Kaffe, kaffe, kaffe

Vad vore livet utan kaffe? Inte mycket skulle bli gjort här i världen då inte. Och tydligen är det en så snattningbenägen produkt att butiken nära satt röda klisterlappar på. De går inte heller att pilla bort. Tro mig jag har försökt.

18 år gamla coola kaffemuggar

Själv hade jag hunnit bli över 20 innan jag på allvar började dricka kaffe, trots att jag är uppvuxen med kaffepimplare. Det var helt enkelt för beskt för mig och jag prövade både med socker och mjölk, men det föll mig inte i smaken. Däremot har jag alltid gillat doften av kaffe och inte minst kaffesmak i bakverk och godis. Inte helt otippat var det just i landet over there, i storkedjans hemstad, som jag närmade mig kaffets värld på allvar. Eller ja, det jag då drack är inget jag idag skulle kalla kaffe. Det var nämligen en caffelatte med hasselnötssirap i som sedermera blev min drog under några år. Detta var under tidigt 1990-tal och med mig hem hade jag två coola speciella kaffemuggar. Med tanke på den starka kafékulturen i Göteborg hade jag aldrig kunnat tro det skulle dröja nära 20 år innan storkedjan skulle öppna filial i stan. Men nu har det alltså hänt. För en vecka sedan öppnade Starbucks på Centralen. Än har jag inte varit där men vem vet, en vacker dag har jag kanske råd att fika på stan igen.

Månadens val

Sakta men säkert slutade jag med sirapen, minskade samtidigt mjölkmängden och ökade på kaffestyrkan. En kort period drack jag allt kaffe svart men idag vill jag gärna dricka min espresso med socker i. Annars duger svart kaffe med en skvätt mjölk i alldeles utmärk. Och för att väga upp en av mina laster (=pulverkaffe från stora elaka företaget) så har jag även rättvisemärkt kaffe hemma som jag brygger i press när jag är ledig eller råkar ha sovmorgon. Även storkedjan som nyss öppnat i stan påstår sig sälja rättvisemärkt kaffe. Huruvida det står till med den saken kommer jag förmodligen gräva i vad det lider.

Till dess önskar jag er smaklig fika!

***

Som man sår får man skörda*

I mitten av 80-talet fick jag en av mina första LP-skivor. Varför mina föräldrar valde att ge mig albumet Björn Afzelius & Mikael Wiehe, vilket jag kom att bli en stolt ägare av, vet jag ej. Med tanke på att skivan då vandrade upp till försäljningslistans andra plats var det kanske inte så konstigt. Det är huruvida en helt annan musik än den som fanns bland deras oansenliga skivsamling och politik var heller ingenting som existerande i familjen och därför obegripligt varför den sattes i händerna på mig. Jag föll å andra sidan som en fura. Lärde mig varenda spår på LP:n.

Trots att Som en duva och Mitt hjärtas fågel slog stort på singellistorna var Barkbåten och
Señor Martinez Mondragons bekännelse mina absoluta favoriter. Av den sistnämnda får jag gåshud och tårarna rinner nerför kinderna bara jag sjunger på första versen. I sanningens namn händer samma sak med den förstnämnda. Se bara här hur den börjar:

Se, där far en båt av bark
på hoppets vida vatten
Den är till bredden fylld av drömmar
Och ingen kan ta fatt den

Den far
Den far
Den kommer ej tillbaks
Den far
Den far
Den kommer ej tillbaks

Jag älskde mina LP-skivor. Alla sjutton. Inte minst för innerfodralen till skivorna vilka i stort sett alla innehöll texterna till låtarna. Då jag varken äger någon skivspelare och min cd-spelare sedan många år är trasig har jag inte heller längre de musiksessionerna jag ofta hade då. Och trots att lyssnar en del på musik, lär jag mig sällan hela låttexter längre.
Under denna tid spelade jag även piano (vilket jag troligtvis fortfarande gjort om jag bara haft ett hem som kunde rymma ett piano samt en omgivning som också skulle tillåta pianoklinkande. Om jag någonsin kommer fingra på de vita och svarta tangenterna, innan pappa kastar ut pianot, får framtiden utvisa) och i en av mina vispop-samlingar mötte jag där Ikaros för första gången. Det är nog den vackraste sången jag vet.


