Torkade bondbönor. En sönderkokad historia.

Tidigare i vintras gjorde jag ett efterlängtat återbesök på Indian Food House vid Backaplan. Där fick jag syn på en påse torkade bondbönor vilket jag aldrig sett tidigare. Bondbönor som ju hör sommaren till och har bara köpt färska. De är bara så där ljuvligt goda. Särskilt då en göre sig besväret att pluppa ur de illgröna skatterna från skalet. Men det är en relativt dyr böna på grund av sina tjocka skidor och som sagt, vill man åt den innersta skatten och slänga bort skalet (som faktiskt också går att äta efter det bönorna kokat en stund) så blir kilopriset till slut väldigt, väldigt mycket mer än vad bönskidorna säljs för. Inte utan att jag blev nyfiken på de torra.

Så var det då dags att använda dem. De låg i blöt över natten och på morgonen började jag trycka ut innerbönan. Lättare sagt än gjort. Ungefär hälften gick ok. Resten fick åter ligga i blöt några timmar. Med lite hjälp av en kniv var jobbet klart och det var dags att koka dem. Enligt instruktionen på påsen ska de koka 1- 1 1/2 timma. Efter 35 minuter såg det ut såhär i kastrullen: 

 

Jag tror aldrig någonsin att jag känt mig så förvirrad i köket. Jag började undra vad jag egentligen kokade. Eller om jag värmt någon soppa (som är slut) från frysen. Nu tänker ni att det är de oskalade bönorna som skulle koka så länge men det står faktiskt att man kan skala dem efter blötläggning och sen koka. Färska bönor, utan skal, skulle bara klara några minuter innan de kokas sönder men dessa var knappast mjuka och mjälla efter att de legat i vatten så jag misstänkte inget. 

 

 

Det blev inget av med de bondbönorna.
Kanske att jag orkar göra om hela proceduren igen. Någon gång.
Är det någon annan som prövat? Hur gjorde du i så fall?

***

Vår eller inte, det rör på sig i alla fall

Trots att termometern visade minus 11 grader i morse, klättrade nära 30 grader uppåt sedan dess och nu åter sjunkit till under nollan så betyder det inget annat än att min termometer under dagen haft det gott i solskenet. Lika gott som groddarna innanför köksfönstret, det fönster där termometern befinner sig. Inte lika ljust och muntert var det på Vårfrudagen för fem år sedan, då stan bäddades in i ett tjockt vitt täcke inom loppet av någon timma eller två.

Jag kan inte påstå att jag alltid odlat vetegräs hemma på våren men redan bland de första inläggen jag postade i bloggen tipsade jag om detta. Så himla enkelt. Och uppiggande för att kämpa mot vårångesten som alltid drabbar en.
I år var dock första gången det inte alls gick. Matvetet blev som surt och stank värre än jag vet inte vad och så började det mögla ganska fort. Men jag är inte den som är den utan gjorde helt enkelt om proceduren. Men icke. Det ville inte ta sig. Så köpte jag ännu en annan sorts matvete - voilà! Allt var som vanligt igen.

Lördag 23 mars 2013

Måndag 25 mars 2013

Det går så fort! Jag är som ett barn och alldeles förtjust över de små gröna, sköra skotten som skjuter i höjden. Flera mm varje dag. Det är nästan att en ser med blotta ögat hur det växer.

På grund av kylan har det däremot inte riktigt varit läge ännu att börja röja i odlingslotten och det verkar som att kylan inte riktigt tänkt ge vika denna veckan heller. Lustigt ändå när SMHI klargjort att våren kom till oss här på västkusten mellan den 26 februari och 1 mars i år. Kan man ta tillbaka det? Dygnsmedeltemperaturen kan ju knappas ligga över 0 och jag dristar mig till att påstå det är vinter. Igen. Eller?

Trevlig Vårfrudag!

***

Rått lördagsgodis med pekan- och makademianötter

Ingen lördag utan lördagsgodis. Det här receptet har jag hittat hos Hovkonditorn. Dock är det något modifierat och jag har bytt ut några nötsorter. Hade heller inga mandlar hemma men mandelmjöl från Risenta gick ju lika bra.

