Kakdegsklubbor efter maten, tack!

Ibland ska man ha tur! Så många gånger som jag varit sugen att smaka på cake pops men med risk för att sätta i mig allihopa själv så har jag avstått från att göra egna. Äntligen fick jag ändå smaka på en. Mmmm. Och inte bara en kakdegsklubba utan även en rackarns god brownie. Det såklart efter en kantarell- och potatisfrittata, sallad och hembakat surdegsbröd hos självaste Anne. Bättre lunch får man leta efter.

Och som om det inte var nog fick jag med mig en bok som står högt upp på min "att-läsa-lista" vad gäller matrelaterat. Jag tror att jag måste göra mig ett slags datortidschema för mig själv i höst. Det är så mycket jag vill hinna med men fastnar allt för ofta på twitter och Miss Meisters mat:s fb-sida, samt med att läsa otaliga nyhetsartiklar och bloggposter varje dag. Jag vill ju hinna med böcker också. 

Tack för maten, Anne! Och böckerna :)

***

Stockholm i mitt hjärta...

Edamame på Wagamama

...eller ja, det kanske var lite att ta i förstås. Hjärtat klappar ändå hårdast för Göteborg. Dock inte så hårt att jag inte njuter av besök i stora staden i öst. Stockholm är en otroligt vacker stad och jag slutar aldrig fascineras av de vackra byggnaderna. De är några våningar högre, lite mer färgstarka, mer rött, terrakotta och grönt. Liksom djupare färger än de annars gula och lite blekare toner jag är van vid här hemma.
Förra veckan var jag återigen på besök i Stockholm. Det är knappt jag tror det är sant. För snart ett år sedan var första gången på flera år jag gjorde ett besök. Sedan dess har det blivit ett otal resor. Allt tack vare att min handledare på min sysselsättningsplats blev sjukskriven och jag åtog mig hennes uppdrag med MR-dagarna. Och på den vägen är det.
Någon gång blev det resa över dagen. Andra gånger har jag passat på att stanna över helgen. Så även denna gång. Och vilken resa det blev. Intensiv och väldigt kul. Jag hann med att möta inte mindre än tjugoen (21) individer, utöver de tretton personerna i styrgruppsmötet jag var på.
Av de 21 individerna fanns sex stycken jag haft kontakt med via bloggen/fb/twitter men aldrig träffat irl. Sju stycken var både barn och vuxna jag känner till men heller aldrig träffat i verkliga livet. De resterande åtta är vänner och bekanta vilka jag träffat både en och flera gånger tidigare. Som sagt, intensivt och väldigt, välidigt roligt. 

Pia in action

Galett fylld med smörstekta champinjoner och crème fraiche,

smaksatt med cognac, vitlök & persilja

 samt stekt halloumi på toppen.

Jag åt mat på restaurang, blev bjuden på lunch och middag hemma hos välkända matbloggare och vet ni, jag har till och med varit i det röda köket och härjat! Och så åt jag polenta (fast i ofast och mer grötkrämig form) för första gången sedan den stabbiga och smaklösa jag fick på Södra Berget. Mycket gott. Jag kommer definitivt ge mig på konststycket att koka egen polenta.
I sanningens namn ska jag erkänna att jag  på À la Crêpe, i sällskap av allas vår husmor Anette, Zita som roddar butiken Franska Matkompaniet, Karoline och souschefen Fredrik, även åt en söt crêpe med smör, socker och citron, efter galetten på bilden ovan.

Bye, bye Stockholm. För denna gången. 

***

Paraguayo var namnet

Ah, vaken kompis där som genast hade svar på frågan om vad denna frukt egentligen heter. Platt nektarin funkar i och för sig, då de flesta vet vad man menar, men Paraguayo är visst fruktens rätta namn. På International Street Market, den stora matmarknaden på Gustav Adolfs torg under Kulturkalaset förra veckan, fick jag syn på dessa frukter. Extra stora paraguayos såldes till det oblyga priset av 80 kronor/kg. Den lite mindre mer vanlig storlek såldes för ringa 45 kronor/kg.
Hrm, ja de må vara goda men om de skiljer sig så mycket i smak från en vanlig persika/nektarin att den är värd det dubbla i pris vet jag inte.

