Lusse lella, lusse lella..

Lucia. Idag skulle min mormor fyllt 99 om hon fortfarande levt. Eller nä, jag vet faktiskt inte riktigt vilket år hon var född men det är någonstans i krokarna för snart hundra år sedan. Hundra år. Det låter som en evighet och tanken på att en människa kan leva så länge är både fascinerande och skrämmande. Så mycket man kan hinna uppleva under hundra år.

Hur länge har människan funnits? Över 2 miljoner år? 4 miljoner? Homo sapiens i 250 000- 300 000 år? Den yngre stenålders jordbrukande människa är ju bara runt 10 000 år gammal. Civilisationen - högkulturer som Mesopotamien, Indusdalen, Egypten och Kina är sisådär 5000-7000 år gamla och den lite senare Antiken i Europa så ung som runt 2500-3000 år. För att inte tala om medeltiden, rena barnet, som varade från 400-talet e Kr till omkring 1500-talet. Feodalism och kristendomen bredde ut sig under medeltiden och det var också då som fördraget Magna Charta (1215) skrevs. Ett fördrag som enligt lag begränsade den dåvarande brittiske kungens makt, och banade väg för rättssystemet och främst våra konstitutionella lagar. Nationalstater bildades och Sverige gick in i sin så kallade stormaktstid. Industrialismen växte fram och under 1800-talet utvecklades några av de större politiska ideologierna som konservatismen, liberalismen och socialismen.
Sedan den Svensk-Norska unionens upplösning 1905 har Sverige sett sig själv som en alliansfri och neutral stat och inte deltagit i något krig (dock skickas svenska trupper ut i krig via NATO som initierat samarbetet med, i mitt tycke, det ironiska namnet Partnerskap för fred). Det har gått drygt hundra år sedan dess och genom denna kortkorta och förenklade historieresa är hundra år nästan ingenting i sammanhanget.

I takt med att samhällen förändras börjar människor också se på sig själva och samhället på ett nytt sätt. Det är svårt att riktigt greppa hur fort allting går idag och jag förstår verkligen att så många människor faktiskt mår dåligt, "går in i väggen", är deprimerade och så vidare. Vi hinner knappt vänja oss vid en ny produkt, ett nytt program eller en ny maträtt innan de byts ut för någonting annat. Både för mer utvecklade och senare versioner av samma sak samt för nya saker och idéer. Vägar byter färdriktning, kollektivtrafiken byter linjer, politiken svänger än höger än vänster och resultatredovisningar sker snart med ljusets hastighet. Ingen verkar längre ha ett perspektiv längre än till morgondagen. Eller möjligtvis till fredagen. Vad ska vi förhålla oss till? Hur ska vi klara av att att ständigt ställa om? Att alltid vara beredd, tillgänglig och med ett leende säga ja till allt och alla? När ingenting längre i vår omgivning, i våra familjer, i samhället ens varar under en generation - hur förbereder vi då våra barn för livet? Hur gör vi dom trygga och säkra?


När mormor föddes fanns ingen TV. När mamma föddes fanns ingen vinylskiva. När jag föddes fanns inte Internet. Vad gäller just tekniska prylar händer det massor bara under min korta livstid. Hör och häpna men jag lärde mig till och med att skriva maskin på en såndär makapär med en arm man måste byta rad med och som säger *pling* (en fin Facit var det). Precis som i husvagnsresan ni vet som visars på julaftonen någon gång mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen.




Och allt detta ur den enda anledningen att Lucia alltid varit och förmodligen alltid kommer vara förknippad med min mormor. Ibland är jag glad att hon slipper leva i det samhälle och hårda klimat som just nu råder här men ibland saknar jag henne också. Så mycket saker jag skulle vilja fråga henne om. Så många saker jag skulle vilja att hon berättade för mig och som jag vill berätta för henne. Det är många många år sedan mormor dog och jag har väl levt större del av mitt liv utan henne än med. Men dagar som idag dyker ändå tankar på livet, historien, mänskligheten och meningen med allt upp och rusar runt i kroppen.