Alltid lika aktuell.
Så länge barn föds och föräldrar ska fostra dem till, ja vad?
Det finns ingen ände på hur mycket galenheter som pågår och vad föräldrar gör mot sina barn. Jag mår illa. Vad som är än mer upprörande är det absoluta tabu som råder över att prata om detta. Den misslyckade barnuppfostran. Under tiden fortsätter barn i massor att bli slagna, misskötta, tuktade, stöpta och förvridna. Allt efter föräldrars (o)förmåga.

Vad jag inte begriper är hur denna uppenbara skillnad på berättelsen av utsattheten görs mellan kändisar och mindre kända, eller t o m helt okända. Hur en utsatt människa som har modet att vara ärlig och säga som det är bedöms som modig eller bitter, beroende på nuvarande status och kändisskap i samhället. Märkligt.
För är du kändis och till och med skriver bok om din taskiga barndom, så hyllas du och tillskrivs en hel drös med positiva attribut. Är du istället ingen speciell, bara en vanlig människa, bemöts du med kalla handen. Folk vänder dig ryggen och du anses vara gnällig, bitter och inte minst konstig. En sån kan inte ha många rätt i skallen. En sån vill vi inte ta i ens med tång.
Varför?
Varför är det så?


Nedan en video med Björn Afzelius och hans kompband Globertrotters som spelar just Ikaros från albumet Exil. Kolla in coola basisten i röd keps. Han, den nyligen avlidne Hannes Råstam är ännu en av dem som lämnat oss alldeles för tidigt.




Ikaros
Text: Björn Afzelius

När jag tänker tillbaka på min barndom
ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given;
allting annat är mot ens natur.
I den stund man tar steget ut i livet
är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar
ut den riktning dom tycker man ska ta.
Alla drömmar dom själva har förvägrats
vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas,
revolterar man mister man allt.
Ingen älskar ett barn som inte lyckas,
ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem bestitter förmågan att veta
vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säj' till nån annan hur lyckan ser ut,
vem kan säj' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån,
låt dina växter få leva där dom trivs.
Lås inte in dina plantor i ett drivhus,
låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar,
en dag så flyger din älskade rätt.
Vill du bli respekterad av din avbild
får du visa din avbild respekt.

*****

* Denna post handlar inte om grönsakslandet utan en helt annan sorts frön vi sår här i livet

Rostade butternutbåtar

I söndags hade tänkt göra lite mat till veckans matlådor. Jorå, en annan har ju ett låtsasjobb att gå till som varken tillåter semester eller att jobba hemifrån. Så första veckan på året spenderas på en låst och nästintill folktom arbetsplats. Allt enligt alliansens regler och förordningar. Allt enligt systemets* fantastiska idé om att detta snabbare ska leda till jobb.
Det blev hur som helst inte mycket kvar av denna butternut. Såg ut att räcka till två portioner men då den till att börja med hade ganska stort kärnhus och att jag nära på brände skivorna så räckte det alldeles lagom till en person. För två portioner krävs det lite mer mat som får backa upp det hela. Eller så behöver pumpabåtarna rostas så länge i ugnen heller. Bara så länge att de blir riktigt mjuka och genomlagade.


Rostade butternutbåtar

1 liten butternut
olivolja
cacao- och chilikrydda
flingsalt
ev extra chili och svartpeppar


Skala pumpan och dela på längden. Gröp ur kärnhuset. Spara gärna kärnorna (skölj bort innanmätet, görs enklast i ett durkslag) och rosta i torr stekpanna. Skär "båtar" av pumpan och lägg i ugnsform. Ringla över olivolja och strö på flingsalt och övriga kryddor.
Rosta i ugnen 200 grader i ca 20-30 minuter. Servera med t ex Edamamebönor och paprika i en salig blandning.