Jag valde att skär ut pralinsmå bitar då de är riktigt energistinna godbitar och utmärkta att bjuda på efter maten. Större bitar går naturligtvis lika bra och passar kanske bättre då som mellanmål.

Rå pekan-makademia-espresso- och chokladbitar 
ca 60 små bitar

1 dl pekannötter
1 dl makademianötter
1,5 dl mandelmjöl
3,5 dl urkärnade färska dadlar
1 dl kakao
1 tsk espressokaffe
en nypa salt

Mixa nötterna till mjöl. Blanda sedan i kakao, kaffepulver och salt. Mixa dadlarna för sig. Blanda sedan för hand (eller med hjälp av en gaffel) de mixade dadlarna med nötmjölet. Platta ut smeten med händerna eller med en kavel, ca 5 mm tjock. Använder du det senare så lägg smeten mellan smörpapper/bakplåtspapper. Tryck ut bitar med pepparkaksformar (blir inte så många då) eller skär små rutor med kniv. Förvara i kylen eller till och med frysen.

Servera till kaffet.

Smaklig fika!

***

Världsvattendagen

En ovanlig dag som blev allt annat än som planerad. Hela veckan blev annat än den planerad och därför har jag inte hunnit få ihop ett engagerat och innehållsrikt inlägg som denna världsvattendag sig bör. Jag får helt enkelt hänvisa er till förra årets världsvattendageninlägg, tidigare inlägg om vatten samt den officiella webbsidan för världsvattendagen. För dessvärre ser situationen för miljarder människor världen över inte mycket annorlunda ut än förra året. Fortfarande saknar människor tillgång till rent vatten och sanitet. Alldeles för många dör även av sjukdomar direkt orsakade av smutsigt vatten.

Bild från FAO Nordic

Njut av ditt kranvatten!

***

Skål då

Domaine Clément Père et Fils earl.
La Colline, 69480 Lachassagne, France

Börjar dagen med lite Blanc de Blancs, Cuvée Réservée Brut, såhär en (o)vanlig fredag i mars. Mousserande vin från Frankrike som jag sparat i hur  många år som helst till det där "speciella tillfället". Ett tillfälle som bekant aldrig infinner sig. Smygöppnade flaskan redan igårkväll. Anledningen var den att jag kl 21:39 fick mail, i princip helt anonymt utan namn eller hälsning från någon, med ett nej på jobbet jag sökt och faktiskt (håll i er!) varit på intervju för.
Vafan liksom. Det där speciella tillfället kommer aldrig någonsin komma. Det vet vi ju. Att befinna sig "mitt i livet" och leva i fattigdom. Tack och lov att jag inte har barn!
Skål ta mig fan, som Jacob Dahlin skulle sagt om han var här nu.

***

Vårdagjämning och ett nytt år väntar på att bli överlevt

Återanvänder min egen bild tagen jan 2009

Gott nytt år! Happy Nowruz! Sal-e now mobarack!
Vårdagjämning idag, vilket inte är helt lätt att ta in då kvicksilvret stannat på minus 5 och snön yr i den iskalla vinden utanför, och igårkväll hölls den årliga eldfesten på Heden. Där var musik och fullt av små tält med mat och diverse försäljning. Dessvärre förstod jag ingenting av det kvinnan sa i mikrofonen då hon pratade på vad jag gissar var persiska (eller kanske kurdiska?). De iskalla hårda vindarna skrämde dessutom mig hemåt igen.

Men det är inte utan att jag kan önska alla läsare ett gott nytt år i alla fall. Jag har skrivit om det persiska nyåret Norooz/Nouruz tidigare år. Själv är jag inget vidare bra på vår, vårkänslor och allt man nu ska tycka och tänka om denna tid på året utan jag blir lätt ganska ledsen och nere. Gillar hösten mycket mer. Jo, jag vet. Ännu en sak som gör att jag är utanför. Udda. De flesta har väl svårt att relatera till det då man "ska" gilla våren, solen och ja, det har vi konstaterat många gånger tidigare och jag är ju inte som alla andra. Hittills har det knappast varit till någon fördel i livet. Snarare tvärtom.

