett före och ett efter. Jobbet och tiden i Santa Barbara en sådan händelse. Konstigt nog är minnet från den tiden betydligt större och skarpare än t ex samma period två år senare. Eftersom jag fortfarande är i konvalescens efter operationen och inte tränat som vanligt har jag istället ägnat mig åt mycket tv-tittande och patiens. Förra veckan såg jag t ex för första gången ett helt avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. Bortsett från vad, vem och hur (lämnar övriga kommentarer om programmet och dess huvudpersoner därhän) så var det en del vyer jag tyckte mig känna extra väl igen.
Och dra på trissor om det inte var på samma hotell jag bodde på en natt på när det begav sig, hotellet på 8822 Cynthia St, West Hollywood där Britt Ekland gör sin entré för de andra blondinerna. Sent på kvällen, långfredagen 2009, tog jag mig ett varmt bad och sov sedan bort min absolut lyxigaste (=dyraste) natt ever! Omg.

Vy mot"The Hills" - utsikt från hotellrummets balkong

Det var påsklov för studenterna. De flesta reste bort men en del var kvar i SB. Kollegan flydde fältet och stack till Brasilien. Själv hade jag storartade planer med den aktuella veckan, trots att jag som basade över allting inte fick lämna stället helt och hållet. Jag hade nämligen hyrt en vanlig personbil, då jag fortfarande var lite osäker inför att ge mig iväg på längre bilturer med den alltför opålitliga bil som annars stod till vårt förfogande. Hade bland annat tänkt göra några dagsturer runtom bland vindistrikten. Men det där med att saker går som planerat är sällan något jag upplevt.Om den magsjukan dessutom hängde ihop med vad som senare kom att bli det bland det allra märkligaste jag upplev eller ej, vet jag inte.

Lämnar SB och ankommer till LA

Först i slutet av veckan, på självaste långfredagen, var det äntligen dags för mig att ge mig av. Eftersom jag skulle hämta en föreläsare på LAX, på påskaftonen, blev det således en tur till LA. Trots sina berg och snirkliga vägar är själva stan väldigt platt och utbredd. Det är svårt att riktig stanna på ett ställe och "se stan". Downtown LA är i mitt tycke ganska tråkig. Sannolikt för det faktum att superkända-rika-och-flotta West Hollywood finns och såklart Santa Monica beach. Så är det verkligen riktigt långa avstånd och för en som inte riktigt är van vid femfiliga vägar blev omvägarna på tok för långa och tidskrävande så jag höll mig till ett mindre område. Körde 101 hela vägen och efter en passerat Universal Studios, högt uppe i bergen, rullar en lugnt och fint ner mot stan, raka vägen in på Hollywood Boulevard.

Kör en istället vidare en stund på 101 hamnar en till exempel på Ord i Chinatown, downtown LA. Där finns även välkända Staples center, stor sportarena, och det som på kartan ska vara LA River var mer eller mindre torrlagd då jag körde över en av broarna där.
Det blev som sagt många timmar i bilen och väl framme på hotellet, hade det redan mörknat. Jag satte mig en stund ute på takterrassen, låtsades njuta av det dyra vinet i plastglas (alltså, amerikaner och deras känsla för lyx...) och påbörjade där ett av mina viktiga vatteninlägg.

Glad lyxhotellbesökare

Förresten, på tal om lyx. Den här korgen (nedan) möttes en av på rummet. Men tro inte något därur ingick i priset heller. Helt sanslöst.Dagen efter bar det iväg på jakt efter Hollywoodskylten, ut till LAX, till Farmers Market och sist en sväng till Whole Foods Market där vi fyllde vi på med proviant inför hemfärden till Santa Barbara.
Måste ibland nypa mig i armen för att fatta att detta verkligen har hänt mig. Det känns allt ofta som en  avlägsen dröm och något jag bara fabulerar kring då och då.
Fast jag var verkligen där.
Till och med på samma hotell som Britt Ekland. Eller vänta, det är kanske hon som är på samma hotell som jag var på ;-) Nu bara måste jag titta på nästa avsnitt och se om det blir fler klipp från takterrassen.

Hoppas ni har mycket godare saker än dessa att stoppa i magen ikväll

Trevlig tisdagskväll!