Smaklig spis!

***

*Jag syftar på arbetsmarknadspolitiska programmets tredje fas, som så modernt döpts om till sysselsättningsfasen, inom Jobb- och utbildningsgarantin (JUG). Enligt AF:s egna info innehåller fas 3 följande aktivitet:

sysselsättning hos anordnare. Som arbetsgivare betalar du inga löner, arbetsgivaravgifter eller försäkringar utan får 225 kronor per dag för att täcka handledarkostnader med mera.

En för mig ny sida jag just råkade på innehåller en hel del om vad fas 3 är och innebär för den arbetslöse. Intressant nog påstår sig sidförfattaren tillhöra just alliansen men är kritisk mot JUG och dess tre faser.

Syrlig efterrätt med citrus, kakao och chili

Med eller utan...

sked?

Under nyårshelgen fick jag ett plötsligt infall att byta redigeringsläge till bloggen men jag är visst inte riktigt redo än och lyckades som tur var ändra tillbaka. Anledningen är egentligen att datorn inte pallar med utan börjar rusa. Ja, jag var ju i de riktigt stora redigerartagen och höll på att ändra tema och allt till bloggen. Men som sagt, med bilder och och andra mer krävande sidor får datorn sig ett spel. Ja, jag har skrivit om detta tidigare men nu är det så att jag inte har några resurser till att lösa problemet. Datorn är nyss två år fyllda och långtifrån full. Märker att jag allt mer sällan har igång datorn. Och om jag har det så minimerar jag både antal program och flikar öppna samtidigt.

Här kommer i alla fall den där efterrätten jag piffade till med syra, socker och het krydda på nyårsaftonen. Just det inlägget fick en liten spin-off hos Kinna och genererade i en hel del historier om varför vi (mat)bloggar. Läs mer här!

Syrlig efterrätt med citrus, chili och kakao

2 port

1 pink grape
1 apelsin
2-3 msk granatäppelkärnor

1 msk rörsocker
Cacao- och chilikrydda
en nypa flingsalt
några droppar pressad citron
färsk koriander

Filéea både grapefrukten och apelsinen. Lägg i skål och pudra över kryddor och socker. Droppa eventuellt lite pressad citron över. Blanda i några matskedar granatäppelkärnor och låt stå ett tag. Toppa med några blad färsk koriander till servering.


Smaklig spis!

***

Ett riktigt toppenår i min matbloggsvärld

Ser ni solen där i mitten? Klockan är inte ens 3 på eftermiddagen

Är det vemodet som rullar in tro?
Det var som att en metafor för nyårsaftonen spelades upp framför ögonen

Sista dagen på året startade jag med ett närapå trippelträningspass. Först en timmes bodypump följt av ett extra långt cykelpass på 90 minuter. När allt var över tog jag en extra cykeltur ute i det fina vädret. Ja solen sken faktiskt och det var till och med minusgrader här i stan. Då jag på hemvägen cyklade längst kajen till älvmynningen höll vädret bokstavligen på att skifta ordentligt. Det var inte bara solen som gick ner utan dimman rullade i hög fart in över stan. Under de ca 30 sek det tog för mig att stanna cykeln, fiska upp mobilen, av med vanten och fått igång kameran, så hade solen hunnit flytta sig och täcktes dessutom av ännu tjockare dis än när jag först såg det. Inget väder som bådade gott inför eftermiddagens fyrverkeri.
Till middag blev det snabb och enkel mat i form av falafel, pasta och kokta grönsaker. Efterrätten däremot piffade jag till med syra, socker och het krydda. 

What a day!
Den bästa (och skitigaste) på länge.

