2 december går mot sitt slut...

... och idag har jag tvingats inse att jag inte kan träna på några dagar. Förmodligen sträckte jag mig lite väl mycket i lördags. Idag på flowen blev jag faktiskt helt förskräckt när jag inte kunde nå tårna i benstretchen :/ Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare inte nått fram (sittande på golvet med benen utsträckta rakt framför mig) till tårna.
Hur som helst. Kylan har ett järngrepp om oss. Här på västkusten är det nog inte lika många minusgrader som på östkusten och längre norr ut men det är en råhet i luften som går genom märg och ben. Ingen snö att tala om men isen på trottoarerna vill varken smälta eller nötas bort. Jag går och går och går och konstigt nog känns det som att jag aldrig kommer fram. Vila kanske trots allt är bästa botemedlet just nu.

Har fönstershoppat en del på stan idag och ska försöka anamma känslan, fridfullheten och värmen i att julen närmar sig med stormsteg. Andreas Gustavsson skriver i ETC idag att julglädjen är en provokation mot de som känner julångest. Jag hävdar att det snarare är tvärtom. Att inte handla julklappar, julpynta eller blötlägga lutfisken osv är provocerande mot alla som "följer strömmen". Antingen tycker de synd om mig (vilket jag själv inte gör). Eller så är jag väl bara en kuf. Oansett vilket skulle ingen få för sig att bjuda hem en på julmiddag ändå. Julen är familjens högtid och inget annat!

För er som dock är upptagna av julplanering måste jag tipsa om detta härliga inlägg om dukningar! Jag är nog benägen att hålla med både bloggaren och skribenten av inlägget. Trots att det är publicerat för över 70 år sedan. Artikeln bloggförfattaren bloggat om alltså. Bloggen På livets trassliga bastmatta bjuder på många skratt, mycket allvar och spännande tillbakablickar. Många kloka ord men allt går inte att hålla med om. Precis som med livet självt.