1002

Det ena leder till det andra, som leder till det tredje, som i sin tur leder till det fjärde och så där håller det på. Ett ständigt återkommande tema för både mig och Miss Meister's mat. Dessvärre har mina tankekedjor allt som ofta sådan hiskelig fart att jag på intet vis hinner med att följa upp dem rent praktiskt. Det är nämligen inte min mening att börja rubricera varje bloggpost med siffror.
Men.
Det bara bubblar upp fler reflektioner som jag gärna vill reda ut.

Otal gånger har jag genom åren nämligen funderat över bloggens vara eller icke vara. Så passera åren obarmhärtigt förbi i alla fall och här är jag. Still standing, som man säger.
Precis som bion avslöjar är detta en matblogg fylld med enbart vegomat. Trots att jag själv inte är någon fullfjädrad vegan är maten mestadels helt vegan. Men att enbart spotta ut recept varje dag var aldrig tanken med bloggen. Det finns oändligt av det redan. Recept alltså.
Hur mycket jag än hänger här på nätet, företrädesvis bland andra matbloggar och matbloggare, så är min främsta matinspiration fortfarande kokboken. Eller snarare kokböckerna. Det är dem jag bläddrar i och låter mig lockas. Det är i dem jag letar efter grundrecept till en sås, till marmelad, till koktider och så vidare. Sen modifierar jag, mixar och byter ut ingredienser, tillsätter nya smaker och så vidare.

För mig är mat så mycket mer än bara råvaror och övriga ingredienser som enligt ett visst mönster (recept) sätts ihop för att således bilda den för dagen inmundigade måltiden.
Så oändligt mycket mer.

När jag nu då, till mitt tusende inlägg, fick frågan av Ann-Louise; Vilket är ditt favoritinlägg undrar jag?:) startade naturligtvis än fler tankekedjor och det är så galet mycket jag skulle vilja hinna med att skriva och berätta om genom Miss Meister's mat.

Vilken bra fråga, Ann-Louise! Tusen tack!

Fast, hur är det ens möjligt att välja bland tusen poster? Och gäller frågan om vilken mat jag lagat som jag tycker är allra bäst om? Eller är det rent stilistiskt vilket inlägg jag gillar mest? Eller, ja vad. Inatt tog jag mig en ordentlig funderare och har kommit fram till att det inte är en alldeles lätt fråga att svara på.

Som jag skrivit tidigare år är jag varken professionell kock, receptmakare, matskribent eller bagare, ens med ambitioner att heller så bli (trots att jag en gång för många år sedan sökte in på bagare- och konditorutbildning, fast det var nog bara ett desperat sätt att komma ifrån min dåvarande sjuka arbetsplats). Jag är helt enkelt bara en privatperson som gillar att stå vid köksbänken och där, så mycket det går, från grunden förbereda och laga mat.

Märkligt nog, kan tyckas för en matblogg, är det mitt inlägg om mat och mänskliga rättigheter som jag gillar allra mest i Miss Meister's mat. Tätt följt av alla inlägg jag skrivit om vatten och konsekvenser av vattenbristen i världen, mitt första längre och forskande inlägg om bananer och faktiskt detta om (o)pastöriserad apelsinjuice. 
Med andra ord inga inlägg med recept.

Rostad paprika goes O'keeffe

Det är omöjligt att välja ut min absoluta favoriträtt. Så fort jag tänker på en grej så dyker någonting annat upp. Dock är jag särskilt nöjd med mitt första bidrag till Paper Chef  då jag är ovan att använda engelskan i skrift och faktiskt fick ihop ett inlägg till slut (kan dock ha att göra med att jag vann den omgången) vilket ledde till flera engelska inlägg. Och till sist, om jag ska välja ut en grej som hänt under tiden jag bloggat så är det detta med att själv rosta paprika! Jo, det är nog "ingrediensen" - rostad paprika - över alla som verkligen förändrat både smak och utseende för mina annars rätt så vanliga och intetsägande matlagning. Och upptäckten av svart kardemumma.

Och här slutar jag. För nu måste jag äta mat innan jag trillar av stolen av hunger.

Vilket är förresten ditt favoritinlägg?

***

1001

I helgen postade jag mitt tusende inlägg i Miss Meister's mat och jag vill naturligtvis tacka alla gamla och nya läsare! Ni anledningen till att jag allt som ofta stångas med att på alla sätt jag kan hålla liv i matbloggen.