Men nu, som för så många andra är det dags att summera året som gått. Det hade varit kul med en bildkavalkad men det senaste halvåret har min dator börjat trilskas mer än vanligt. Det går knappt att ladda ner bilder från kameran innan den får spel och stänger av sig själv. Att titta igenom och namnge dem är nästan som att spela roulett. Att då beskära och redigera är inte att tala om. Det är bland annat en av anledningarna att bloggen sackat efter en del under hösten.Och trots att 2011 på många sätt varit ett riktigt bottenår och jag känner mig totalt urlakad på allt vad duglighet heter så har mat- och bloggåret däremot varit helt fantastiskt!
I november 2009 träffade jag för första gången flera matbloggare irl och har sedan dess längtat efter att träffa dem alla igen. I november i år blev det äntligen verklighet och jag vart alldeles glad och uppfylld efter de sex intensiva och extremt sociala dagarna i stora staden. Och inte bara träffade jag Husmorderns (som inte bloggar så ivrigt längre men är lika förtjusande ändå), Griskindspatrik (vars musik förgyllt många kvällar och helger), Smaskens (4-barnsmamman med passion för mat och bakning som bland så mycket annat är hjärnan bakom de i Göteborg framgångsrika saffranskakorna), Kinnas blogg (som under året fått fart på den egen firma Fiduser) igen utan även Gittos mat (ja, självaste Margit som vann Stora Matbloggspriset 2011), Matälskaren (som jag också fick en hälsning av i mitt egna ex av årets stora matbok Matmolekyler) och Pipopp (som inte heller bloggar för tillfället men jisses så kul att träffa henne och vi fnittrade som om vi känt varandra länge och väl) för första gången på riktigt. Dessutom träffade jag helt oväntat och galet roligt en riktig pärla. Lotten. Vårt spishäng kommer jag minnas så länge jag bara kan. Hoppas det blir fler sådana i framtiden :)

Tro inte det tar slut här för jag hann också med att träffa bästa Anne igen, som jag träffat några gånger tidigare. Första gången var faktiskt hemma i Göteborg då hon var här på besök. Alltid lika trevligt att fika och promenera med dig! Nästa gång vi ses blir vi kanske fler i sällskapet ;-)
Och så var det en grej till. Lite off matbloggandet men jag har ändå bloggen att tacka för att våra vägar i cyberrymden en dag möttes. Aldrig hade jag kunnat drömma om att första gången vi träffades irl skulle bli en enda lång fika/prat/lunch/prat/prat/promenad/shopping/prat på sisådär tio timmar! :D Men vem är då denna fantastiska människa undrar ni. Jo mina vänner, det är Pia (som i skrivandets stund letar nya uppdrag för sitt frilansande) jag skriver om. Det är inte helt lätt att sammanfatta min och Pias relation men jag är i alla fall glad att den är så bra som den är.
 Allt detta skedde inom loppet av fyra dagar. De två resterande dagarna tillbringade jag på MR-dagarna. Sista kvällen i stan spenderade jag dessutom med min fd klasskamrat och hennes vänner. Inga bloggare att länka till men vi fyra åt pasta, delade på en flaska vin och smaskade prinsesstårta till efterrätt.
Jag önskar så att jag kunde resa till Stockholm lite oftare. Ni fattas mig och jag vill inte det inte ska ta ett eller flera år, till nästa gång vi ses.

