I don't do mornings

Eftermiddagssol en kylig januaridag

Morgnar. Det har aldrig varit min tid på dygnet. Särskilt inte måndagsmorgnar. Fast då jag i över ett års tid rusat iväg före klockan halv sju nästan varje måndag, för att hinna i tid till ett yogapass, ser mina måndagar lite annorlunda ut. Större delen av förra året var jag tvångsplacerad och jobbade så det var ett minst sagt fantastiskt sätt att börja vecka på. Känslan höll liksom i sig under dagen. För längesedan fanns även en tid då jag här hemma började varje morgon med ett inte fullt så långt yogapass men ändå 20-30 minuter. Femton om jag hade bråttom. Konstigt nog sammanfaller uppehållet av den rutinen med att min CD-spelare slutade fungera.

Nu, när jag inte längre har något jobb att gå till, så fortsätter jag att sätta klockan, före det att alla andra är vakna, och ger mig iväg ut i mörkret och kylan. Då cykeln stått olagad, då vägunderlaget varit för dåligt för cykeln eller helt enkelt för att jag behöver få tillbaka min kondis på en högre nivå än nu så joggar/går jag till gymmet. På vägen dit jogga jag förbi ett annat gym, med stora glasfönster mot vägen, där ett tiotal personer redan är igång på löpbanden.

Redan? 
Så tidigt de är igång. 
Mitt pass börjar ju inte förrän om 40 min.  

Ungefär så hinner jag tänka innan det slår mig att jag faktiskt joggar. Utomhus. I minus 12 (eller 0-gradigt). Med ryggsäck. Till gymmet där jag ska träna ytterligare 1 timma. Sen gå/jogga hem igen.
Jag som inte gör morgnar så bra.
Bara ibland.

Är ljuset här för att stanna?

Trevlig vecka!

***