***

Fragment ur en matbloggares liv

Såhär ser det ut. Överallt. Nerklottrade ingredienser, staplade på varandra. Man hittar det i min närhet på kuvert, papperslappar, i gamla anteckningsböcker och ja, till och med i ett och annat tidningshörn.
Som jag skrev tidigare så freestylar jag och höftar för det mesta när jag lagar mat vilket kanske inte är den bästa egenskapen för att driva en användbar matblogg. I min iver att då skriva ner allt jag slänger i så har det slagit mig att jag då oftast glömmer skriva datum. Kanske oviktigt i sig men då bilderna, tack och lov, automatiskt taggas med datum, så blir receptklottret utan datum och bilder svårare att para ihop.
Mycket grönsakshack och röror blir det så det är inte alltid den uppenbara råvaran på bilden som är grejen med just den rätten utan det är snarare kryddningen som kan vara avgörande. Eller som ovan, en bit mango i något som jag gissningsvis blandade ihop med stavmixern. Kanske blev det en god sås till ugnsrostade rotsaker eller något gott pålägg på en skiva surdegsbröd. Vem vet? En sak vet jag i alla fall. Jag hittar inget jag skrivit ner som inte smakat bra. Det slänger jag bort med detsamma. Problemet är snarare att jag försvårar det tidsödande arbetet med att dela med mig av vad som pågår i Miss Meister's kök.

Alla noteringar, utrivna tidningssidor, förpackningar med mera verkar dessutom föröka sig så fort jag vänder bort blicken. Kommer jag någonsin komma ifatt mig själv?

Lever med förhoppningen att någon gång få energi att beta av högarna som växer så det knakar. Så mycket mat, så många ingredienser, flera intressanta matproducenter att skriva om samt stora problem med odling, bekämpningsmedel, och usla villkor för så många av världens bönder. Det finns ingen ände på det. 

***

Ursprung: 19 juli 2012

Kulturkalasets mat

Italienska delikatesser

Alltså, vad är det med folk och langos? En friterad mjölplatta med majo och räkor? Hur gott är det på en skala? Redan under tidigt 1990-tal arrangerades den stora stadsfesten Göteborgskalaset (vilket numera går under namnet Kulturkalaset) här i stan. Långbord dukades upp längst Avenyn och invånarna bjöds på räkfrossa och langos. Sedan dess går inte en sommar förbi utan att göteborgarna trycker i sig langos till fördärvelse. Ja, det gäller förstås inte alla göteborgare. Bara nästan. Vi de resterande mumsar i oss churros ;-)

Så hur ser det då ut på Kalaset för oss som vågar vägra langos? Inte särskilt imponerad. Jag vet inte om det är utbudet i sig eller det är de hutlösa överpriserna för den till synes mestadels friterade maten från tillfälliga gatukök som gör det men inget lockar i alla fall mig att öppna plånboken. Vad gäller vegetariska alternativ ska vi inte tala om. Grillad majs. Visserligen väldigt god men vegomaten lyser i princip med sin frånvaro. Staden verkar mest ha satsat på att pynta med grönsakerna snarare än att laga till dem.
Bland alla temporära gatuköksplatser på International Street Market på Gustav Adolfs torg finns, förutom sötsaker som våfflor, bullar, strudlar mm, i princip ett vegetariskt alternativ. Fransk Poêlée Provençale - stekta grönsaker som aubergine, zucchini, lök, tomat, oliver, vitlök m. m. i olja och kryddor som Herbes de Provence. Helt ok men tycker ändå det är överpris för denna typen av mat/tillagning/portion på papptallrik.