Ja, det är en höstbild men det råkade vara en otroligt
vacker oktoberdag då jag fotade denna speciella staty vid Stadsbiblioteket.

Hur som helst tycker jag ändå det är tusen gånger bättre att fira nyår just nu än mitt i kallaste, mörkaste vintern. Det är nu naturen själv börjar sitt år. Föds på nytt. Flyttfåglar återvänder. Det är nu ljuset kommer åter. Aldrig tröttnar en heller på första raden i Karin Boyes välkända och smärtsamma dikt om våren.
Så i ett försök att muntra upp mig och välkomna ljust ljuset ser jag dagen och tiden nu som mitt nyår. På översta bilden är det tidig morgonsol i januari som brinner, vilket får symbolisera elden vi alla borde hoppa över. För att rena oss. Lämna gamla sorger och besvär, allt det bleka bakom och istället ta för oss av eldens glöd och värme och livskraft.

Må det nya året bringa dig hälsa och framgång och må du leva tusenfalt bättre än åren hittills!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

                        Karin Boye, 1935 

***

Rostad brysselkål i apelsinsås

Än så länge råder vintern över oss. Svårt att tro det är vårdagjämning imorgon. Ljuset och den blå himmel vi sett ett tag verkar ha ångrat sig och det är nu grått och iskalla vindar viner runt husknutarna. Det är inte utan att en vill stanna inne och kura i soffan. Maten går helt i säsong består fortfarande främst av diverse kål- och rotsaksanrättningar. Det var egentligen inte alls många år sedan jag överhuvudtaget inte åt brysselkål men nu händer det titt som tätt. Särskilt efter det jag fick tips från em att rosta i ugnen istället för att koka. Brysselkålen blir mycket mindre besk då.
För en del år sedan gjorde jag en helt vegansk apelsinsås till kokt brysselkål. Nu blev det istället en apelsinsås av en helt vanlig bottenredning på mjölk som jag sedan smaksatte med rivet apelsinskal, salt och vitpeppar.

Rostad brysselkål i apelsinsås
2 port

1 påse brysselkål (200g)
olivolja
1 vitlöksklyfta
flingsalt
1 msk smör
1 msk vetemjöl
2 dl mjölk (eller mer)
1 apelsin
flingsalt
vitpeppar

Skölj och ansa brysselkålen. Halvera dem och lägg i ugnsfast form. Riv en vitlöksklyfta, ringla över olivolja, salta och rosta i ugnen på 180-200 grader i ca 40 minuter. Det gör inget om brysselkålen blir rätt så mörk. Bara inte helt bränd.
Tvätta apelsinen. Gör en bottenredning (smält smör, rör i vetemjöl och tillsätt mjölk under ständigt vispande. Låt koka upp och tillsätt mjölk till lagom lös konsistens) och smaksätt med rivet apelsinzest, salt och vitpeppar. Skär sedan bort skalet av apelsinen och skär i bitar.
Häll över brysselkålen i såsen och vänd i apelsinbitarna.
Servera med kokt fullkornspasta.

Smaklig spis!

***

Knivskuren

Det föll sig på så vis att jag upptäckte det fanns några kronor kvar på ett presentkort jag fått en jul för längesen. Länge har jag suktat efter en Sabatier, Classic 6" och/eller 8" men så många kronor fanns inte på presentkortet. Inte heller räckte det till en såndär flott liten porslinskniv. Men så har det nyligen dykt upp färgglada knivar lite varstans. Bland annat Danska Scanpan's knivserie Spectrum. Pengarna räckte till en illgrön santokukniv och en liten röd universalkniv.

Bild från Cervera

Nya knivar är som brukligt rätt vassa. Jo. De är vassa. Dock jag har vid ett par tillfällen tyckt att det varit lite svårt att skära med i alla fall. Men eftersom de är splirrans nya har jag ignorerat det. Tills en dag för snart två veckor sedan då jag skar några tomater så hann jag tänka att jag trots allt borde ta fram min lilla tomatspecialkniv. Dessvärre hann det bara stanna som en tanke innan jag hade halkat med kniven och gjort ett ordentligt snitt i vänster pekfinger.

