Böngryta med svarta kikärtor

Svarta kikärtor. En delikatess svår att få tag på. Lyllos mig som köpte med mig något kg hem från Italien. Bland annat från Le Stanzie och så en påse från bakluckan på en bil. Det var just under besöket på agriturismon som jag fick nys på de svarta kikärtorna. Tyvärr var det kött i så jag smakade aldrig på den. De svarta kikärtorna dök aldrig upp igen under resan så jag är glad att jag köpte med mig hem. Men vad göra med dem?

Det fick helt enkelt bli en slags caponata eller grönsakgryta om en så vill. Har du tur och det finns en påse svarta kikärtor i ditt skafferi så tänk på att de behöver lite längre tid att koka än de vanliga gula. Tog 1 1/2-2 timmar. Just denna gången låg de torra ärtorna även några timmar längre i blöt (innan kokningen) än de vanliga gula. Om inte så går det också bra att laga maten med vanliga kikärtor.

Böngryta med svarta kikärtor
2 port

1 schalottenlök
1-2 vitlöksklyftor
1 morot
1 bladselleristjälk
1 puck grönsaksfond
2 dl vatten
1 liten burk krossad tomat (t ex Mutti, 210 g)
ca 100 g mangold
1 1/2-2 dl kokta svarta kikärtor
1 lagerblad
en skvätt pressad citron
en skvätt äppelcidervinäger
olivolja
salt
svartpeppar
några nypor persillade
några fler nypor torkad oregano
några vrid chili explosion

Finhacka schalottenlöken och vitlöken och fräs, på medlevärme, i olivolja. Löken ska inte bränna vid. Tärna moroten och bladsellerin ganska smått och fräs tillsammans med löken ett par minuter.
Tillsätt sedan vatten, grönsaksfond, lagerbladet, krossade tomater och salt. Låt puttra en stund på låg-medlevärme.
Tillsätt sedan citron, vinäger, örtkryddor och chili och låt grytan fortsätta puttra en stund. Tillsätt kikärtorna och allra sist grovskuren mangold. Stänga av värmen och låt grytan så kvar på eftervärme och gotta till sig.
Servera varm med riktigt god olivolja på toppen och en skiva färskt surdegsbröd.

Smaklig spis!

* * *

Resan som äntligen blev av

Det slog mig just att jag aldrig tidigare flugit över Alperna. Det var strålande väder och utsikten från planet var minst sagt hissnande. Lite läskigt ändå att jag tog dessa bilder, då vi häromdan hörde om den tragiska olyckan med tyska planet som kraschade.
Helt ovetenskapligt och mer av karaktären lösryckt antagande (efter en del googlande förstås) antar jag det en ser är i krokarna kring Kitzbühel och den österrikiska nationalparken Hohe Tauern.

Nu är ju detta först och främst en matblogg. Vegetarisk dito dessutom. Resan till Italien var en uttalad matresa och tanken var från början att föra en slags matdagbok. Men resan var överväldigadande på så många sätt att jag inte hann med att dokumentera allt. Jag som började så bra.

Utresan:

Tidig frukost hemma med gröt och kaffe.
Banan och mini-Froosh smoothie innan säkerhetskontrollen på Landvetter.
Fruktsallad och Brämhults blåbär- och hallonsmoothie i Köpenhamn.
På flyget mellan Köpenhamn och Rom var det vegetariska alternativet så kallat flatbread pizza, mexican style. Som en pizzabit fast med polarkaka istället för pizzadeg. Typ. Hyfsat god. Men allt är som ni vet relativt.

Väl framme i Rom blev det som bekant (pga strejken alltså) en 5-timmarsresa med tåg till Brindisi istället för det bokade flyget. Eftersom vi inte visste om det fanns bistro el. dyl. på tåget köpte vi med oss mat och dryck från centralen. Det blev så originellt som en vegetarisk quesadilla med ruccola, tomat och ost.