Dagens "skörd"

Trots att jag inte är ett större fan så, för alla er langosälskare, kommer här ett ungerskt recept som jag hittade här. Det framgår dock inte till hur många friterade brödbitar degen räcker till. Ni får helt enkelt testa er fram själva.

Langos

2 mjöliga potatisar
25 g färsk jäst
3 dl mjölk
3 msk florsocker
5,5 dl vetemjöl
3 msk fett
salt
olja att fritera i

Koka potatisen. Mosa, riv eller pressa potatisen medan den är varm. Lös upp jästen i sockret och lite av den fingervarma mjölken. Låt stå en stund. Häll upp ca 5 dl av mjölet i en skål (spar resten av mjölet till utbakningen). Gör en grop i mitten och häll i jästblandningen. Blanda sedan i den mosade/rivna/pressade potatisen, salt och resten av mjölken. Knåda till en slät deg. Strö över lite mjöl och jäs under bakduk i ca en timma. Gärna varmt.
Hetta upp olja i en panna med höga kanter. Forma tunna kakor, ungefär som små pizzor. Fritera dem en i taget tills de är gyllene och vänd sedan kakan och fritera andra sidan gyllene. Gnid in med vitlök och servera med gräddfil/Crème fraîche.

Själv festade jag till det och åt lunch på Tranquilo tillsammans med bästaste Kristiina, hon ni vet, som jag träffade för nästan exakt ett år sedan. Vegetarisk mat fanns ej på dagens lunchmeny men när jag frågade så erbjöds jag grillad fänkål. Jag chansade och framför mig serverades denna tallrik med en grillad fänkål täckt av namnlös, rökig sås, potatis- och palsternacksmos och en riktigt god rödlökschutney. Helt okej. Avstår dock,  för nu, att diskutera skillnaden i näringsinnehåll av våra båda luncher i relation till bland annat det samma pris vi betalade för maten. Är tacksam de i alla fall inte krävde MER pengar för det vegetariska alternativet.

Bäst behållning fick jag ändå vid den långa raddan av italienska delikatesser på Gustav Adolfs torg. Bland det italienska utbudet fanns allt från gelato, nougat utöver det vanliga, choklad, bakverk till diverse köttsaker jag har mindre koll på samt ost. Om jag inte minns fel bör det finnas ett äldre inlägg på g i bloggens utkast från tidigare år då jag slog till med en redig bit Parmesan. Både jag och Kristiina gick ifrån torget med sötsaker i handen. Här kan ni förresten läsa mer om vilken härlig dag vi hade i varandras sällskap. 

Och ja just ja, det var releas för nya IKEA-katalogen också.

***

Rödbetor, äpple och pepparrot

Rödbetorna är som allra godast nu och väl värda att frossa i. Om man vill göra mer av dem än bara koka och äta med smör, och eventuellt lite salt, så kan man göra en ljumen rödbetssallad med äpple och pepparrot. Smakkombinationen är supergod med råa ingredienser och minst lika god med kokta rödbetor. Blanda gärna till salladen när rödbetorna är nykokta så den blir ljummen. Går naturligtvis också bra att äta kall.
Oftast använder jag färsk pepparrot men den har en tendens att torka alternativt mögla så jag har faktiskt en tub på lut i kylen. Tots att den innehåller både förtjockningsmedel E 401och konserveringsmedel E 223. Det sistnämnda troligtvis för att inte bara motverka bakterier utan även hindra missfärgning av pepparroten. Finns bland annat även i torkad frukt, frukt- och grönsaksberedningar samt vin och spritdrycker.

 

Rödbetssallad med äpple och pepparrot

2 port

2-3 stora kokta rödbetor
1 syrligt äpple (Granny Smith)
2-3 tsk riven pepparrot
flingsalt
svartpeppar
solrosolja/rapsolja

Tvätta äpplet och skär i tärningar. Skär även de kokta rödbetorna i tärningar. Blanda ner lite olja och den rivna pepparroten. Smaka av med salt och svartpeppar. Enklare än så här kan det nästan inte bli.  