Sedan dess har jag ätit upp resterande matlådor från frysen, ätit råa grönsaker, oförskämt mycket bröd och dessvärre slarvat en hel del med maten. Det är en underdrift att påstå köksarbetet går trögt med ett finger omplåstrat och oböjbart.
Nu har det läkt ganska bra men jag är som lite skakis med att hacka och är inte alls sugen på att laga mat. Dessutom måste jag nu för tiden koka soppa på en spik och det är definitivt inget som peppar och ger mig inspiration och kreativitet.

***

Croissanter

Det föll sig inte bättre än att jag gick och drog på mig bihåleinflammation förra helgen*. Fasen, jag som just varit superförkyld. Jag avskyr att vara sjuk. Lederna värker nätterna igenom och jag kan inte träna. Dessutom är det som att en demon tar över mig när jag är sjuk och jag äter i princip enbart det jag inte ska äta att slippa ledvärk och annat. Det är alltså då jag bakar bullar. Jag har bakat croissanter en enda gång tidigare och har i princip sedan dess gått och smålurat på att göra det igen. Minnet av det är att det var lite meckigt. Men åren går och det väl i runda slängar 15-20 år sedan så i tisdags var det dags att ge croissanterna ett nytt försök (okej, detta hände alltså för över ett år sedan så jag tänkte det var dags att få publicerat ännu ett hittills ofärdigt inlägg)

Jag blandade två recept varav ett recept använde 50 g jäst och 8 dl vetemjöl medan det andra hade 25 g jäst och 10 dl vetemjöl. Båda med samma mängd vätska och ett ägg. Det med mindre jäst och mer vetemjöl bakar croissanterna helt igenom på kall deg. I övrigt är principen den samma och när jag väl satte igång hade jag varken tid eller ro att låta degen vila 20 min i kylen mellan varje kavling och vikning!

Croissanter
16-20 st

50 g jäst
2 1/2 dl vatten
2 tsk salt
1 tsk rörsocker
1 ägg
8-10 dl vetemjöl

125 g smör, kylskåpskallt

1 lättvispat ägg till pensling

Smula jästen och häll över det fingervarma vattnet. När jästen är helt löst så tillsätt ägget, salt och socker och rör om. Tillsätt sedan mjölet. Mängden kan variera lite så ta inte allt på en gång.

När degen är smidig så ta upp på mjölat bakbord och kavla ut till en rektangel, ca 30 x 40 cm, och lägg smörskivor på halva degbiten. Vik någon cm av kanten över smörskivorna och vik sedan över den tomma sidan och kavla försiktigt ut till en rektangel igen.

Se till att det är tillräckligt med mjöl på bakbordet och skulle degen spricka och smör smeta ut så "laga" med mjölet.Vik rektangeln i tre delar. Borsta av överflödigt mjöl mellan lagren. Vrid degen och kavla ut en ny rektangel.
Vik i tre delar igen och kavla försiktigt ut en ny större rektangel.

Upprepa samma vikning- och kavlingsprocedur 2-3 gånger.

Efter sista vikningen - dela itu degen och kavla ut varje del till en rundel, cirka 30 cm i diameter och skär ut "tårtbitar". Eller så kavlar du ut en avlång bit och skär liksom zick-zack. Rulla från den breda sidan på triangeln och böj till.

Lägg croissanterna på en bakplåtspappersklädd plåt och jäs under bakduk i 30 minuter. Pensla sedan med uppvispat ägg och grädda i 225 grader i 12-15 minuter. Låt svalna på galler utan bakduk.

 
Smaklig fika!

***

* Ursprung: 14 februari 2012

Borlottibönor i tomatsås med ugnsrostad butternut

Det kan ibland vara lätt att glömma av att man faktiskt lagade mat f ö r e bloggarnas tid. De allra första matbloggarna har väl snurrat på i runda slängar ett decennium nu och trots att jag själv nyligen rullat in på mitt sjunde år så har jag trots allt både bakat och lagat mat fler år av mitt liv än vad bloggen funnits. Jag märker med andra ord att jag börjar få svårt att minnas om jag bloggat eller ej om rätter jag lagat. Trots min egna receptsamlingssida, Miss Meisters receptsamling, som jag har skapat för att underlätta sökningen något har jag inte hittat ett tillräckligt bra kategoriseringssystem.