Sen vaknade jag och det var sol, lördag och jag fick nypa mig i armen för att förstå att det inte var en dröm.

Hemresan

Kaffe, en banan och ett päron.
Vatten
Vin i VIP-launchen på flygplatsen i Rom
Flatbread pizza på planet Rom-Köpenhamn
Gah, sjukt hungrig på flygplatsen i Köpenhamn!
Macka med tomat och mozzarella och mer vatten på Kastrup.

Så vart det ju all mat däremellan.

Med all sannolikhet kommer fragment från resan hänga med i bloggen en bra tid framöver och förhoppningsvis kommer jag få fatt på ordentliga recept att dela med mig av.
Men för nu är resan över. Så brutalt och kylslaget att vara hemma igen. Värre än värsta käftsmällen.

Saknar er redan, La Familia.
* * *

Picknick vid Medelhavet, middag och Pizzica

 

Att försöka sammanfatta sista heldagen i Italien i ett inlägg är stört omöjligt. Som ni säkert märkt har dagarna varit fulla av aktiviteter och intryck och det är bara en bråkdel som fått plats i de senaste inläggen. Dagen har varit både solig och regnig. Glad och ledsam. Äventyrlig och hemtam. Stillsam och helt galet svängig. Och allt däremellan. Är fortfarande svettig, för att inte säga dyblöt, efter kvällens bravader. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig en sådan här resa.

Sprang resans sista runda längs olivlundarna i morse, följt av enklaste frukosten; kaffe, en apelsin och ett päron. Sedan var det åter dags att sätta sig i bussen och fara mot nya äventyr. Vi körde bokstavligt talat ända fram till Medelhavet, eller ja snarare Adriatiska havet (vilket ju är en vik av Medelhavet) och närmare bestämt till en havsvik och anlagd badplats i Castro. Där hade vi picknick bestående av mackor på resterna från all mat vi lagat under veckan.

Det var nästan riktigt varmt i luften men tyvärr inte tillräckligt för att kasta kläderna helt och ta ett dopp i det blå. Förlåt, turkos menar jag. Benen fick sig i alla fall ett snabbdopp. Har tyvärr inte lyckats återge den nästan självlysande turkosa färg havet hade på bilderna jag tagit. Den översta är nog så nära det går.
Innan picknicken vandrade vi runt i botaniska trädgården La Cutura. Mamma mia vilka kaktusar och andra suckulenter! Aldrig sett något liknande. Inte i de gigantiska storlekarna.

Efter picknicken promenerade vi runt lite i Castro. Bland annat gjorde vi en nära på lodrät stigning till Castros "gamla stad", Il Centro Storico, med rester från den gamla borgen väl införlivad i den framvuxna stadsdelen. Borgen var tyvärr stängd för besökare och det föll sig inte bättre än att vi kom bort från varandra. Jag och några till missade helt den gamla stadsdelen. 

Vy från toppen och de flotta sutteränghusen, Castro

Väl tillbaka i palatset fick vi pusta ut en stund. Packa väskorna och svida om inför kvällen. Det kändes konstigt att inte gå ner i köket ikväll och fixa middagen. Vi blev nämligen bjudna på mat ikväll. Och så bjöd de upp till pizzica (dans)!
Jag fick en rackarns god böngryta (med cikoria och/eller rape i). Icke-veggisarna fick en mustig köttgryta. Första riktigt stora köttfrossan på hela resan faktiskt. Men först några starters som bl a  fritterat potatismos, inlagda kronärtskockhjärtan, mini-mozzarellabollar, frittata med rape och potatismos med hackad manel i pytteglas.
Oj, oj, oj, så lite vi visste av vad som väntade oss när vi satte oss vid det uppdukade långbordet.