Smaklig spis!

***

Grönkålsknyten

Så var de ju de där grönkålsknyten jag hade i frysen. Det var ju riktigt fräckt att nämna dem tidigare utan att varken länka eller att ens bloggat om dem innan. För att råda bot på det kommer här recept på några riktigt grönkålsstinna små portionsknyten. Har man nu ingen grönkål i frysen eller får tag på någon nu så går det bra att vänta någon vecka eller två då Bondens egen marknad kommit igång på riktigt. Jo mina vänner, för nu är det äntligen dags för grönkålen igen. Och det med hela 4 månader kvar till jul!
Om det nu råkar vara så att ni missat mitt tidigare inlägg då jag skrev att jag åt dessa grönkålsknyten så handlade det om kryddan Black cummin och den alltför vanliga förväxling med Nigellafrön, vilka inte ens är släkt med varandra.

Grönkålsknyten

12 st

600 g grönkål (frusen, tinad och finhackad)
400 g mjuk tofu (naturell)
1 rödlök
3 vitlöksklyftor
rapsolja, mild
kokosolja
1/2 dl soja
2-3 tsk koriander, malen
1 tsk svart spiskummin aka black cumin. Obs ej att förväxla med Nigellafrön! 
1 tsk chilpulver 
svartpeppar
ev salt
1 paket filodeg (6 ark)

Tina den finhackade grönkålen. Skala och hacka rödlöken och vitlöksklyftorna fint. Fräs löken i oljan så den blir lite genomskinlig. Tillsätt grönkålen och ev någon matsked kokosolja. Smaksätt med soja, malen koriander, black cumin och chili. Se till att smaka av innan du eventuellt saltar grönkålen. Sältan bör redan vara tillräckligt på grund av sojan men det kan variera beroende på vilken sort du använder.

Tina filodegen enligt förpackningen. Det jag hade innehöll 6 ark vilka jag delade på hälften. Smöra formplåten eller sätt i muffinformar så blir de lättare att ta ut ur formen när de är klara. Lägg ett ark i taget i en form och tryck försiktigt mer i botten så det blir som en skål. Fyll med den smaksatta grönkålen och snurra igen resterande filodeg. Pensla med olivolja. Strö ev över lite rostade sesamfrön eller för syns skull ser det snyggare ut med svarta sesamfrön.

Egentligen hade jag tänkt ha den supergoda rabarber- och mangochutneyn till dessa men den kombinationen föll mig otippat inte riktigt i smaken. Godare var det då med ångkokt pak choi och löksås.

Smaklig spis!

***

Mat överallt på stan

Jag har varje morgon, i snart två månader, cyklat förbi dessa godsaker. Efter årets wow har de tre stora arrangemangen bara blivit stående på gräset vid sidan av vägen. Mangolden ser nu något mer överväxt ut än när jag tog bilden. Svartkålen å andra sidan...
Det är inte bara där de finns heller utan det växer majs, kål och krasse överallt i stan. Jag är förmodligen den förste att påstå det är de allra vackraste och smakfullaste "blomsterarrangemang" jag någonsin skådat i Göteborg sedan de började med dessa stora stadspyntarkrukor. Nu väntar vi bara på att majskolvarna ska växa till sig. Sen blir det en skördefest som heter duga!

***

Lördagsgodis och längtan till Lazy Acres

Första gången jag fick syn på dessa i mitt tycke festliga frukter var i Santa Barbara för över tre år sedan. På Lazy Acres Market, min absoluta favoritaffär, och där döpta till Donut Peaches. Dem på bilden ovan är istället platta  nektariner. Det vill säga utan ludet skal. Något svenskt namn har jag inte hittat så jag kallar dem helt enkelt för platta persikor och nektariner. Smakmässigt känner jag ingen skillnad mot vanliga runda persikor och nektariner. Men visst ser de i alla fall riktigt läskande ut. Bästa lördagsgodiset under en varm sensommardag på stranden!