En dag.

När jag har tid.

Kanske. 

Tar jag tag.

På allvar.

En sak vet jag i alla fall. Jag har aldrig ätit bruna bönor (och fläsk). Men att därför säga, vilket jag ibland får för mig, att jag aldrig ätit bönor i sås är väl långsökt och en sanning med modifikation. Visst har jag gjort det men kanske inte bloggat särskilt mycket om det. Några favoriter är dessa kryddiga kikärter och de stora vita bönorna i tomatsås går inte av för hackor heller. Och en dag för vad som inte känns särskilt längesedan men vid närmare eftertanke och lite räknande på fingrarna visade sig vara för snart ett halvår sedan, så gjorde jag en pastasås av tomater och borlottibönor. Det var i den stunden jag kom att tänka på bruna bönor och att jag så sällan äter bönor annat än med grönsakshack, i sallader eller kalla med t ex olja och koriander eller med dragondijondressing.

Vanligtvis lägger jag bönor i blöt och kokar dem själv. Så även med dessa. Men det går såklart lika bra att köpa färdiga i burk eller tetrapak. Borlottibönor är bland de vackraste bönorna bland bönor tycker jag. Det är så fasligt tråkigt att färgen och mönstret försvinner när man kokat dem. Som tur är smakar de bra mycket bättre än de ser ut.

 Borlottibönor i tomatsås med ugnsrostad butternut
2 port

4-6 tomater
1 lite gul lök 
1-2 vitlöksklyftor
150-200 g kokta borlottibönor
1 msk tomatpuré
1/2-1 tsk timjan
1/2 tsk salvia 
1/2 tsk dragon
flingsalt/örtsalt
svartpeppar
ev en skvätt vatten från en burk cornichons
vatten

1/2 butternutpumpa
olivolja 
flingsalt
chilikrydda (t. Ex. Cacao & Chili)

Turkisk/Rysk yoghurt
färsk koriander

Skala pumpan och skär i ganska stora bitar. Lägg i ugnsfast form med olivolja, salt och chilikrydda. Ugnsrosta i 225 grader ca 45 min eller till dess pumpan är mjuk (min blev lite väl svart i kanterna).

Gör under tiden tomatsåsen till bönorna. Skala och finhacka löken. Bryn i olivolja. Tvätta och hacka tomaterna ganska grovt (använd gärna en tandad kniv) och lägg tillsammans med löken när den blivit mjuk och lite genomskinlig. Salta och krydda. Låt puttra på medelvärme i ca 20 minuter. Tomaterna ska inte koka in helt och hållet så tillsätt eventuellt vatten om det behövs. Tillsätt bönorna och koka ytterligare 5-10 minuter.
Servera alltsammans med en klick yoghurt (ej för vegan) och färsk örtkrydda.

Smaklig spis!

***

Ursprung: 13 augusti 2012

Gröna eller gula russin?

Varsågoda! Här får ni en påse supergoda russin att smaska på under tiden jag trixar och donar med allt möjligt här i bloggen och vad som till bloggen hör.
Bland annat så har jag i två dagar letat efter odöpta matbilder till påbörjade matinlägg, börjat med otaliga inlägg som mer och mer börjar liknar noveller, rensat bland vad som till synes verkar vara tonvis av tidningsartiklar, broschyrer och allehanda matrelaterad information som sått frö i mitt huvud för vad jag ska resonera kring och skriva om här i bloggen. Det är en aldrig sinande ström av intryck och idéer.

Konstigt nog har jag aldrig gillat vanliga russin. Petar bort på lussekatter och det värsta jag vet är bröd/bullar med russin i degen. På senare år har jag dock fått smak för bl. a. sultanrussin och inte minst de gröna i påsen på bilden. Mina absoluta favoriter. Dock mer som snack, i sallader och grytor för jag bakar inte något med russin (i år tryckte jag till och med ner torkade tranbär i lussekatterna istället för russin). Tidigare hände det att jag lyxade till det och köpte vad som då kallades gröna russin i Saluhallen.