Och som om allt det inte det var nog, det hände ju trots allt i mitten av november under en extremt koncentrerad period, så har jag under året fått nys om och träffat en hel hög - Trattoria, Megane, Plommonet, Tant russin, Matdériven, Matrepubliken, Mumsfillibaba, Hemma hos mig (eller ja, inte mig dårå utan hos en annan bloggerska), Beatas mat, Den perfekta prinsessan och Linda vars blogg Middagsbjudning jag inte kan länka till då varningslamporna sätter igång här i datorn - med matbloggare här i Göteborg. Några kände jag till via bloggen sedan tidigare men de flesta var för mig helt nya. Det började en försommareftermiddag på min gård, därefter följde lunchträff i ett soligt Haga då vi fick finbesök av Pickipicki-Tina. I höstas hade vi även skördefest hemma hos mig och alldeles innan jul hann vi med en julgodisträff, dock med lite grönt också.
Bäst av allt var ändå besöket på Bärby självplock med Kristiina. Trots regn och en hel del lera var det en fantastiskt underbar dag, förmodligen en av de allra bästa på hela året, som jag bär med mig långt där inne. Inte bara för den otroliga mängd råvaror (för en billig penning) jag kånkade med mig hem för, utan också för sällskapet som var det allra bästa tänkbara!

Tusen tack till er alla! Utan er vet jag inte vad som hade hänt men ni har betytt oerhört mycket för mig i år och jag hoppas verkligen vi får till fler träffar under 2012.

Önskar er alla ett gott och
riktigt smakfyllt år!

***

Den oundvikliga dagen

Då var dagen bara timmar från verklig. Äntligen! Som jag väntat. Ja, jag har väntat på att eländesåret ska ta slut. Det började väl ok och under dess första del fanns förhoppningar och framtidsutsikter av att få komma med på banan igen. Men året visade sig ta en annan väg och nu är det än värre än tidigare. Jag är sedan flera månader fast i mest avskyvärda system nuvarande regering har åstadkommit. Det är en sak att vara online på nätet men en helt annan sak att var med och delta i det verkliga livet. Där existerar jag knappt längre annat än som livegen under staten.

Idag, dagen innan nyårsaftonen, är det tio år sedan jag jobbade min sista dag som förskollärare. Ett medvetet val med anledning för att jag var ständigt sjuk. En frisk månad om året under ett par års tid. Både kropp och plånbok skrek av smärta. Eftersom jag år efter år arbetade på vikariat fanns ingen hjälp att få i form av rehabilitering, omplacering eller annan ev frisk/sjukvård från arbetsgivaren. Återigen var jag ute på egen hand och skulle hitta lösningen. En hel del tid spenderade jag då till soul searching. Jag var ju inte ens 30 fyllda och var då av åsikten (vilken jag idag inte längre delar med mig själv) att om nu inte fingrar och övriga leder ville hänga med ordentligt borde jag i alla fall kunna använda hjärnan till något meningsfullt. På arbetsförmedlingen gjorde jag intressetester, ringde runt och gjorde miniintervjuer med organisationer och myndigheter som jag vart intresserad av att arbeta hos och träffade studievägledare på Göteborgs universitet. Jag var sååå före min tid ;-) * Till slut kom jag fram till vad jag ville ägna mig åt.

Nya dyra studielån och världen började snurra, i min mening, åt rätt håll igen. Jag älskade skolan och mina underbara lärare och trots att jag läste så att ögonen blödde och orden till slut inte gick att forma till meningar så är det det allra bästa jag gjort. Framtidsutsikterna var inget annat än ljusa. Vad som gått snett sen vet jag inte. Bara en sak vet jag. Efter år ut och år in med nej efter nej efter nej efter nej efter nej är oerhört dränerande på energi och inte minst självkänslan och dugligheten som människa. Idag vet jag varken ut eller in och det känns nästan som att jag är en oerfaren tonåring som inte ens haft sitt första sommarjobb.
För varje nyår som gått det senaste decenniet har jag peppat mig själv och verkligen hoppats och trott på att kommande år ska bli bättre och mer framgångsrikt på alla möjliga sätt. Ja, arbetslösheten har en inneboende förmåga att ställa till det på fler plan än just arbete. Det är så att säga många tårtbitar i livskakan som saknas.