Idag bjuder jag på ett stycke matbloggshistoria. Bland annat om hur mycket som har hänt på över ett halvt decennium, samtidigt som så mycket stått still. I förra inlägget visade jag originalbilden till förta bloggloggan. Tre lila gräslöksblommor. Från min lilla täppa på gården. Då hade jag ingen särskild kunskap om fotografering och ingen som helst vetskap ens av bildredigering. Tur en då har bloggsvänner som kan!

Min första blogglogga. Mitt foto och Kinnas redigering.

Då, tjugohundrasju, var min bakgrund här såklart lila. Det fanns ingen bild i bloggens header utan där stod bara, med röda versaler, bloggens namn: MISS MEISTERS'S MAT MED MERA... Ja, jag vet att jag har ett engelskt genitiv-s i namnet på min annars så svenska blogg. Kände mig väl lite internationell efter de nyss avslutade 3,5 års studier (vilka till 80 % genomförts på engelska) och kanske, kanske skulle jag börja skriva på engelska istället för svenska.

Bah.
Så lite jag visste då.

Så lite jag anade om hur ofantligt mycket tid det skulle ta att hålla sig med en matblogg. Då gällde det nämligen inte bara att spotta ur sig recept, texter, bilder och så vidare utan ett måste var att socialisera sig med de andra matbloggarna. Genom kommentarsfälten. Genom att ge och ta av varandras idéer - och självklart blogga och länka om det! Fast då var aktiviteten på både Facebook och Twitter väldigt låg och intetsägande. Idag är det annat ljud i skällan.

Min första egentillverkade blogglogga

Under 2010 fick jag möjlighet att pröva en annan kamera än min lilla Canon PowerShot A540. Hjälp, vilken skillnad! Men ack, säg den lycka som varar. Den var bara till låns. Dessutom var bildfilerna enormt stora och datorn som redan börjat kajka ur när jag kör en del program, särskilt då jag rensar, döper och arkiverar bildfilerna, trilskades än mer och det gick knappt ens att börja redigera innan den plötsligt slocknade. När tid finns har jag dock lyckats tillverka egna bildloggor. Av bilder tagna just med den lånade kameran.

Min andra egentillverkade blogglogga

Ja, för det är inte bara maten (råvaror, kryddor, tillagningssätt, köksprylar och allt som ska till för att få ihop en bloggvärd maträtt) och hyfsad matlagningskunskap som behövs för att driva en matblogg. Det krävs även teknik i form av (fungerande) dator, (fungerande) internetuppkoppling, bloggverktyg, (fungerande) kamera, bildredigeringsprogram och ja, som ni förstår finns inte alltid allt det där tillgängligt. Bara sådär.
I alla fall inte för mig. Och inte i mitt huvud.

Jag har fått lära mig allting på egen hand. Än idag har jag ingen aning om hur en får till en trippelbild på det sätt som första loggan har och kan inte mycket annat än att klippa till kanter och ändra RBG-färgerna. Typ.
Då Blogger för en tid förnyade sig (utökade bland annat sina funktioner och mallar för bloggarna) såg jag min chans att förbättra utseendet på Miss Meister's mat. Men nä. Datorn börjar naturligtvis rusa och lägger av så fort jag uppdaterade bloggen till en annan mall än den jag har nu.* Så. Trots utveckling står alltså Miss Meister's mat still på det planet.

Nuvarande bildlogga. Den fjärde i raden och tredje av mina egentillverkade

I samband med att jag hösten 2011 tillverkade en app för Miss Meister's mat började jag fnula på ännu en ny logga. Först i januari 2013 blev den offentlig. Jag hade klippt bort "med mera..." och kallar numera min matblogg för Miss Meister's mat. Från början stod "med mera..." med för jag hade tankar på något storslaget och nydanande för en matblogg och lämnade på så sätt en "öppning" för det. Men det är så tidskrävande och har inte blivit så mycket av det mina intentioner var.

Det här var alltså ett stycke "teknisk" matbloggshistoria och för att inte lämna er helt utan recept så kommer här en avslutande berättelse om alla mina, och andras, recept som finns att hitta i bloggen.