Senast jag var där fanns bara gula russin och mannen hävdar att det alltid varit gula russin och att han aldrig sålt gröna russin.
Hrm.
De gula var ju inte lika goda som de gröna.
Någon som vet var jag kan hitta gröna russin?

***

Sötpotatispaj

Dagens rubrik skulle lätt kunna vara middagsmat men eftersom det är lördag är det såklart lördagsgodis. Dessa söta små portionspajer gjorde jag i höstas då jag slutade på Göteborgs universitet. De serverades med en klick Smetana. Inspiration fick jag från bland annat en matpaj som Beata lagat och sen är det som så att jag aldrig bakat amerikansk pumpapaj och fick för mig att göra ett litet bakexperiment i köket. Dock hade jag varken butternutpumpa eller den stora klassiska orange pumpa (mer känd som Halloween pumpkin) utan hade köpt en utskuren bit Muscatpumpa. Sen var det bara att freestyla. För omväxlings skull gjorde jag annat pajskal än den jag brukar använda när det handlar om söta pajer och använde ett recept på Klassisk pajdeg från Sött sweet dulce av Anna och Fanny Bergenström.

Vill ni hellre göra en matpaj så föreslår jag att ni kikar in på Lilla Matderiven och Ann-Louises minst sagt lockande sötpotatispaj med svamp och grönkål.

Sötpotatispaj
ca 20-25 st

PAJDEG
4 dl vetemjöl
1 msk socker
ev 1/3 vaniljpulver (ej i Annas recept)
175 g kallt smör
 4 msk iskallt vatten (eller 1 ägg)


FYLLNING
1 stor sötpotatis (ca 200 g)
ca 150 g Muscatpumpa (eller annan som finns tillgänglig)
1 burk Kesella (naturell 10 %, 250 g)
2 ägg
1/2 dl socker
1 dl brun farin
1 tsk ingefära, malen
en nypa kanel (eller ca 1/2 tsk om du gillar kanel) 
en uns riven muskotnöt
en nypa salt

Ugnsbaka sötpotatisen och pumpan i 220 grader i ca 45 min eller tills de är riktigt mjuka. Skalet kan med fördel sitta kvar på sötpotatisen men glöm inte pricka den först (ugnsbakad sötpotatis med skal) Gör under tiden degen till pajskalet och förbered de små pajerna. Kör företrädesvis ingredienserna i en mixer. Använder du ägg istället för vatten kan du kavla ut den direkt. Annars lägg den i kylen ca 20. Kavla sedan ut degen ganska tunn och tryck ut lagom stora runda bitar för att klä formarna med. När sötpotatisen och pumpan är klar i ugnen så sänk värmen till 200 och grädda pajskalen ca 5 min. Tag ut och ställ åt sidan så länge. 
 
Kör sedan pumpaköttet i mixer tillsammans med kesella. Separera äggulan och äggvitan. Vispa gulorna med socker och kryddorna och blanda med sötpotatis- och pumpamixen. Vispa vitorna till ett hårt skum och vänd ner i smeten. Klicka smeten i formarna och grädda i ca 10-15 minuter. Eventuellt lite längre. Tiden kan variera beroende på storlek, ugn och så vidare så håll koll att de inte bränner vid (vilket mina gjorde lite på topparna). Dessutom fick jag en del smet över (då pajdegen inte räckte till fler än dryga 20 st) som jag gräddade i en lite ugnsfast glasform. Det blev som en slags pudding. 

Låt svalna lite och servera med en klick Smetana. 
 
Smaklig fika!

***

Finn Crisp eller inte Finn Crisp?