Lazy Acres är för övrigt en butik jag allt som ofta drömmer om och längtar till. Det är nästan att jag vill resa tillbaka enbar för den butikens skull. När jag första gången jag satte foten i den var det som att komma till himmelriket. Eller njae, kanske inte riktigt men de är en butik utöver det vanliga. Allra först möts man av hyllmetrar med gryn, frön, nötter och torkad frukt likt den värsta godishyllan. Man handlar alltså allt i lösvikt. Där finns påsar och särskilda klämmor man skriver ner varans PLU-nummr på. 

Frukt och grönsaker i gross och parti. När aptiten och begäret efter mat av en kanske inte helt outgrundlig anledning verkar blir outtömlig på Lazy Acres är det som vegetarian lätt att förköpa sig. Att det dessutom inte finns en vara i butiken som inte är ekologisk gör inte saken lättare.

 

 

Är man nybörjare på det gröna området finns där hjälp att tillgå. Förutom den trevliga och kunniga personalen, som gärna hjälper till med vägledning och förslag på både råvaror och maträtter, så finns även en Fresh Produce Guide att bläddra i. Där finns de flesta grönsaker man kan tänka sig, var och en med en liten faktaruta med näringsinnehåll samt beskrivning om råvaran, hur den bäst förvaras och tips på hur man kan tillaga den.
Mina mobilbilder gör inte butiken rättvis på något sätt så kolla in bildspelet över frukt- och grönsaksavdelningen!

 

Som om detta inte var nog finns där allt annat man kan tänkas behöva. Det är svårt att riktigt sakna någonting efter ett besök där. Där finns nämligen, förutom det vanliga utbudet i en mataffär som mjölkprodukter, stapelvaror, kött och fisk, även öl och vin (som ju är vanligt i de flesta amerikanska matvarubutiker) och vill man nu inte laga mat själv finns en galet grym deli (låt dig förföras av bilderna på utbudet!) som säljer mat de lagar själva. Enbart med ekologiska och lokala råvaror. Där finns en kaffebar, ostdisk, bageri, blommor samt diverse köksutrustning och kokböcker. Och skulle man nu vara nära att försmäkta under sitt besök på Lazy Acres så finns där en absolut helt underbar Juice Bar att stilla sin törst vid.  

Som sagt. Där finns precis allt som gör en matglad bloggare lycklig :)

Nedan följer några bilder från butiken som jag lånat från deras hemsida. 

 

Lazy Acres Market is, by far, the very best and 

most outstanding grocery store I 've ever visited!

Standard lunch every Saturday

Så, finns det nu någon läsare där ute som råkar ha vägarna förbi Santa Barbara så kan jag starkt rekommendera dig att göra ett besök. Du kommer knappast att bli besviken!

Lazy Acres Market hittar du på:

 302 Meigs Rd.Santa Barbara, CA 93109

***

Gåtan om "svart spiskummin" (black cumin)

Bild lånad från Wikipedia

Något som retar mig är att engelska cumin så ofta felaktigt översätts till kummin, vilket ju är en helt annan krydda, på svenska. Engelska cumin är inget annat än svenska spiskummin. Det borde vara mer eller mindre välkänt idag. Kan man tycka. Men icke. Senast i mitt nya favoritprogram (som för övrigt nu har ett alldeles för långt uppehåll pga OS2012) lyckas översättaren missa den lilla men ack så smakfulla detaljen. En annan sak som nu gjort sig påmind är att jag förra året kom över en för mig spännande krydda som jag kallar "svart spiskummin". Jo, för på påsen stod just black cumin som jag helt sonika översatt till "svart spiskummin". Nu hör till saken att black cumin ofta (felaktigt?) står som synonym till Nigella, Kalonji och hur många (andra felaktiga?) namn som helst det svarta fröet nu har, vilket faktiskt är helt andra frön än dem jag lagt beslag på. Det vetenskapliga namnet för mina "svarta spiskumminfrön" är Bunium persicum och är inte ens släkt med Nigella sativa.

