Sanna och Hannu

Sanna, Hannu och kaprisbusken

Till min stora förvåning är det tydligen många i min omgivning som varken känner till Sanna eller Hannu, de två gnistrande pärlorna som stått bakom det italienska matresearrangemanget. Som mat- och odlingsintresserad önskar jag förstås fler ska hitta fram till dem. Ja, för det är just pärlor de är!
Tillsammans har de gjort boken Syditaliens kök och skafferi (Bonnier Fakta, 2014), vilken matresan utgick ifrån.

Men vilka är de då, Sanna Töringe och Hannu Sarenström? Jag ska i sanningens namn erkänna att Sanna varit okänd för mig ända fram till för ett par år sedan då Gunnel Carlson, hon från STV:s Gröna rum ni vet, gjorde en miniträdgårdsserie om drömmen om Italien. Där "mötte" jag Sanna för första gången. Hannu å andra sidan "mötte" jag redan i ovan nämnda trädgårdsprogram för en herrans massa år sedan, då han under flera år var krönikör i programmet. Han talade fort, passionerat och kröp liksom nästan igenom tv-rutan och rakt in i mitt lilla trädgårdshjärta.
Just nu visas den allra första säsongen av Gröna rum, från 1996!, i STV:s Öppet arkiv så passa på att få dig en liten bit svensk trädgårds-tv-historia.

Hannu är inte karln med solbrillor i pannan, ovanför de vanliga brillorna
utan han i vit t-shirt. Med solbrillor i t-shirthalsen.

Under åren har Hannu skrivit trädgårdsböcker och på senare år även kokböcker. Flera av er har säkert stött på honom på bokmässan eller i helt andra sammanhang. Kanske någon till och med varit hemma hos honom och hans mathelger? Om inte så finns det några få platser kvar en helg i augusti. Skynda, skynda! Om jag förstått saken rätt finns snart en rykande het kokbok ute så håll ögonen öppna, Sköna, gröna sommar finns snart i en bokhandel nära dig!

Sanna är författare och journalist som bland annat skrivit både trädgårds- och kokböcker. Och faktiskt ett par barnböcker! Så var det ju det där med drömmen och huset i Italien. Lyllos dem som fått chansen att hyra det en vecka eller två!
Sanna säljer också olivoljor. Hon har en alldeles egen olivoljebutik och har du tur kan du handla henner olivoljor, oliver och annat gott i en fysisk butik där du bor.
Vi fick smaka på flera olika sorter under resan. Så har du inte redan som jag, ett litet sortiment olika olivoljor hemma, så tycker jag du ska ta tillfället i akt och handla en flaska eller två av Sanna. Olivoljor to die for!

Här har ni bara fått ett pyttelitet smakprov på Sanna och Hannu av mig. Nu är det upp till dig läsare att lära känna dem mer. Du kommer inte ångra dig!

Tack, Sanna och Hannu,
för en rackarns bra resa!

* * * 

Lecce, pasta och middagsgäst

 

 

Gah, det går verkligen undan här! Vill så gärna få ner allt på pränt innan jag blandar ihop alla maträtter, råvaror, utflykter, besök och vyer som upplevs. Det är som en orkan av intryck och vinden lär inte bedarra än på några dagar.

Började denna tisdag med den nu sedvanliga joggingturen. Men precis när jag var tillbaka, alldeles runt husknuten, sprang jag av outgrundlig anledning vilse. Seriöst? En dag som denna då vi hade "fri" förmiddag och bestämt oss för att åka på utflykt på egen hand. Nåja. Det blev en extra lång (och välbehövlig!) joggingtur denna förvånansvärt något varmare morgon.
Snabbfrulle bestående av kaffe, banan och en näve hasselnötter. Sen bar det av, med ett mindre snabbgående tåg, till Lecce, en av de större städerna i Apulien.

Vi hann bara med en promenad i den gamla stadsdelen, så vad gäller italiensk shopping har jag ingen som helst aning. Däremot fanns här fullt av historia. Vad sägs om att ha rester av en amfiteater från romartiden mitt i stan? Inte fullt så gammalt men ändock några hundra år på nacken har också den särpräglade barockarkitekturen i stan - Il Barocco Leccese. Många katedraler var under restaurering, med hjälp av EU-pengar.

