One year ago...

På dagen för ett år sedan satt jag spänd, förväntansfull, nervös, övertrött och totalt oförmögen att sova, på planet till landet over there. Jag vet inte om jag missat alla tecken om vart det hela skulle barka hän men det var förseningar redan i Amsterdam där jag skulle byta till 747:an. Springande och med andan i halsen hann jag precis fram till gaten och så var jag på väg. Precis innan vi lyfte från Schiphol hann jag få iväg ett par sms och stängde sedan av telefonen. Lite visste jag då att den inte kom att fungera igen. Här har jag bloggat om den fantastiska maten jag fick på planet.

Så var jag då äntligen framme. På LAX - Los Angeles International Airport. Lååååååång tid i passkontrollen men var till slut igenom på andra sidan.
Meh, kom igen nurå. Varför kommer aldrig min röda väska på bandet? Inte den lilla bagen heller. Ok. Nu står bandet stilla. Fler än jag står och stirrar undrande och med lätt panik i blicken på de svarta gummiflikarna, letar, söker efter våra ägodelar och väntar irriterat på att bandet ska starta igen och pumpa ut fler väskor. Men nä. Till slut står allt stilla. Inget bagage.

Hinder är till för att överkommas. Inte få panik. Det som inte dödar stärker. Everyday is a good day.... Du är allt annat än välkommen till detta land, på en plats full av ruskigt otrevliga amerikanska myndighetspersoner på hela flygplatsen... inte få panik, inte få panik.... det är bara dina allra käraste ägodelar och allt du ska leva i under de kommande månaderna som är borta... inte få panik...

Måste ringa min nya arbetskamrat, låt oss kalla honom Erling, som redan ska ha landat tidigare under dagen. Jag hade två nummer till honom. Men min telefon fungerade inte längre. Jag fick växlat till mig några quarters och sprang till telefonautomaten. Inget svar. Inget svar. Inget svar. Inget svar. Nåväl, han vet ju att jag kommer och han som jobbat i Santa Barbara i 3 terminer tidigare vet ju när flygbussarna går. Han skulle ju komma och hämta mig hade han skrivit i mail innan vi åkte.

I väntan på flygbussen vankade jag utanför och första bilderna från USA blev på dessa coola papegojblommor!

Det hade börjat skymma och det var fortfarande lite ljummet i luften. Lite förvånad blev jag av kylan som snart kom att vara ett faktum under de timmar jag väntade på flygbussen. När den äntligen kom hade det hunnit bli mörkt och efter bara en liten stund slumrade jag äntligen till. Väl framme befann jag mig i ett mörkt hål mitt i ingenstans. Jag hade ingen aning om vart jag var. Bussen hade inte stannat vid någon central eller vanlig busstation utan vid ett hotell någonstans i utkanten av stan. Och ingen Erling. Det måste bara vara en tillfällighet. Ännu ett tecken men jag hittade logiska förklaringar på allt. Kanske trodde han jag skulle komma med nästa buss. Om två timmar.
Som tur var fanns en supertrevlig och hjälpsam man med på bussen som det visade sig skulle av på samma stopp som jag. Hans fru var på plats att hämta upp honom. Jag som varken hade karta eller fungerande telefon visste ju inte vart jag skulle. Ingen taxi fanns där heller. Det trevliga paret erbjöd sig att köra mig. jag fick t o m låna deras telefon och pröva ringa Erling igen. Signaler gick fram även denna gång men ingen svarade. Till slut var jag framme. Mina nyfunna vänner fick hjälpa mig öppna den eminenta nyckelgömman bredvid dörren. Det var mörkt i huset. Jag ropade hallå. Tyst. Tände lyset lite här och var och tog trappan upp. Det verkade helt tomt och öde.


Men vänta, där ligger någon i soffan! Jag gick fram och petade på honom, Erling som snarkade högt. Inte kunde jag för mitt liv tro att detta skulle komma att bli den vanligaste synen under de kommande månaderna i Santa Barbara. Detta var alltså bara början och allt försent skulle jag komma till insikt om hur egotrippad och denna person var.

I ett tidigare inlägg jag gjorde sittande på ett café kan ni se lite vyer från ett härligt Santa Barbara