I år gör jag inte längre så. Hoppas på det bättre alltså. Jag är trött på alla floskler och glada tillrop om hur allt kommer ordna sig. Jag är trött på att låta lågan flamma upp för att sedan brutalt kvävas genom det ena utnyttjandet efter det andra. Jag är trött på tomma löften och inte minst på alla okritiska kommentarer och nästintill uppmaningar om att jag får skylla mig själv att jag är abetslös. Som om att det är mitt fel att arbetsmarknaden är iskall. Självklar finns någon slags inneboende tro på att goda saker ska komma min väg. Lite som talesättet trägen vinner. Annars skulle jag inte längre vandra på denna jord. Men jag har inga större förväntningar längre. Jag har ingen särskild tilltro till vad potentiella arbetsgivare lovar. Det vill säga om jag bara jobbar lite gratis för dem först. 


Nä, 2012 får ha sin gilla gång och göra vad det vill med mig. Jag orkar inte engagera mig längre. Och det är inget deppigt med det eller så att jag gett upp allting utan det är helt enkelt så det får bli. Utan krusiduller.


Men en sak ska jag i alla fall försöka göra: få tag på en pytteskruvmejsel (eller fler) så att jag kan skruva loss botten på min dator och göra rent fläkten. Sedan kryssa fingrarna att jag inte gör sönder något utan klarar av att skruva tillbaka alla delar. Allt i hopp om att datorn ska sluta dö varje gång jag kopplar in mobilen eller öppnar bildmappen och börjar förbereda bloggbilder. Förhoppningsvis kan jag efter det spotta ut mig om inte alla så i alla fall hälften av de dryga hundra poster som ligger i draft.

Gott slut!

* ja, och trots det uppmanas jag att upprepa precis samma saker om och om igen av bland andra handläggare på AF och inte minst av de på senare år så hypeade coacherna. "Om du bara vet vad du vill kommer du lyckas". Jo tack. I sex år slet jag och arbetade medvetet mot det jag allra helst ville göra- att arbeta för barns rättigheter genom att engagera fler myndigheter och kommuner i frågan om att genomföra och upprätthålla Barnkonventionen - men då ingen är intresserad av mitt engagemang och kunskaper annat än för att utnyttja gratis har de senaste tre åren varit en enda lång berg-och-dal-bana.

***

På tal om bränd mat

När jag ändå är inne på det här med misslyckanden i köket (ja visst har vi alla misslyckats fastän vi sällan erkänner det) är det inte första gången jag bränner vid mat. Jag vet inte om det är ugnen men trots att jag bott här i över åtta år har jag aldrig riktigt lärt känna den och tycker allt som ofta det blir ojämnt hur jag än gör. Att jag skriver om ugnen beror på att jag väldigt sällan bränner mat på spisplattan. Ett undantag var förstås ganska nyss då jag till och med fick testat det nyinstallerade brandlarmet när jag gräddade årets plattebröd. Verkar vara ett lite väl känsligt larm och är man dessutom utan fläkt finns det inte så mycket att göra åt saken.

Så är det detta med Internet. Jag som tills för bara några år tillbaka varken har twittrat, bloggat eller ens surfat i mobilen brukar vid vissa tillfällen få ett uppdämt behov att logga in och kasta mig ut i nätvärlden. Särskilt efter en helg då jag varit på vift och inte haft tillgång till Internet. Väl hemma måste jag oftast börja laga mat det första jag gör och under tiden rot- och grönsaker rostas i ugnen passar jag således på att uppdatera mig på nätet. Resten blir alltså bara ett enda stort misslyckande. I somras skaffade jag mig till och med en äggklocka i hopp om att också använda den för att minimera risken att bränna maten.
Nya strategin är att inte alls ha igång datorn när jag lagar mat.