Duomo di Lecce (byggt 1659-70), med sitt 54 m höga klocktorn,
Campanile (byggt 1661-82) är den högsta byggnaden i Salento

Vi åt lunch i Lecce innan tåget gick tillbaka till Spongano. Bruschetta med tomat och rosmarin och så den numera klassiska bondbönspurén och kokt cikoria. Hrm, var inte direkt det bästa haket i Lecce vi hittade.

Njae, inte särskilt imponerad

Men vad gör väl det med värsta tjusiga middagen väntar till kvällen. Men först jobba! Klockan fyra var det nämligen dags att samlas i köket igen. Pasta stod på programmet idag. Faktiskt det enda vi alla gjorde tillsammans. Annars lagade vi oändligt många rätter i mindre "matlag".
En näve durumvete och en skvätt vatten. Sen var det bara att knåda ihop degen tills den blev lagom torr men ändå väldigt seg och smidig.
Förmodligen är jag den enda svensk som fortfarande inte gjort just egen pasta så det var permiär för mig. Och då så gör vi orechietter. Va f*n!? Vet ni hur svårt det är att göra pasta? Seriöst, jag ska aldrig mer göra pasta.

Vi delade deg med varandra, knådade lite till, svor en del, sen fick pastan ligga
och vänta på ett bord tills det var dags att koka den. Det vill säga ett par
minuter innan den skulle ätas.

Det är nästan overkligt hur god middag en kan ha en vanlig tisdagskväll. Den började med bubbel och panelle. Sen antipasti på rester från tidigare middagar och lite annat gott. Bland annat vita bönor med fritterade salviablad, sjukt god linssallad och så de spröda, gröna färska bondbönorna och tärnad pecorino (lagrad fårost).
Sedan fortsatte kvällen med mer mat och en skaldjurshistoria som jag hoppade över. Vad jag däremot inte hoppade över var romanescosåsen av alla romanescosåser. To die for. I kid you not.
Ni som hängt med Miss Meisters mat några år vet att jag älskar rostad paprika och också gjort en del paprikasåser genom åren. En favorit är t ex den rökiga. Romanescosåsen går också bra att leka lite med smaksättning men glöm för allt i världen inte mixa i mandlar!

Jisses, nu blir ni väl proppmätta bara av att läsa om all mat som serverades. Men det var inte slut än. Billy och jag rockade i köket i eftermiddags och gjorde en rackarns god parmigiana di melanzae.  Josåatte. Den blev faktiskt riktigt god. Recept? Nä, det fick vi aldrig.
Kvällen till ära hade vi en middagsgäst också. Gino L. DiMitri, lärare vid ett institut i Maglie. Han berättade bland annat om olivträden och hur en fördande sjukdom de drabbats av håller på att förstöra olivoljeproduktionen i landet. 

Och som om världen inte vore liten nog så nämner Gino plötsligt Ilva Beretta.Vad, hur och varför han kom in på henne vet jag inte (han pratada och berättade en massa saker under heeela middagen) men världen krympte lite just då. Vem hade anat. Allas vår Ilva. Eller ja, "min" Ilva i alla fall. Kvinnan jag är evigt tacksam för över att Miss Meisters mat kom till liv.


Så, vad hände med pastan då?
Den glömde jag helt av att fota! Slurp sa det så var den slut :-)

På återseende snart igen!

* * *

Puglia, Salento, Spongano och det stora Köket

Det går minsann undan här. Fullspäckat program och inte många minuter över till "egentid" . Soligt och fint, men svinkallt det första dygnet. Nu lite mildare men desto mer regn. Trots det har vi hunnit med långpromenader och flera utflykter med buss. 
Min gamla minidator är just det, gammal. Det märks särskilt när det kommer till bildhantering. Den tar inte ens bilderna från mobilen. Jag skriver därför så gott det går (mest minnesanteckningar) på plats men kommer posta inläggen i efterhand, när jag kommit hem och fört över alla bilder ordentligt.

Jag befinner mig alltså i pyttelilla staden Spongano som ligger i Salento, självaste italienska stövelklacken och likaledes södra delen av Apulien. Syditaliensk mat står i fokus och vi har ett gigantiskt kök här där vi tillsammans lagar mat varje dag. Det är lite som ett scoutläger deluxe. Med extra allt.
Vistelsen här är arrangerad av Sanna Töringe och och Hannu Sarenström, två välkända profiler inom mat och trädgård, i den svenska ankdammen. Programmet är fullspeckat och det är inte många minuter över till "egentid". Lagar vi inte lunch eller förbereder mat inför kvällens middag så är vi på tur någonstans i regionen. Hittills har vi bland annat varit på en lördagsmarknad, blivit bjudna på middag av självaste baronen (en av ägarna till palatset vi bor i), vandrat runt i Sannas trädgård, gått på långpromenad i olivlundarna, doppat händerna i Medelhavet och idag besökte vi även en underbar Agriturismo - Le Stanzie. Förmodligen hade jag där min bästa lunch ever.