Originalbild till bildloggan till receptsamlingen

Det hela började faktiskt redan under hösten 2007 men det var först en sommar för tre år sedan som jag äntligen publicerade Miss Meisters receptsamling - ett försök till att skapa ett slags receptregister för Miss Meister's mat. Till skillnad från exempelvis kokböcker är arkiveringssättet i bloggarna nämligen kronologisk och har inget med själva inlägget att göra annat än vilken dag (och tid) det postas. Rätt så meningslös om en letar efter ett särskilt recept.
Visserligen finns taggarna till inläggen att använda och det går naturligtvis att skriva i sökrutan (i alla fall i Blogger) längst upp till vänster men flera matbloggare använder sig av ett slags receptregister i sina sidomenyer.
Min förhoppning är såklart att receptsidan ska underlätta letandet. Då jag är lika indoktrinerad som de flesta andra av det vanligen kategoriserade maträtter som t ex fågel, fisk, vegetariskt osv, har jag dock haft svårt att hitta egna kategorier (och därav de oändligt många taggar). Allt här är ju som bekant vegetariskt. Har försökt dela in maten efter underrubriker som följer:

Grönsaker
Böner, linser, tofu och ägg
Ris, pasta, potatis m.m.
Soppor
Sallader
Smårätter, röror och såser
Frukt bär och frukost
Efterrätter

Har testat andra indelningar men hur jag än vrider på det så får det trots allt vara så här ett tag till. En lista med vissa restriktioner. För där finns både pasta och linser under rubriken Grönsaker och naturligtvis grönsaker under alla övriga rubriker.
Smaklig spis önskar jag hur som helst er alla ska få!

Tack alla läsare av 

Miss Meisters mat!

 ***

*och dessvärre har jag upptäckt att den automatiska konverteringen av de äldre inläggen inte ser särskilt smickrande ut längre och det är till exempel allt för många inlägg med orimligt stora tomma stycken mellan bilder och textavsnitten. Dessvärre har jag hittat inlägg där mina bilder helt saknas! MINA EGNA bilder. Det är hur konstigt som helst. 

1000

Som Blogger, en matbloggshubb

Ett tusen.
Tusen gånger har jag idag klickat på "Publish" i Miss Meister's mat.
1000.

Smaka på den.

Vet inte riktigt vad jag väntade mig den dagen för nära sex och ett halvt år sedan då jag postade mitt allra första inlägg i min matblogg. Var det en tillfällig fluga? Ett roligt tidsfördriv mellan träning, praktiker och alla arbetsansökningar?
Skulle min mat någonsin räcka till som material för att hålla matbloggen levande? Och framförallt, skulle jag någonsin få någon som klickade sig hit?

Allt och inget har hänt sedan dess.

Förlaga, första bildloggan till Miss Meister's mat 

På återseende!

***

Pak choi med tofu och stekta grönsaker

Trots värmen vill jag oftast ha varm mat. I alla fall en gång om dagen. För övrigt är det om inte kall så i alla fall rumsvarm mat och mycket frukt som gäller. Den annars så vanliga varma morgongröten är mer eller mindre utbytt mot frukt, sojayoghurt och fibrer. Mellanmålen består till största delen av frukt och kvällsmaten ser ungefär densamma ut förutom att antalet koppar te minskat markant de senaste veckorna.
Dessvärre måste jag erkänna att jag fortfarande har svårt för bladgrönt och allt för mycket råa grönsaker så klassiska sallader lyser med sin frånvaro i Miss Meisters kök. Särskilt nu när rötmånaden närmar sig med stormsteg. I bloggens arkiv finns däremot en hel del salladsförslag för den som är sugen!

Här kommer idag en riktigt god och lätt sommarmiddag. Ett mellanting av lagad, varm mat och kall sallad.

Pak choi med tofu och stekta grönsaker
1 port

1 schalottenlök
2 morötter
2 tomater
100 g tofu, neutral (t ex Taifun)
1 knippe pak choi (sen lilla varianten)
1 stor näve färsk koriander
jordnötsolja eller annan neutral olja
1-2 tsk kinesisk soja
1/2 citron
ca en lillfingerstor bit färsk ingefära
chili

Skala och finhacka schalottenlöken. Trimma morötterna (och skala om det behövs) och skär i små bitar/tunna slantar. Grovhacka tomaterna. Börja med att låta löken svettas en stund i lite olja. Tillsätt sedan morötterna och stek på medelvärme ett par minuter innan tomathacket tillsätts. Rör om i stekpannan så inget bränner vid och fastnar i botten.
Rör i soja och pressad citron. Riv också en bit färsk ingefära över grönsakshacket och fortsätt stek i ett par minuter.
Skölj pak choien ordentligt och strimla grovt. Skär tofun i små tärningar och blanda med grönsakerna i stekpannan. Ta sedan stekpannan från plattan och vänd i pak choien.
Avsluta med att blanda i en stor näve grovhackad färsk koriander.
Klart att servera.