Baronen (och kocken) Alessandro visar oss vegomaten

Under och efter maten var det nämligen dans för allt vad tygen höll! Först lätt reserverade och återhållsamma. Men hej, svetten lackade och vi dansade och dansade medan regnet öste ner och piskade hårt mot rutorna. Trots att det var Pizzica, en dans ursprungligen från Salento, som gällde slank där plötsligt in ett par enkla salsasteg. Jag var lyckligt lottad (eller helt grym på att dansa ;-) ) då jag flera gånger fick dansa med självaste danslärare :-) Fast bäst av allt var nog ändå den ack så korta dansen med Hannu ;-)
Nu ska en nöjd och glad Miss Meister sussa sött några timmar innan det är dags för hemfärd. 

 

Sov gott!

* * *

Fresker i Otranto, vinprovning och mera regn

Varje morgon

Så var onsdagen över. Hur kan det redan vara sista dagen imorn, vi som hade en så lång och härlig vecka framför oss. Gah! Kan vi inte stanna över helgen också? Jag är långtifrån färdig med Italien!

Fresk i kryptan, domkyrkan i Otranto

Idag ösregnade det mest hela dagen. Den planerade utflykten till stora matmarknaden blev tyvärr inställd. Efter en lite längre frukost än vanligt styrde vi kosan österut, mot Otranto och dess berömda domkyrka - La Cattedrala di Otranto, dedicata a Santa Maria Annunziata - från 1068. Mycket har hänt där under dess nära 1000-åriga historia. 
Dessvärre kom vi mitt i en mässa av något slag, verkade inte vara särskilt munter sådan, och kyrkan var full av uniformsklädd polis och militär. Besökte blev därför väldigt kort och knappt något fotograferande för min del. Varken på det fantastiskt vackra mosaikgolvet, de inglasade dödskallarna (från 1480 då turkarna slaktade 800 kristna i Otranto) eller det otroligt praktfulla taket.
Endast ett par nere i kryptan.
Och vilken krypta sen! Så vansinnigt vacker. Så stämningsfull. Alla pelarna (hann inte räkna antalet) var olika formade med räfflor, små figurer och diverse utsmyckningar. Flera fresker fanns till beskådning och så...plötsligt fick vi bråttom upp och ut igen. Trots mitt ickereligiösa liv hann jag sjunga med i ett par Gloria in excelsis Deo innan jag lämnade kyrkan och traskade på ute i regnet igen.

Hur kunde de missa det vidöppna barskåpet på Enoteca?

Inte ens italiensk glass lockade i regnet.

Efter en minst sagt blöt promenad bar det av till Vini Menhir Salento för lunch och vinprovning. Det var riktigt flott där och vinerna var mycket goda. Maten höll dock inte riktigt den standard intrycket av butiken/restaurangen gav. Eller vad sägs om en tallrik ost till huvudrätt? Allt var ekologiskt och förrätterna förvisso mycket bättre. Men. vid det här laget börjar jag nästan bli trött på bönpurén med cikoria/rabe och den fantastiskt goda parmigiana di melanzane, aubergine med tomatsås och mozzarella. Det är nämligen de två rätter jag i princip ätit varje dag sedan i lördags. De andra icke-veggisarna fick fisk som nog föll dem i smaken.

De tre vinerna, av såklart lokalt odlade druvor, vi fick smaka var: 

SALE, IGP Salento (50 % Fiano Minutolo, 50 % White Malvasia)

Quola 29 (100 % Primitivo)

PASS-O (100 % Fiano Minutolo)

Mer om dem hittar ni här. Vi hittade en lapp där med namnet på en svensk importör av deras viner men hittar inget vin alls på deras hemsida.

Lulliga under fötterna handlade vi vin och pasta i deras shop innan det bar iväg med bussen igen. Väl hemma var det dags att åter inta köket. Det vankades pizza, pittole och gud vet vad. Billy, min partner in crime, och jag gjorde den berömda bondbönspurén (med överkokt cikoria) som blev riktigt fluffig och god. Onsdagsvkvällen till ära fick vi underhållning på hög nivå av självaste Anders Granström (som ju råkar vara gift med Sanna, ena halvan av vår researrangör) och så bjöds det på finvin från Menhir Salento.