Och så dricker vi vin.

Jag försöker anteckna och fota så mycket det går men erkänner att jag redan ligger efter i dokumentationen. Det är så många smårätter hela tiden och min italienska är i princip obefintlig så jag tappar bort mig hela tiden. Hoppas bilderna sen ska hjälpa minnet på traven.

Hej så länge!

* * *

Äntligen framme!

Efter viss dramatik och ovisshet är jag äntligen på plats! På grund av en strejk i Italien var nämligen flyg från Sverige och Danmark försenade och de italienska inrikesflygen inställda. Ett tag såg det riktigt mörkt ut att alls komma fram till slutdestinationen. Cirka sex timmar försenade kom vi i alla fall fram till slut och den planerade välkomstmiddagen har fått skjuta på sig ett dygn.
Det var kolsvart mest hela tågresan genom Italien och under den långa bilfärden från Brindisi centralstation till palatset i Spongano, palatset som nu ska vara mitt hem den kommande veckan, så det var riktigt spännande att se hur allt ser ut nu i dagsljus. Kul också att träffa resten av alla matnördar och medresenärer.

Så trots allt strul kan väl äventyret på plats knappast börja bättre än med sol och morgonkaffe ute på taket.
Sen var det dags att kavla upp ärmarna och sätta igång med resans första lunch. Tre soppor och elva trevande matnördar. Eller ja, alla är nog inte riktigt matnördar för en och annan "medföljare" finns i sällskapet. Men det ska nog bli bra det här.
Även lunchen intogs ute på taket, i solen. Mer om sopporna kommer så småningom.

Hej så länge!

* * *

Detta med att ständigt ta sig vatten över huvudet

Det är inte längre någon idé att fråga varför. Det verkar mest vara ett inbyggt fel i mig, det att jag har så lätt för att kasta mig in i saker jag inte kan. Saker jag har lite eller helt saknar erfarenhet av. Och det gäller inte bara mat och matlagning.
Jag blir så trött på mig själv. Det låter kul och nyfiken som jag är vill jag så gärna lära mig mer men så slår verkligheten till som en käftsmäll och jag inser att det är knappt om både tid och kunskap för uppgiften jag i ett svagt (eller dumdristigt?) tillstånd åtagit mig. Att jag tar mig vatten över huvudet är snarare regel än undantag.

Förrätt verkade så enkelt. Nu står jag i valen och kvalen mellan dill och dragon. Med eller utan rotselleri. Tärningar eller stavar. Buffé eller portioner (ve och fasa för det sistnämnda, jag som inte kan dekorera och pynta matuppläggningar). För att inte tala om transport! Cykla en mil med matvärdigheten i behåll?
Till råga på allt har jag fått för mig att lära mig italienska.
Hur ska detta egentligen sluta?

Trevlig måndag på er!

* * *

Mattidningar eller inte mattidningar. Det är frågan.

Nästan på pricken för ett år sedan* damp det ner en tidning i min postbox. En ny mattidning. Lite mindre och bredare i formatet än de flesta andra A-4-stora mattidningarna. Dessutom i den allt mer moderna matta kvalité och raka motsatsen till glättat papper. 
Al Dente. Italiensk matlagning på riktigt. Såg lovande ut. Men alltså, inte för att jag är en mattidningskonsument av rang (jag och Elle mat & vin har ett förflutet och hade jag bara haft råd kan jag lova att det drällt av div utländska matmagasin* omkring mig) men det var nog den sämsta mattidning jag läst. Reportagen, berättelserna och texterna som sådan var väl ok. Tilltalande bilder och det finns en del recept i tidningen.