Smaklig spis!

***

Och så kan vi väl förresten enas om att blomflugor är en familj flugor dit bananflugor inte hör till. De små envetna och årligen invaderade bananflugor ingår ju i familjen daggflugor. Bästa knepet är att verkligen stänga igen kompostmaterialet. Om du som jag inte har kompost så använder en gammal yoghurtburk med lock eller en liten plastpåse med klämma till. Den metoden har hittills slagit alla skålar med vin och diskmedel!

***

Bond. My name is Bönor Bond

Ibland råkar en på den lustigare skylten än den andra i mataffärerna. Om jag bara haft en fungerande mobil med kamera i (ja, det går verkligen troll i mina tekniska prylar och N9:an är för evigt död och obrukbar så jag får åter igen lita till gamla Bettan) skulle ni här fått se hur tokigt det såg ut då jag förra veckan råkade på två skyltar på hyllkanten: 

Bönor Bond och Bönor Bryt.

Det bästa var dock att bondbönorna såldes för 24:90/kg. Mycket bättre pris än de dyra för 39:90 jag hittills hittat på flera ställen och som jag faktiskt bara passerat. Än en gång fick jag klart för mig hur dyrt det är att bo och handla inne i stan. Visst kan jag cykla ut till de större matkomplexen i utkanterna av stan men det får inte plats med så mycket matvaror på cykeln så det blir allt som ofta mycket möda för väldigt lite.

Av det nästan på pricken kilot bondbönor jag plockade ner i påsen blev det knappt 300 gram gröna små mjälla godingar när allt var dubbelrensat och klart. Med dubbelrensat menar jag att bönorna först rensas ut ur de tjocka, nästan vadderade bönskidorna, sedan kokas ett par minuter så det yttre, lite hårdare och förvisso ätbara, skalet runt de illgröna fantastiskt goda bönkärnorna kan skalas bort. Detta kan med fördel göras i förväg.
Bönorna fick ligga i burk i kylen för att använda dagen efter. Lustigt nog hade under natten börjat grodda! Jag som in min enfald trodde jag "dödat" bönan genom kokningen. Outgrundliga äro växternas vägar.

 

Lika gott som förra året (lustigt nog postat exakt på dagen för ett år sedan) är stekta bondbönor med vitlök och olivolja, inspirerad av Hugh Fearnley-Whittingstall's brushetta med färska brytbönor, grön sparris och vitlök.

Stekta gröna bondbönor
1-2 port

ca 300 g dubbelskalade bondbönor
1 schalottenlök
1-3 vitlöksklyftor
ganska mycket olivolja
salt
svartpeppar

ett par skivor gott surdegsbröd och ev 
smulad getost eller flagad pecorino

Finhacka löken och stek på medelvärme. Mosa de gröna bönorna med gaffel, antingen direkt i stekpannan (såvida du har en utan teflon) eller på skärbrädan/i skål. Är de en aning hårda kan man grovhacka de också. Det kan bli lite torrt så var beredd med olivoljan, vilken lätt kan gå åt, och se till att inte hälla på allt för mycket olja.
Servera på ett par skivor gott bröd och toppa eventuellt med smulad getost (chèvre) eller flagad pecorino.

***

I veckan har jag ärende över till andra sidan älven och förhoppningsvis finns där fortfarande kvar Bönor Bond och då ska jag laga min kryddiga potatissallad.
Vad är din favoriträtt av bondbönor?

Smaklig spis!

***

Serverade historier

På måndagar har en sedan april i år kunnat läsa underbara matberättelser, illustrerade med fantastiska foton, i bloggen Plated Stories. Hjärnorna bakom denna förträffligt lyckade produktion är min absoluta matbloggsidol Ilva, Lucullian Delights, Beretta och hennes kompanjon Jamie Schler.
Den senare har bloggat sedan 2008 med Life's a feast och är i huvudsak skribent. Ilva, som började sin resa redan 2005 med svenska matbloggen Aglio e olio - en utflykt i det italienska köket och den engelskspråkiga dito, är numera fullfjädrad professionell fotograf.