Första gången det hände var i höstas. Jag satt på mitt dåvarande jobb och hade just fyllt på mitt Finn Crisp-förråd med ett nytt paket. Gissa om jag blev förvånad då de plastinpackade tunna godbitarna i kartongen var färre än vanligt. Kände mig så att säga snuvad på konfekten och twittrade omedelbart om min "upptäckt". Fick inget respons då om fler varit med om samma sak. Däremot blev jag varse att jag definitivt inte är ensam om att Finn Crisp många gånger är som den bästa räddaren i nöden och toppenmellanmålet. Särskilt på eftermiddagen då sötsuget hugger tag i en som om det aldrig någonsin tänkt släppa greppet igen.
Kanske var det ändå bara ett måndagsexemplar jag köpt.

Jag har hunnit med att knapra i mig flera paket Finn Crisp (Original) sedan dess. Alla vilka varit fullpackade som vanligt. Men nu hände det igen. Jag blev minst sagt paff. Hur många måndagsexemplar finns det egentligen? Har ni råkat ut för samma sak?

Letar på kartongen efter information om ev antal men hittar inget. Inte heller på deras hemsida framgår något annat än själva ingredienserna och näringsinnehållet. Så, hur mycket tjänar nu Finn Crisp på detta? Det går åt 6-7 paket med färre crisps i för att fylla ett helt. Kanske handlar detta inte alls om måndagsexemplar utan snarare som så att vart 7:e eller vart 10:e paket Finn Crisp helt enkelt innehåller 5-6 skivor mindre. Samtidigt som vi betalar precis samma för varje paket... och där tog mina mattekunskaper slut. Men ni fattar grejen.

Kan bara inte ge upp dem. Än.

***

Gigantisk sötpotatis och andra meningslösheter

Gigantiska sötpotatisar

Har drabbats av plötslig prestationsångest. Tusen saker snurrar runt i skallen. Mat i kvadrat, tankar och idéer om alla de där oskrivna böckerna, saker jag borde ta tag i (vind/skrubb/överfulla garderober/fotoalbum) nu när jag ändå inte har något jobb att gå till (trots att det är ett heltidsjobb att söka jobb och rapporteringskravet till af hänger över en som en hundrakilos sandsäck), ångesten över att vända och vrida på varenda krona, formuleringar om mig själv i ännu fler ansökningsbrev och så mycket mer.
Jag försöker fokusera men allt bara fladdrar förbi mig hela tiden. Medan jag läser en text tänker jag på vad jag ska laga till nästa bloggträff, hur jag ens ska ha råd med den och kommer varken ihåg vad jag just läst eller vet vad jag ska laga. Så öppnar jag bloggen för att producera ett inlägg varpå jag inser att säkert hälften av de i runda slängar 100 utkast är tankar och funderingar kring själva bloggandet och bloggens existens, kring livet, arbetslösheten och samhällets attityder mot arbetslösa, om matproduktionen i världen, om orättvisor och utarmning av människor världen över. Allt vilket kräver både tid, efterforskning och koncentration för att få ihop till presentabla texter.

Köpte nyligen en sötpotatis som vägde över 700 gram. Galet. Sötpotatis på anabola. Mer än så behövs inte för att jag ska gå igång och börja fundera över om det är normalt? Trots att vi på senare år vant oss vid sötpotatisen är det ingen rotsak vi odlar här och jag vet egentligen inte hur den förväntas se ut. Är de pumpade med växtnäring eller inte? Hur kan jag få reda på det? Var ska jag börja? Spelar det någon roll?

Är det bara jag eller finns det fler matbloggare där ute som funderar på detta viset tro?

***

Galette de Pérouges

Det är över tio år sedan jag senast hade en riktig semester. Det vill säga ledig tid från ett arbete. Jag hade sparat ihop pengar för en resa ända till Frankrike. Till Lyon. Jorå. Tro det eller ej men det fanns en gång en tillvaro värdig kallas normalt liv även för Miss Meister. Det var före bloggarnas tid och själv hade jag inte ens någon dator. Kameran var av det analoga slaget (hjälp så många osorterade foton jag har i garderoben!) och jag tror ta mig tusan jag har en oframkallad rulle liggande någonstans.