***

Mat är kärlek

Jag önskar att jag hade hamstrat medan tid fanns. Världens finaste pappersservetter som jag nu i fantasin har hundratals paket av. Och som ni då får var och en varsin packe att duka fint med. I verkligheten finns de tyvärr bara kvar på bild.

Mat är kärlek. Kunde inte sagt det bättre själv. Det är maten, matlagning, ingredienser, råvaror, kokkonster, middagstips och så vidare som drog mig in i matbloggandet. Av samma anledningar plus så många fler, finns jag fortfarande kvar som aktiv bloggare. Dock är kommunikationskanalerna fler nu än för bara några år sedan och de upptar allt mer av min tid. De har också lite tagit över kommenterandet här i bloggarna. Jag försöker hinna med det också men märker att det dessvärre blir mindre av den varan. Det är ju trots allt där det intressanta händer. Det är just i kommentarerna som relationerna skapas och där vännerna så småningom framträder. Men det vet ju ni vars kommunikation vi så att säga flyttat över till Twitter och Facebook. Trots allt så följer och läser jag fortfarande ett helt gäng med bloggar av blandad kompott. Både gamla och nya.

Under förra året gjorde jag otaliga försök att får till choklad- och kokosdrömmar. Alla blev dom riktigt goda men tyvärr är jag ju en sån som liksom höftar lite här och där när det kommer till bakning och matlagning. Hittar ett recept jag skrivit ner men är osäker på om det är just till de på bilderna här. Bilderna är för övrigt plåtade med en lånad kamera som jag så gärna hade mixat och trixat med lite till. Så helt annorlunda att ta bilder med den än med min vanliga lilla PowerShot A540. Och så vansinnigt mycket större plats de tar i datorn! Evighetsjobb att förminska.


Choklad- och kokosdrömmar
ca 30 st

110 g smör (KRAV)
1 dl neutral varmpressad olja som t ex solros- eller rapsolja
2 dl socker (KRAV, Fairtrade)
1 dl kokosnötsmjöl (Organic)
1/2 dl kakao (KRAV, Fairtrade)
3/4 tsk hjorthornssalt
1/3 tsk vaniljpulver (KRAV- den svarta på liten glasburk)
1/2 dl riven kokos (Organic)
2-3 dl vetemjöl


Vispa ihop smör, olja och socker. Tillsätt kokosnötsmjölet, kakao, hjorthornssaltet och vaniljpulvret. Rör i den rivna kokosen. Låt stå och svälla några minuter. Kokosnötsmjölet sväller en del och suger åt sig vätska. Därför är det bra att vänta en liten stund innan du tillsätter vetemjölet så att det inte blir för mycket. Kaksmeten ska rullas till små bollar och inte vara varken för lös och kladdig men heller inte för torr och fast som t ex smördeg.

Bör räcka till ca 30 små kakor. Lite beroende på vilken storlek du väljer att göra. Det går såklart att göra några färre och då lite större. Grädda i ugnen på 180 grader i ca 12 minuter. Låt svalna på galler.


Smaklig fika!

***

"You've got big dreams? You want fame? Well, fame costs. And right here is where you start paying - in sweat!"

Jag kan bara inte låta bli! Detta handlar definitivt inte om mat men wow! Hade inte jag det trevligt och njöt i fulla muggar under nästan två timmar här i soffan igår kväll? Jojo minsann. Vinnaren blev till slut Joshua. Trodde faktiskt att Twitch skulle ta hem det men alltså, kolla in killens höga hopp!!!!

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag aldrig slutat dansa. Först ville jag bli balettdansös när jag var liten. Dansade jazzbalett och gick sedan över till sportgymnastik. När jag växte upp fanns ju knappt ens hip hop och än mindre visste vi vad det var. Jag hade absolut hittat min gengre där är jag övertygad om. Kan idag känna hur det liksom rycker i benen när jag lyssnar till bra hip hop. Däremot gick ju den fantastiska dansserien Fame på tv. Och gymnastiklärarinnan Lydia, självaste Debbie Allen, som ju varit domare i tidigare säsonger av programmet, har bl a sin egna Dance Academy. Och visst föll tankarna på Leroy när Joshua entrar dansgolvet? :)
Så drömma kan man ju alltid göra :) För att inte tala om hur mycket det går att njuta av titta på absolut helt fantastisk dans!

Titta och njut!