Jag förlorar mig fullständigt i berättelserna. För att inte tala om bilderna (fast det är ingen hemlighet förstås då Ilvas bilder berört mig ända sedan då jag en dag, till och med innan det Miss Meister's mat kom till, råkade på hennes blogg).
Det är som att gå på upptäcktsfärd. Genom historien. Genom matminnen, traditioner och framförallt  kärleken till mat, råvaror, matlagning, bakning och allt som hör den till. Samtidigt kan vila ögonen på bilderna och liksom smälta orden och filosofera en stund.

Så. Har ni inte redan upptäckt bloggen kan jag varmt rekommendera den. Som så många andra här i västvärlden har Plated Stories för tillfället semester så vad bättre än att läsa ikapp sig och kanske börjar du som jag att börja längta till den måndag då de återkommer med nya ord och bilder att förlora sig i.

 Trevlig läsning!

***

Så kom då regnet till slut

Äntligen! Igår fullkomligt bombarderades stan av tunga regndroppar och gissa om Tor jobbade för högtryck under morgontimmarna. Det dundrade på som bara den där uppe i himlen.

Nu var det bara tre veckor sedan det regnade men ihop med det soliga och varma vädret har det börjar torka ut lite här och var ute i naturen. Fler träd och buskar har börjat gulna och det växterna i odlingslotten ser svaga ut.
Fram till strax efter nio på morgonen hade det kommit 35 mm och när jag kikade på eftermiddagen mätte vattnet 42 mm i regnmätaren. Även idag har det regnat men inte alls i samma omfattning som igår.
Välbehövligt. Trots att det för många innebär frånvaro av strandhäng.

Bilden är tagen nästan på dagen för två år sedan med
regn ungefär i samma intensitet som igår (lördag 27 juli 2013)

På tal om odlingslotten så är där en hel del som är annorlunda i år. Dels på grund av den kalla våren och dels på mänsklig inverkan. Då tjälen vägrade släppa taget, samtidigt som solen gassade på, torkade helt enkelt en del växter bort i år och andra är mycket klenare än vanligt. Mest märkligt är dock mina smultronplantor vilka jag haft alla år (ej de sticklingar jag planterade för ett par år sedan) som verkar vara puts väck. För precis som jordgubbsplantorna har de som torra och knotiga stubbklumpar som inte försvinner helt utan finns kvar hela året. De torra löven river jag bort under första vårrensningen.
I år fanns inga av de två smultronstubbklumparna kvar.
Plantorna är klenare och bara enstaka blomma har synts till i år.
Kanske har smultronplantor en bestämd livslängd? Att den helt enkelt bara givit upp och förmultnat sig själv. Även den lilla smultronplantan längst ner och längs gångbanan är också borta. Den har förvisso "ersatts"  med en jordgubbsplanta. Märkligt bara att det inte är ngt jag själv gjort.

Dessutom har jag "fått" en liten daggkåpa nedgrävd i den fläck där grannen tagit av Campanulan. Det var ju snällt. Fint att ge och ta.
Fast jag vill inte ha daggkåpa. Har inte bett om det. Dessutom vill jag gärna själv bestämma var det är ok att både gräva upp och gräva ner växter i min odlingslott. Det är ju inte så att någon nypt ett skott eller så. Även moderplantan, ej utskotten, av liljekonvaljerna är uppgrävda.
Idioter.

Jaja. Sån är det, sa flickan och ryckte på axlarna. Efter regn kommer i alla fall solsken.

***

Cocktail-praliner

Sedan ett par månader tillbaka råder här (ost- och) smör- och bakförbud i Miss Meister's kök. Inte helt smärtfritt men börjar vänja mig nu. Den lilla klick smör jag tidigare använt i matlagningen är försumbar på det stora hela. Oljorna räcker gott och väl. Med bakförbudet följer alltså ett minskat kak- och bullintag liksom även mindre sockerintag för min del. Jo. Allt i jakten på att någon gång fysiskt få känna igen mig själv igen. Än så länge har inget synligt resultat gjort sig tillkänna. Men skam den som ger sig.
För är det något jag lärt mig under alla år med Taekwon-Don och den alltmer tärande arbetslösheten så är det uthållighet och inte minst okuvlig anda. I ständig motvind.