Men så spretig. Som namnet på tidningen avslöjar handlar den såklart om italiensk mat men det finns inget tema, ingen röd tråd och så var det plötsligt påskmat (?). I juli.* Reportage från Italien, veckomatsedel, frukost, reportage, påskmat, italiensk mat i Italien, soppor, italiensk mat i Sverige, grytor, you name it, allt finns med. Och trots alla rubriker och bilder får jag ändå känslan av tomhet när jag kommit igenom den. Vad detta allt? Kan dessvärre inte riktigt sätta fingret på vad som saknas för det var definitivt mindre av reklam och annat störande som de flesta andra tidningarna är fullproppade av.
Hur mycket jag än tilltalades av formatet, påminner en del om Jamie Magazine, och intentionen om att sprida enkel och traditionell italiensk matlagning sprang i alla fall inte jag och ville ha nästa nummer.

Aptiten är i princip lika med noll och lusten att laga mat tryter. Förvisso behöver jag knappast fler recept och mer inspiration än vad jag har att bläddra i här hemma (oändligt många olagade recept överallt) så kanske var det senaste veckans extrema längtan till Lyon och Frankrike* som fick mig att tänka på den italienska maten. Eller så var det något annat jag snappat upp i förbifarten på någon blogg eller på teven som gjorde att denna tidning ploppade upp i minnet. Kanske skulle jag hitta lusten igen. Dock inte av denna tidning. Kan inte heller hitta mer om den annat än att fyra nummer gavs ut förra året.

Läser du mattidningar? Vilken är då din favorittidning?

***

* Som t ex Vegetarian Living, Jamie Magazine, Vegetarian Times,  Veg News, 

*Det står inget annat datum på tidningen än nr 1-2012 och så här i efterhand har jag förstått att tidningen gavs ut före påsken.
*Påbörjad 18 juli 2013 

Rostad paprika får smaklökarna att dansa samba

Det är sällan jag minns tidpunkten för när jag började tillaga råvaror på ett speciellt sätt. Trots att jag var relativt ung då jag började intressera mig för matlagning och bakning så är det främst under de senaste 10 åren som jag utvecklat och mer grundläggande förändrat mitt sätt att både hantera och tillaga mat. Dels har det att göra med övergången från att vara djurätare till enbart växtätare som spelat roll då jag tvingats lära mig mer om och faktiskt tillaga grönsaker och rotsaker mer än bara skiva ner till en sallat. Men också för att matlagning blivit mer tillgänglig för mig och för allmänheten, främst genom alla tv-kockar och diverse matlagningsprogram, och jag har fått inspiration, tillagningstekniker och små tips från andra än enbart mamma.
Och matbloggarna såklart! Utan dem vet jag inte hur det hade stått till med matlagningen i Miss Meister's kök egentligen. Skulle förmodligen stagnerat och levt på potatis och rivna morötter.

Hur som helst är jag glad för alla tips och trix som korsat min väg under åren. Tekniker som gör att maten blir lite godare, lite fylligare, lite flottare och smakrikare. Små saker som att rosta kryddor först istället för att mortla direkt. Det känns som att jag alltid rostat kryddor i torr stekpanna (till vissa rätter), dessutom på ren rutin idag, men är i verkligheten inget jag haft med mig hemifrån utan definitivt något jag lärt mig på senare år. Eller detta att ugnsbaka/rosta rotsaker till en blivande soppa istället för att bara koka i vatten/buljong, är definitivt något jag aldrig gjort före det Miss Meisters's mat kom till.

Det är förresten många råvaror som blir godare då de rostas i stekpanna eller i ugnen innan de tillagas till någon annan rätt. Som paprikor till exempel. Minns inte när jag t ex "upptäckte" ajvar relish för första gången och under en del år köpte jag sådan på burk. Hade ingen tanke på att göra egen. När jag tänker på det var det förmodligen Jamie Oliver som jag först såg rosta paprikor, lägga i skål med plastfilm över och låta svalna en stund innan det brända skalas bort. Tydligen rostade jag, enligt egen utsago, en paprika för första gången för bara fem år sedan. Det är näst efter att rosta kryddor något av det enklaste och extremt goda smakförhöjande jag vet att göra. Personligen gillar jag att rosta dem hela för att på så sätt tillgodogöra mig den goda paprikasaften som rinner ut ut paprikan när den skalas. Dessvärre spricker de lätt och saften rinner istället ut i ugnsformen och bränner fast som bara den. Gör det ändå varje gång. Så värt det när jag lyckas behålla paprikorna hela.