Efter en djupdykning i frågan har jag således bringat någorlunda klarhet i namnförvirringen. Det är alltså två helt skilda kryddor, dock båda flitigt använda i främst indisk matlagning. Bland annat enligt wikipedia är kala zeera förmodligen det namn som givit upphov till förväxlingen med Nigella sativa. Kala zeera på både Hindi och Bengali översätts på engelska till black cumin men hänvisar av det senare till Nigellafrön. Och för alla er som är någorlunda bevandrade i indiska matlagning vet ju att den skiljer sig åt mellan väderstrecken i landet och vissa kryddor är mer lokala än andra. Min teori är därför att det främst är etymologi och den engelska översättningen som ställer till det. För efter än mer letande efter svaret på den till synes olösliga gåtan blev jag än mer förvirrad då black caraway plötsligt dök upp. Caraway är som bekant engelska för vanlig kummin och Bunium persicum var översatt till både black caraway och black cummin på en och samma gång.

Enligt växtportalen kallas Nigella sativa för svartkummin (ser koppling till engelska black cumin med "fel" översättning av cumin) på svenska och ingår i familjen Ranunkelväxter. "Svart spiskummin" ingår däremot i familjen Flockblommiga växter, vilket även kummin, spiskummin, koriander, dill, fänkål, palsternacka, persilja, morot, anis och många fler gör, och tillhör släktet Bunium = Jordkastanjsläktet. Där tar de svenska ledtrådarna slut.

Nä, jag vet inte om jag blev mycket klokare efter dagens kryddforskning. Vad jag vet är i alla fall att Nigella inte har något med varken kummin, spiskummin eller jordkastanjer att göra. Faktiskt lika lite som med lökfrön, vilket Nigella så ofta ses som liktydig med. Med detta avklarat är min "svarta spiskummin" alltså Bunium persicum och är, trots familjebanden, varken kummin eller spiskummin. Jag får helt enkelt skriva black cumin (och hänvisa till denna post) tills jag vet bättre. Kryddan hittade jag såklart, som så många andra godsaker, på Indian Food House på Hisingen i Göteborg.
Phew, snacka om att flera timmars grävande i kryddsläktet gör en hungrig! Tur att jag har grönkålsknyten kvar i frysen :-)

***

Linssallad med rädisor och morötter

Jag som inte är något större fan av isbergssallat och annan besk sallat tycker alla påsar med färska babyblad och salladsblandningar av allehanda slag är utmärkta som bas i mina kalla (och ibland ljumna) sallader. Bladspenat och mangold är favoriterna. Eftersom jag dessutom alltid har med mig matlåda till lunchen så vill jag gärna fylla salladen med annat än bara gröna blad. Linser och quinoa är alldeles utmärkta proteinkällor och är en mer självklar ingrediens i mina sallader än t ex matvete. Dock beror det lite på tid på året samt hur matig jag vill den ska vara. Alltså om det är mitt huvudmål eller en lättare lunch/kvällsmål.

Vill passa på att höja ett varningens finger vad gäller sallat och risken för matförgiftning. Under sommarmånaderna då fukten och värmen är som mest gynnsamt för bakterier att växa till sig så går det inte att vara tydlig nog med vikten av att skölja grönsakerna ordentligt. Och det trots att flera salladspåsar har prytts med texten att salladen redan är sköljd och "färdig att äta".Skölj den ändå!