Det fullkomligt sväller över av hembakade godsaker bland bloggarna. Ibland måste jag aktivt undvika att uppdatera mig bland de i runda slängar femtiotal bloggar jag har koll på (önskar det fanns mer tid att ägna sig åt bloggarna!). Sötsuget blir nämligen allt för stort. Till och med så stort och starkt att jag festar till på ett par små praliner.
Strax innan midsommar då jag surfade runt lite fastnade jag återigen hos Moma's Kitchen, som gärna bakar och fixar sötsaker med rom i. Till exempel i den här tårtan. Så vad passade väl inte bättre än den lilla cocktail-pralinen Piña Colada av mörk ganache, ananas, kokosnöt och mörk rom, inhandlad på Berzelii choklad. De har ytterligare fyra praliner i sin cocktail-serie; Tequila lime, Champagne, Martini Nero och den vita Whiskey sour.

Dessvärre (eller turligt nog!) har de semesterstängt nu. 
Öppnar igen 5 augusti.

Trevlig helg!

***

(spetsad) Rabarberdrink

Tidigare i våras råkade jag få syn på ett recept på Spiked Sparkling Rhubarb Lemonade (vilket visade sig komma från den här sidan). Nu har jag visserligen lovat att inte göra något sött av mina rabarber i år men att koka lite saft att ha i drinken fick passera söt-radarn för den här gången. Eftersom gin inte är min favorit direkt så jag tog vodka istället.
Funderar på att göra rabarbermargarita också vilket jag tror kommer smaka alldeles förträffligt bra. Om bara det blir så där varmt och soligt som det ibland faktiskt kan bli här sommartid. Även om det kan vara svårt att tro i dessa regnruggiga dagar.*

Eftersom jag har en del måttsatser av amerikansk modell använde jag ursprungsreceptet men har nedan skrivit om måtten till dl och cl.
1 cup = 2,366 dl som jag avrundat till 2,5 för enkelhetens skull. Vill du veta exakta mått så använd gärna måttomvandlaren jag har allra längst ner på sidan.

Spetsad rabarberlemonad
drygt 1 liter/ till 6 drinkar

1 liter rabarber i bitar (4 cups)
7,5 dl vatten (3 cups)
2 dl socker (3/4 cups)
citronzest av en halv citron
3 kvistar färsk mynta (ej pepparmynta)
2,5 dl pressad citronjuice (1 cup)
5 dl sodavatten (2 cups)
18 cl gin/vodka (6 ounces)

Skär rabarberstjälkarna i bitar och lägg i vatten tillsammans med socker, citronzest och mynta. Koka upp och sänk sedan värmen. Låt sjuda i 20-30 minuter.
Låt rabarbermixen svalna och sila sedan ut all vätska i en bunke. Var inte rädd att pressa och nästan som mosa rabarbermixen ordentligt i silen så att så mycket vätska som möjligt kommer ur.
Rör sedan i citronjuicen och sodavattnet. Hit har du en supergod och läskig alkoholfri lemonad att svalka med.

För den barnförbjudna varianten så spetsa den med gin (eller vodka om du som jag inte är särskilt förtjust i gin).

Lägg is i glasen häll över rabarberdrinken och toppa med några färska myntablad. Klart!

Skål!

***

* Sista veckan i juni, då jag kokade saften, regnade det en del och var lite småkyligt. Sedan kom två veckor med riktigt fin sommarväder. Men säg det som varar för evigt. Efter det kom blåst, mulet och rätt så halvdant väder. Nu däremot, förutom friska vindar, verkar här nu vara klassiskt högsommarväder.

Lyon, Bocuse och Beaujolais

översta bilden är tagen uppe ifrån höjden,
från utsikten vid La basilique notre-dame de fourvière à lyon

En sommar för tolv år sedan hade jag semester. Fyra veckor. Min första och enda långa semester. Och så var det påsken tidigare samma år, då jag tog ut de där överblivna semesterdagarna jag inte fick ta ut under sommaren (som förskollärare måste en ta semester de fyra v förskolan stänger) till en långhelg och reste även då till Lyon.
Japp.
That's it.
Min semester.
Idag har är jag närmare fyrtio än trettiofem* och den väg mitt liv tagit kommer jag högst troligt aldrig någonsin ha semester igen.