Bränd vitlök och rotsaker till blivande soppa

Gillar inte heller när de grillade paprikorna ibland spricker innan de är färdiga och då bränner vätskan mer än nödvändigt. Det förstör såklart inte paprikan så mycket men det grämer mig att jag inte kan ta vara på den goda vätskan inuti. Det har jag däremot inte kommit på något bra knep för att förhindra. Verkar vara lite upp till paprikan själv att spricka eller ej. För det mesta håller sig de flesta av mina grillade paprikor hela.


Kanske är det varken ugnen, spisplattorna eller kastrullerna som trilskas utan helt enkelt jag som inte längre har någon laga-mat-och-baka-mojo i mig.

***

Not to self - chatta inte på fb när jag har mat i ugnen!

Sista helgen Bondens marknad höll öppet i Haga slog jag på stort och köpte tre sorters kål. Av svartkålen lagade jag det här och så återstod både grön och lila kål. Och som så många gånger förr blev jag inspirerad av Lilla Matderivéns mat som i sin tur fått idén av allas vår Heidi i San Francisco. Ja hon med bloggen 101 Cookbooks som också gjort flera kokböcker.
Men nu följde jag alltså receptet quinoasallad med rostad grönkål och kokosflingor. Jag har rostat både brysselkål och spetskål i ugnen men aldrig rivna kålblad. Inte heller har jag varken ljus soja eller sesamolja så det fick bli vanlig soja och hasselnötsolja till marinaden. Allt verkade gå som en dans. In i ugnen. Höll ett vakande öga hela tiden. Öppnade luckan titt som tätt och flyttade runt maten på plåten.

Men så hände det som inte får hända.

Jag brände maten.

Och då talar vi inte om lite brända kanter eller så utan t o t a l b r ä n d e allt som fanns på plåten. Och med nyinstallerat brandlarm var det inte utan att jag studsade runt som en toka, viftade med armarna och öppnade de fönster som går att öppna. Trots att vädret är förhållandevis varmt för årstiden var det sedan väldigt kallt när jag till slut kröp till kojs.
Nu har jag ingen tjusig lila kål kvar. I affärerna som det till och med kan vara svårt att ens hitta färsk grönkål annat än till jul, lär jag väl få vänta ända till nästa år innan den lila kålen åter visar sig i mitt kök.


Det blev en skål kokta makaroner den kvällen...

***

Granatäpplets tid är nu

Jag kan inte minnas tiden före jag först smakade granatäpple. Eller jo, såklart kommer jag ihåg större delen av mitt liv eftersom det egentligen bara gått några år sedan jag egentligen gjorde slag i saken och angrep ett granatäpple och kan liksom inte förstå att granatäpple, vilket är något av den godaste frukt jag ätit, inte funnits särskilt länge i mitt liv. Så himla retfullt bara att det inte är helt enkelt att få ur de små godingarna. Det skvätter och stänker nästan hur man än väljer att få ur kärnorna. Kladdet i sig gör mig inget, om bara inte fläckarna var i princip omöjliga att få bort! De biter sig fast som de värsta parasiter så det är bäst att ha det svarta förklädet på när det är dags att brottas med granatäpplet.*


En enkel efterrätt som jag snott från Anna Bergenströms Under valnötsträdet är apelsin, granatäpple och halva. Bilden är från 2008 och det var väl förmodligen senast jag åt halva. Det är så galet gott att jag helt enkelt måste låta bli. Ja, jag har ett ohälsosamt förhållande till sötsaker och svårt för att äta i måttliga mängder. För att inte trycka i mig allt på en och samma gång är den enkla lösningen helt enkelt sådan att jag i längsta möjliga mån avstår från att handla sådant jag vet jag har svårt att hantera. Nu sitter jag här med en apelsin och ett granatäpple framför mig vilket inte heller är fy skam. Lite rostade hasselnötter på det och några stänk hallonvinäger så är kvällsmaten gjord :)

Andra sallader där granatäpplet spelar stor roll är t ex på skivad apelsin med getost, röd mangold, pink grape och kapris eller varför inte på rödbetschips med pepparrot och getost, på en äppel- och päronsallad med riven pepparrot eller i en snabb mix av sallat, tomat, paprika och nötter. Ja, det finns helt enkelt inte mycket som inte kan toppas med granatäppelkärnor. Gott också på frukostyoghurten och till och med på gröten.