Linssallad

2 port

1 påse (150-170 g) blandade gröna blad
1-2 morötter
en handfull rädisor
1 dl kokta belugalinser (eller gröna linser)
några skvättar olivolja
flingsalt
svartpeppar
några droppar granatäppelsirap

Koka linserna i förväg och låt svalna. Kanske har du till och med över från gårdagen som stått i kylen under natten.
Skölj det bladgröna ordentligt. Skala och hyvla moroten/morötterna på längden. Skölj och skär rädisorna tunnt.  Blanda samman alla ingredienser i en stor skål och smaksätt med några skvättar god olivolja, flinsalt, svartpeppar. Vänd om allting, gärna med rentvättade händer, och avsluta det hela med några droppa granatäppelsirap.


Smaklig spis!

***

Signed, sealed, delivered!

Livet som matbloggare från den ljusa sidan ter sig ibland som sådan att man får baka småkakor i gross och parti. Första helgen i augusti var det äntligen final och dags för den stora bröllopsbonanzan hos Matrepubliken som i sommar ingått i det äkta ståndet. Vad annat att göra än att bidra till värsta kakbuffén än att fylla en låda full av spröda sockerstinna drömmar? Jojo, nära 100 st blev det och om inte ingredienserna tagit slut skulle jag hunnit en fjärde omgång innan det var dags för leverans. Och det var fler än Miss Meister som bakade sötsaker till festen. Vad säger ni om denna veganska jordgubbstårta med cashewgrädde? *slickar mig om munnen* Ann-Louise var modig tycker jag, som gav sig på ett helt stycke sött som ej kunde provsmakas innan den gick för avfärd. Mycket modigt.

Insåg just att jag glömde skriva namnen på kortet men bästa

 

Charlotta & Calle,

varmaste lyckönskningar med 
äktenskapet!

***

Rabarber- och mangochutney

Jag föreställer mig att jag skulle kunna leva på enbart pakistansk mango. Fast som med allt annat skulle jag förmodligen tröttna efter ett tag. I allra värsta fall även komma att avsky den söta, sammetslena och underbart goda frukten. Som med så mycket annat kommer vi aldrig få veta. Trots vanan att kunna få tag på i princip allt vi vill, när som helst på året, så är det väl ändå inte så dumt att en hel del råvaror bara finns tillgängligt under begränsade perioder. Och med det sagt skulle jag visserligen inte ha någonting emot om just den pakistanska mangon fanns att få tag på lite längre än bara några veckor mitt i sommaren.
Hur som helst föll det sig så att jag överraskade mig själv och kokade en chutney. Något jag aldrig gjort tidigare. Och vad passar väl inte bättre än lite syrlig och kärv rabarber tillsammans med söt mango. En lyckad smakkombination om jag får säga det själv.
Letade igenom diverse kokböcker, googlade och hittade inget klockrent recept på chutney som tilltalade mig så jag plockade lite här och lite där till en egen mix. Recept på en smakfull rabarber- och mangochutney är som följer:

Rabarber- och mangochutney

ca 2 dl

ca 240 g rabarber
ca 180 g mango (pakistansk/honungs-)
1 rödlök, finhackad
3 vitlöksklyftor, finhackade
1 tsk bruna (svarta) senapsfrön
ca 2 msk riven färsk ingefär
1 röd chili, finhackad
2 msk solrosolja/rapsolja
1 dl rödvinsvinäger
1/2 dl vatten
1 msk agavesirap (lr honung)
2 tsk hallonvinäger

flingsalt
färsk koriander

Fräs rödlök, vitlök, chili och senapsfrön i oljan på medelvärme, i en kastrull, i ett par minuter. Tillsätt ingefäran. Häll i vinäger och vatten. Låt koka upp. Lägg sedan i rabarber och mango som är skuren i bitar/tärningar. Salta. Sänk värmen och låt puttra ca 30 minuter. Håll koll på chutneyn och rör om då och då. Tillsätt agavesirap och hallonvinäger på slutet. Smaka försiktigt av om den är lagom söt, syrlig och salt.

Lycka till!

***