På min resa till Lyon hade jag en analog kamera. En Olympus Mju II. Dessvärre har jag ingen scanner så de tarvliga bilderna är alltså jag som tagit kort på fotona med min nu gamla digitala kompaktkamera. Det var en fin stad, Lyon. Där fanns härliga stora väggmålningar och ni anar inte vad för mat jag åt där. Förutom all underbar ost smakade jag på kanin, ankleverpaté med tryffel (ej från burk!) och åt för första gången torsk kokad i mjölk vilket tydligen var något speciellt. Som den uppmärksamme läsaren förstår var detta pre-vego-åsa som var i Lyon.
Mjo, en sanning med modifikation. Jag hade på den tiden redan dragit in på mjölkprodukter och slutat äta fläskkött. Såklart var jag bara tvungen att smaka på mat jag aldrig tidigare ätit när jag var där. Trots det fanns det ändå gränser över vad jag klarade av att stoppa i mig så när det bjöds på sniglar och grodlår tackade jag vänligt men bestämt, nej.

En souvenir jag köpte med mig från min semester är kokboken; Bocuse's Regional French Cooking. En kokbok jag aldrig använt. Som ni säkert känner till är Lyon känt för mycket kött (iaf charkuterier, korvar och inälvsmat). Det finns nog inget djur och heller ingen del på djuren som Lyonnaiser inte använder. Det är m a o ingen mat för mig! Däremot innehåller kokboken fler regioner än bara Lyon så trots att det är mest djur i den tycker jag det är en trevlig bok och inte minst ger den en bra bild av franska mattraditioner.

Som ni matintresserade där ute vet kommer självaste Paul Bocuse från Lyon, eller snarare Collonges-au-Mont-d'Or. Ja, ni vet han givit sitt namn till världsmästerskapet i matlagning Bocuse d'Or. I Lyon finns flera restauranger han startat och det närmsta jag kom var utanför på parkeringen till Auberge du Pont de Collonges en bit norr om stan, längst floden Saône, som flyter ihop med floden Rhône inne i Lyon. Det var på väg mot Anse och Lachassagne som vi stannade till där för en kort fotosession.

I Lachassagne, mitt i Beaujolaisdistriktet som är en del av södra Bourgogne, fanns vinstockarna och grunden till det som senare skulle bli Beaujolais, och utsikten. Tyvärr var det så mulet under tiden där men en vacker dag ser man till och med Mont Blanc (Chamonix) resa sig borta i horisonten.

Tänk den som ändå hade en egen vinodling...

Våren hade inte riktigt kommit igång och jag hade tyvärr packat för tunna kläder. Endast en tjocktröja som jag bodde i och varje dag plockade på mig så mycket som möjligt av kläderna jag hade med mig. Gillar inte att bli fotograferad eftersom jag ser ut som en prickig, läpplös heffaklump (skulle ge mer eller mindre vad som helst för att vara född i en annan kropp, med annat skinn!), så får ni bortse från mig och istället lägga fokus på utsikten, vinstockarna och miljön runtomkring.

Traboules i Vieux Lyon som är Lyon's äldsta stadsdel. Där vävdes det tyger som bara den. Silkesodlingarna frodades och där vävdes det tyger som bara den. Trappor och lönngångar mellan husen användes förr till att transportera sig, tyger och kläder snabbare och i skydd från väder och vind.

Och så var det såklart Pérouges! Den medeltida lilla staden strax utanför Lyon. Där jag fick smaka den berömda Galette de Pérouges och lokaltillverkad äppelcider. Ett måste om du har vägarna förbi Lyon!

***

Det har hunnit gå nära tre år innan jag påbörjade detta inlägg som av otaliga anledningar blivit kvar bland utkasten. Förra veckan då jag satt i ett väntrum stod teven på och senaste avsnittet av En hungrig fransman rullades upp framför ögonen. Jag kunde inte längta mer tillbaka till Lyon och önskar så att jag någon gång i livet får råd att resa dit igen. Sedan i fredags har jag hunnit med att se programmet i sin helhet två gånger om, på svt play. Raymond Blanc, fransk kock i Storbritannien som i tv-serien reser tillbaka till sitt hemland och lagar sig runt de franska mat- och smaktraditionerna.
Passa på! Idag endast en dag kvar på svt play att se avsnittet från Lyon.

Ja just ja, naturligtvis hann jag även med en tur till den exklusiva chokladbutiken som visas i programmet på min resa men har tyvärr inga bilder att dela med mig från den dagen.

mina drömmars butik...

Hoppas ni alla som har semester har en trevlig dito!

***

*inläggets ursprung är från 14 augusti 2010 och jag har idag hunnit passera fyrtio!