Jag tar mig friheten att hoppa över nummer 18 och 19 men nummer 20 får jag allt ta att sätta ihop. Det är måndag kväll och jag börjar hämta mig efter en magsjuka som heter duga. Goda återhämtningstipps från en kär bloggvän som är hjärnan bakom På livets trassliga bastmatta. En underbar titel på en blogg full av tankar, filosoferande, konstverk, språk-riktigheter och en massa finurligheter. Tack! Jag mår redan så mycket bättre.
Det är något visst med jul som får en att tänka på när man var liten. Känns så nära men ändå som att det var från en annan livstid. Bilderna som finns kvar i huvudet finns väl där just för att de var samma sak år efter år efter år. Det är något tryggt i det men kan också vara förgörande.
De jular vi var i stan och hälsade på släktingar var vi alltid tvungna att gå precis när Kallanka började för att hinna hem med båten i tid till Tomten! Till och med julbönen i kyrkan flyttades fram en timma för att folk skulle kunna titta klart på kallanka och sen hinna gå till kyrkan. Ja jösses, det är inte klokt hur uppstyrd en julafton kan vara och vad man är villig att göra för att så mycket som möjligt ska få plats.
En kort tyst morgonstund. Några andetag. En stilla reflektion är ändå det som jag saknar allra mest.
Så var det julpyntet. Det var magiskt. Ganska minimalt innan jul förutom adventsstjärnor och adventsljusstakar. Men så den 23:e städades hela huset. Jag städade och pyntade mitt rum. Så cyklade syrran och jag till Sunnkälla (skogen) och hämtade enris och tallris. Vi hade vår favoritplats och för varje år hade "vår" enbuske vuxit och frodats och var till och med högre än vad vi var långa. Vi ställde upp julbordet i källaren med bomull som snö, kyrkan, krubban, grisar och kameler om vartannat och så var det isen (spegeln). Vi bråkade alltid om vem som skulle strö florsocker på. Säkert var det mammas uppgift. Jag minns inte. Men hon var den som piffade till allt. Granen togs in först kvällen innan julaftonen, ljusen sattes i och sen fick vi, syrran och jag klä den. Allra sist fick mamma fick hänga i det fina långa glittret. Den piffigaste touchen av alla. Jag tror att mamma var uppe nästan hela nätterna på den tiden. Och jag kunde inte sova fort nog.
Julaftons morgon var det bästa jag visste. Jag ville vakna först. Allt var mörkt och tyst i huset och jag smög upp och tände ljusen granen. Gick runt och tittade på allt mamma hade hunnit göra efter jag somnat. Julpynt, dukar, ljusstakar, glitter, paketen under granen, julstrumpor på sänggaveln... det fanns ingen ända på det.
Tillbaka till verkligheten. Måndag kväll och bara tre dagar kvar. Och sen? Vad händer när ljuset brunnit ner till den 24:e? Kanske är det då jag får tid och ro till att tvätta fönster? Kanske är det då jag kommer koka kolan, steka hasselnötsbiffar, skålla mandel till marsipanen...
2 kommentarer:
Vilken härlig beskrivning av din bardoms jular. Det låter som om du bodde på en väldigt mysig plats. Julafton är egentligen lite för hysterisk med allt som ska få plats. Egentligen gillar jag advent, tiden innan - men inte stressen och allt det kommersiella som väller över en. Jag gillar det mysiga (enligt mig), ljusen, adventsstjärnorna, att titta på julkalendern med mina barn, baka och göra godis, adventsfika med en kompis, den inbäddade känslan som ligger över allt speciellt när snön är här....Sen är det förstås alltid för stressigt för att jag ska hinna njuta till fullo. Men en del mysigt blir det i alla fall.
Nässelblom & choklad - Det var nog så det var när jag växte upp också. Minns att vi under några år hade en sådan julkalender som mamma gjort själv, med små paket, som hängde på väggen. Jag och min syster fick öppna varannan dag.
Det är väl hela tiden fram till idag som egentligen är det mysiga. Tycker dock själva julhelgen kan bli lite av ett antiklimax av allt som byggts upp under de senaste 4 veckorna.
Så visst var julen mysig på många sätt, tack vare mamma, men resten... Egentligen är det ju inte pyntet och maten som betyder julstämning utan snarare hur man är mot varandra och där fanns (finns) en hel massa att önska sig. Idag är vi 4 på vitt skilda platser, både fysiskt och psykiskt. Vi har ingen, eller väldigt sporadisk, kontakt med varandra. På ett underligt sätt tror jag ändå vi alla mår bättre utan varandra då vi inte alls fungerade som en särskilt sund och kärleksfull familj.
Skicka en kommentar