Kan det ha varit Olof Palme?

Vem av er minns inte vad ni gjorde idag för 25 år sedan? Sent på fredagskvällen den 28 februari sköts vår dåvarande statsminister på Sveavägen i Stockholm och det var först dagen efter, den 1 mars, som de flesta av oss vaknade upp till den dystra nyheten att Olof Palme var död. En tung och ganska förvirrande dag. En märklig tid kom att följa oss en lång tid framöver.

Det var en helg i månadsskiftet februari/mars 1986 och jag var med scouterna på skidläger (kan förvisso inte åka skidor men var med på lägret i alla fall) i Ulricehamn Jag hade just ätit frukost i stora matsalen och hade ingen brådska ut i backen så jag slog mig ner i uppehållsrummet och satte på TV:n.
I rutan grät folk hejdlöst och människor i massor lade röda rosor på gatan. Ledarna på lägret nonchalerade mig när jag ropade på dem, samtidigt som jag fastnade mer och mer i TV-sändningen. Förstod ganska snart att det var alldeles sant - Palme hade blivit skjuten och var nu död.
Ledarna trodde mig fortfarande inte.

Jag är ledsen att jag bara var 12 år gammal och inte hade hunnit skaffa mig tillräcklig kunskap och förståelse om vår stat, vår regering och vårt demokratiska system än. Och särksilt för att jag inte heller hunnit erfara Olof Palme som jag idag tror att jag skulle tycka vara en bra politiker och statsman.
I skolan kom jag att vara duktig på samhällskunskap men visste inte vart jag skulle göra av mig med den kunskapen och det intresse jag trots allt hade. Inte sällan kände jag mig malplacerad och som att jag levde i en parallellvärld med mina klasskamrater. Det förekom heller aldrig några politiska eller ens några vidare samhällsengagerande samtal i min familj under min uppväxt (inte nu heller för den delen). Så när jag efter många och långa omvägar till slut började läsa internationella relationer vid Göteborgs universitet kändes det som att jag äntligen hade hittat hem. så trots att allt kändes så rätt under drygt tre år kan jag inte förstå hur det sen blivit så fel efter det. Men det är ett helt annat kapitel.


Vem vet? Kanske var det just denna morgon, då jag genom tv-rutan bevittnade hundratals gråtande människor och ett allt större rosberg växte fram på Sveavägen, som någonting hände i mig? Hur kunde en person som jag visste så lite om, beröra så många människor? Kanske var det Olof Palme som genom sitt tragiska öde fick in mig på "rätt" spår? Palmecentret är hur som helst en av de heta kandidaterna för min drömarbetsplats.

***