Smaklig spis!


* Att få ur kärnorna med minsta möjliga skvätt lär vara en svår konst men jag tycker faktisk detta fungerar bäst för mig: Först rullar jag granatäpplet lite mot diskbänken och delar det sedan på mitten. Ställer en bakbunke i vasken och slår hårt med en träslev på en halva i taget. Det följer med en och annan vit "vägg" som är lätt att plocka bort från kärnsamlingen. De kärnor som eventuellt sitter kvar inuti är lätta att peta ur på slutet. Att inte peta ur kärnorna i en skål med vatten gör att saften går att ta vara på. Mängden varierar från äpple till äpple och kan ibland bli ett helt halvt dricksglas.

***

Juletid

Andlöst vackert

Hoppet och inte minst lusten för det mesta har farit på villovägar. Ännu ett år har passerat i ovisshet, ekonomisk pressat läge och framtidsutsikten har blivit allt mer grumlig. Livssituationen blir aldrig så påtaglig och skör som de sista veckorna på året. Så mycket social press att jag mår illa. Så många måsten hit och dit som ändå aldrig hinns med. Och så är det en hisnande summa pengar i omlopp. Klappar ska bytas (för att nästa vecka säljas på Blocket eller lämnas tillbaka i butik) och mat ska ätas så vi går upp några kilon och kommer leva på rör efter rör av Samarin i hela januari.

Då jag ändå inte gör någon julmat att tala om har det ekat förfärligt tomt här hos Miss Meisters mat i december. Till skillnad mot förra året vilket var min mest produktiva månad på hela året. Ja faktiskt under hela min bloggtid. Då postade jag datumljuset i 24 dagar och så där finurligt uppenbarade sig inte någon receptjulkalender men däremot en önskelista, när man klickade på ljusbilderna.
Däremot finns flera andra bloggare som under december haft julkalendrar med massor av gott. Så är de någon där ute som fortfarande är sugen på sött skulle jag genast klicka mig fram till Smaskens arkiv för december som är sprängfylld av smått och gott och till Pickipickis Chokladkalender där man i december har proppats med, vilket namnet på kalendern avslöjar, choklad såklart! Vill ni å andra sidan klura ut svåra finurligheter (jag begriper inte ett skvatt) så ska ni å det snaraste klicka er vidare till Lottens julkalender. Den kan vara lite klurig att följa från start nu och eftersom facit också finns gäller det att inte tjuvkika.


Nu på julaftonsmorgon med en kopp pepparkakskaffe och en lussekatt till frukost och just loggat in mig på fb så möttes jag av denna fina dikt. Som den öbo jag en gång var (vet inte om ränderna någonsin kommer gå ur) är det inte utan att jag känner igen beskrivningen. Saltet, fukten, tystheten och det spegelblanka havet...

Juldikt
(saxad från fb)

Götebrogsvinternatten saknar snö.

Fönstren kletar av saltig hinna.

Alla sova på enslig ö.

Överallt hänger en fuktig dimma.

Himlen streckas av fjärran plan.

I "Rönna" lyser en flaggstångsgran.

En kråka vilar på taket.

Endast tidningsbudet är vaken.

***

Julaftonsmorgon är äntligen här.

Hemtjänsten besöker husen.

Pappa en snyltbit av julskinkan skär.

I spegelblankt hav speglas ljusen.

I sängen susar ett svettigt barn.

På någons altan står en rosa (!) gran.

Kära vänner, var vid gott mod.

Jag önskar er en jul, glad, mätt och GOD

***
av K, vän och Brännöbo

Hoppas ni alla haft en uthärdlig juletid

***