Om några timmar är vi på det igen!

 * * *

Lecce, pasta och middagsgäst

 

 

Gah, det går verkligen undan här! Vill så gärna få ner allt på pränt innan jag blandar ihop alla maträtter, råvaror, utflykter, besök och vyer som upplevs. Det är som en orkan av intryck och vinden lär inte bedarra än på några dagar.

Började denna tisdag med den nu sedvanliga joggingturen. Men precis när jag var tillbaka, alldeles runt husknuten, sprang jag av outgrundlig anledning vilse. Seriöst? En dag som denna då vi hade "fri" förmiddag och bestämt oss för att åka på utflykt på egen hand. Nåja. Det blev en extra lång (och välbehövlig!) joggingtur denna förvånansvärt något varmare morgon.
Snabbfrulle bestående av kaffe, banan och en näve hasselnötter. Sen bar det av, med ett mindre snabbgående tåg, till Lecce, en av de större städerna i Apulien.

Vi hann bara med en promenad i den gamla stadsdelen, så vad gäller italiensk shopping har jag ingen som helst aning. Däremot fanns här fullt av historia. Vad sägs om att ha rester av en amfiteater från romartiden mitt i stan? Inte fullt så gammalt men ändock några hundra år på nacken har också den särpräglade barockarkitekturen i stan - Il Barocco Leccese. Många katedraler var under restaurering, med hjälp av EU-pengar.

Duomo di Lecce (byggt 1659-70), med sitt 54 m höga klocktorn,
Campanile (byggt 1661-82) är den högsta byggnaden i Salento

Vi åt lunch i Lecce innan tåget gick tillbaka till Spongano. Bruschetta med tomat och rosmarin och så den numera klassiska bondbönspurén och kokt cikoria. Hrm, var inte direkt det bästa haket i Lecce vi hittade.

Njae, inte särskilt imponerad

Men vad gör väl det med värsta tjusiga middagen väntar till kvällen. Men först jobba! Klockan fyra var det nämligen dags att samlas i köket igen. Pasta stod på programmet idag. Faktiskt det enda vi alla gjorde tillsammans. Annars lagade vi oändligt många rätter i mindre "matlag".
En näve durumvete och en skvätt vatten. Sen var det bara att knåda ihop degen tills den blev lagom torr men ändå väldigt seg och smidig.
Förmodligen är jag den enda svensk som fortfarande inte gjort just egen pasta så det var permiär för mig. Och då så gör vi orechietter. Va f*n!? Vet ni hur svårt det är att göra pasta? Seriöst, jag ska aldrig mer göra pasta.

Vi delade deg med varandra, knådade lite till, svor en del, sen fick pastan ligga
och vänta på ett bord tills det var dags att koka den. Det vill säga ett par
minuter innan den skulle ätas.

Det är nästan overkligt hur god middag en kan ha en vanlig tisdagskväll. Den började med bubbel och panelle. Sen antipasti på rester från tidigare middagar och lite annat gott. Bland annat vita bönor med fritterade salviablad, sjukt god linssallad och så de spröda, gröna färska bondbönorna och tärnad pecorino (lagrad fårost).
Sedan fortsatte kvällen med mer mat och en skaldjurshistoria som jag hoppade över. Vad jag däremot inte hoppade över var romanescosåsen av alla romanescosåser. To die for. I kid you not.
Ni som hängt med Miss Meisters mat några år vet att jag älskar rostad paprika och också gjort en del paprikasåser genom åren. En favorit är t ex den rökiga. Romanescosåsen går också bra att leka lite med smaksättning men glöm för allt i världen inte mixa i mandlar!