Medan jag skrivit detta inlägg har således ett par paprikor rostats i ugnen. De ska bli en av alla ingredienser till denna goda tomatsås och så ska jag blanda till en enkel sallad med edamame och lite kryddor. Det finns så många fler alternativ att använda rostad/grillad paprika till. Varför inte göra en rökig paprikasås, vanlig paprikasås, rött ris med grillad paprika eller en risotto med rostad paprika.

Vad gör du själv med rostad paprika? Och vad för matlagningsknep har du lagt dig till med på senare år?

***

Knivskuren

Det föll sig på så vis att jag upptäckte det fanns några kronor kvar på ett presentkort jag fått en jul för längesen. Länge har jag suktat efter en Sabatier, Classic 6" och/eller 8" men så många kronor fanns inte på presentkortet. Inte heller räckte det till en såndär flott liten porslinskniv. Men så har det nyligen dykt upp färgglada knivar lite varstans. Bland annat Danska Scanpan's knivserie Spectrum. Pengarna räckte till en illgrön santokukniv och en liten röd universalkniv.

Bild från Cervera

Nya knivar är som brukligt rätt vassa. Jo. De är vassa. Dock jag har vid ett par tillfällen tyckt att det varit lite svårt att skära med i alla fall. Men eftersom de är splirrans nya har jag ignorerat det. Tills en dag för snart två veckor sedan då jag skar några tomater så hann jag tänka att jag trots allt borde ta fram min lilla tomatspecialkniv. Dessvärre hann det bara stanna som en tanke innan jag hade halkat med kniven och gjort ett ordentligt snitt i vänster pekfinger.

Sedan dess har jag ätit upp resterande matlådor från frysen, ätit råa grönsaker, oförskämt mycket bröd och dessvärre slarvat en hel del med maten. Det är en underdrift att påstå köksarbetet går trögt med ett finger omplåstrat och oböjbart.
Nu har det läkt ganska bra men jag är som lite skakis med att hacka och är inte alls sugen på att laga mat. Dessutom måste jag nu för tiden koka soppa på en spik och det är definitivt inget som peppar och ger mig inspiration och kreativitet.

***

På tal om bränd mat

När jag ändå är inne på det här med misslyckanden i köket (ja visst har vi alla misslyckats fastän vi sällan erkänner det) är det inte första gången jag bränner vid mat. Jag vet inte om det är ugnen men trots att jag bott här i över åtta år har jag aldrig riktigt lärt känna den och tycker allt som ofta det blir ojämnt hur jag än gör. Att jag skriver om ugnen beror på att jag väldigt sällan bränner mat på spisplattan. Ett undantag var förstås ganska nyss då jag till och med fick testat det nyinstallerade brandlarmet när jag gräddade årets plattebröd. Verkar vara ett lite väl känsligt larm och är man dessutom utan fläkt finns det inte så mycket att göra åt saken.

Så är det detta med Internet. Jag som tills för bara några år tillbaka varken har twittrat, bloggat eller ens surfat i mobilen brukar vid vissa tillfällen få ett uppdämt behov att logga in och kasta mig ut i nätvärlden. Särskilt efter en helg då jag varit på vift och inte haft tillgång till Internet. Väl hemma måste jag oftast börja laga mat det första jag gör och under tiden rot- och grönsaker rostas i ugnen passar jag således på att uppdatera mig på nätet. Resten blir alltså bara ett enda stort misslyckande. I somras skaffade jag mig till och med en äggklocka i hopp om att också använda den för att minimera risken att bränna maten.
Nya strategin är att inte alls ha igång datorn när jag lagar mat.

Bränd vitlök och rotsaker till blivande soppa

Gillar inte heller när de grillade paprikorna ibland spricker innan de är färdiga och då bränner vätskan mer än nödvändigt. Det förstör såklart inte paprikan så mycket men det grämer mig att jag inte kan ta vara på den goda vätskan inuti. Det har jag däremot inte kommit på något bra knep för att förhindra. Verkar vara lite upp till paprikan själv att spricka eller ej. För det mesta håller sig de flesta av mina grillade paprikor hela.


Kanske är det varken ugnen, spisplattorna eller kastrullerna som trilskas utan helt enkelt jag som inte längre har någon laga-mat-och-baka-mojo i mig.

***

En nästan helt vanlig lördagkväll

Prövar gamla recept men ändrade lite och det blev mer som rispudding istället för en variant av khichuri - ris och linser. Och den där chokladpuddingen vill sig inte riktigt. Lika så bra det förstås.