Jisses, nu blir ni väl proppmätta bara av att läsa om all mat som serverades. Men det var inte slut än. Billy och jag rockade i köket i eftermiddags och gjorde en rackarns god parmigiana di melanzae.  Josåatte. Den blev faktiskt riktigt god. Recept? Nä, det fick vi aldrig.
Kvällen till ära hade vi en middagsgäst också. Gino L. DiMitri, lärare vid ett institut i Maglie. Han berättade bland annat om olivträden och hur en fördande sjukdom de drabbats av håller på att förstöra olivoljeproduktionen i landet. 

Och som om världen inte vore liten nog så nämner Gino plötsligt Ilva Beretta.Vad, hur och varför han kom in på henne vet jag inte (han pratada och berättade en massa saker under heeela middagen) men världen krympte lite just då. Vem hade anat. Allas vår Ilva. Eller ja, "min" Ilva i alla fall. Kvinnan jag är evigt tacksam för över att Miss Meisters mat kom till liv.


Så, vad hände med pastan då?
Den glömde jag helt av att fota! Slurp sa det så var den slut :-)

På återseende snart igen!

* * *

Agriturismo och vintertomater

Vintertomater

Måndag. Regn. Mulet.
Agriturismo Le Stanzie. Promenad i området. Kort på Maj som tar kort på svart orkidé.
Vintertomater en masse
99 % egen tillverkning av maten de serverar.
Eva berättare om Hildegard (av Bingen)
Vansinnigt god mat!! Och så en lagerbladslikör efter maten. Tjena så god den var!!
Gallipoli. Västkusten. Standpromenad, vackra fasader. Mäktigt hav. Blåst.
Skaldjursinköp i hamnen
Middag i stora rummet. Skaldjurstjossan. Jag rester från söndagen plus fritterade auberginebollar.

Ja, så här kan minnesanteckningarna se ut för en dag i Italien. Det är vansinnigt mycket vi hinner med under en dag. Många intryck att smälta. För att inte tala om alla maträtter att hålla reda på!

Vintertomater vid entrén

Idag gjorde vi bland annat ett besök på fantastiskt vackra Le Stanzie, en så kallad agriturismo. I Italien är det samma som en lantbrukgård och ett slags turistboende. I princip all mat som serveras där är egenproducerad (och ekologisk?). Le Stanzie var så vansinnigt fin och bilderna gör definitivt inte platsen rätta. Lunchen vi fick där var nog bland det godaste jag ätit.

Precis när vi skulle slå oss ner vid bordet vinkades vi in till en annan del av restaurangen. Ett otroligt vackert gamaldags kök med öppna spisar. Överallt i taket hängde klasar av gula pomedores - vintertomater. En tomatsort något besk i smaken jämfört med de röda tomater vi är vana vid men väldigt, väldigt god. Där bjöds på en starter. En slags soppa/gyta som dessvärre hade kött i sig så det blev inget för mig. Men. Vad var det i den där soppan egentligen?
Svarta kikärter! Minsann, det visste jag inte ens att det fanns.

Väl tillbaka vid bordet börjad så matfrossan. Skålar bars in med än det ena än det andra. Några med kött i men tillräckligt många med bönor och linser så ingen risk att gå hungrig därifrån! Stekt bröd, vita bönor (fava) och cikoria. Bonbönspuré och stekt bröd. Vintertomater. Flera ostsorter. Pèttole (fritterad deg?). Och mycket mer.
Jag skrev, åt och drack, skrev lite till, åt, glömde skriva ner hälften, åt, drack och lyssnade till E som berättade om tyska Hildegard von Bingen, född 1098, och hennes bravader. Hildegard har bland annat skrivit böckerna Hildegards kök - råd och recept för ett liv i hälsa och Hildegards örtabok - förebygg och hela.
Sen var det dags för efterrätt. Apelsin, rå fänkål och likör! Kanske bland de godaste likörer jag smakat var Allorino - lagerbladslikör.

Tack för maten!
 

* * *