Resan bjöd på så många nya intryck, på alla sätt och vis. Nya smaker och så många olika platser jag fick besöka. En favorit var den medeltida staden Pérouges, som nås efter en stunds bilkörning norrut från Lyon. Det var en råkall, dag då våren bestämt sig för att hålla sig undan, som vi vandrade upp och ner bland kullerstensgatorna. Självklart lämnade vi inte den lilla staden utan att först ha ätit en bit av den berömda Galette de Pérouges och druckit lokaltillverkad äppelcider. Jag har aldrig smakat något liknande sedan dess och det tog mig nästan tio år innan jag försökte mig på att baka en själv.

Med mig därifrån har jag nämligen ett vykort med receptet på Galette de Pérouges tryckt på framsidan. Texten är dock på franska, vilket inte riktigt är mitt starkaste språk, men tror jag fått till det hyfsat. På plats gräddas de flesta där i riktiga bakugnar, precis som vilken pizza som helst och någon ugnstemperatur framgår dessvärre inte på vykortet. Efter en stunds googling hittade jag variationer mellan 180 grader till 250 (och till och med mer!). Så, för att vara en som bor i mellanmjölkens land gräddade jag min i 225. Dock glömde jag av att vika upp kanten innan gräddning, så hälften av smöret rann av. Men låt inte det hindra dig från att pröva baka egen Galette de Pérouges. Och snåla inte med citronen.

Galette från Pérouges

350 g mjöl
2 ägg, rumsvarma
zest av en citron
200 g smör, rumsvarmt
30 g socker
1 nypa salt
15 g jäst
5 cl fingervarmt vatten (40 grader)

TOPPING:
150 g smör (kallt)
50 g socker

Lös upp jästen i lite ljummet vatten. Tvätta citronen noga och riv av zesten. Häll upp mjölet på bakbordet och forma som en ring med en grop i mitten. Tillsätt äggen, citronzest, smör, socker och salt i mitten. Blanda allt väl och häll i den lösta jästen. Arbeta degen tills den är jämn och slät. Låt jäsa i bunke under duk i en timma.

Stjälp upp degen på bakbord och kavla ut en stor galette. Och ungefär här brast min franska och jag tydde inte resten av receptet som talade om att en kant skulle göras. Alltså, lämna kanten lite tjockare och vik upp så att smöret stannar kvar uppe på kakan när den gräddas.

Lägg över galetten på en bakblåtspappersklädd plåt. Hyvla det kalla smöret och fördela över den utkavlade degen. Strö över socker. Jag strödde även över mer citronzest.
Grädda i 180 grader, längs ner i ugnen i 5 minuter och sedan 3 minuter högt upp för att karamellisera sockret ordentligt. 

 

Galette de Pérouges - Dans la français: 

INGREDIENTS:
350 g de farine
2 oeufs
1 zeste de citron
200 g de beurre
30 gde sucre
1 pincée de sel
1 noix de levure de boulangerie
5 cl d'eau tiède

GARNITURE:
150 g de beurre
50 g de sucre

Bon appétit!

***

Lite vissen

För drygt två år sedan visste jag inte ens vad semitendinosus var för något. Sedan blev jag smärtsamt medveten. Jag kunde knappt gå. Än mindre stå på mitt vänstra ben. Dum* som jag var trodde jag det var en rejäl sträckning, så lite vila från träningen ett tag skulle räcka innan jag var fit for fight igen så att säga. Men jäklars vad ont det gjorde. Varje gång jag böjde mig för att knyta skon kändes det som att någon vred om en kniv långt inne i ena skinkan. Det gjorde ont att sitta, att ligga i sängen för att inte tala om att resa mig från sittande ställning till stående. Varje steg jag tog gjorde ont. Mest ont gjorde det att gå i uppförsbackar och upp för trappor.

Efter många om och men och en lång, och för mig extremt dyr läkarbesökshistoria blev jag sedemera varse att semetendinosus är mittenmuskeln av hamstrings tre muskler (baksida lår) och smärtan hade uppstått på grund av att flera muskeltrådar hade släppt från muskelfästet vid sittbensknölen. Jorå. En procent av dem inom så kallad explosionssport (vilket läkaren menar är främst fotboll, hockey och div kampsporter) som skadar hamstringsmuskulaturen gör det vid sittbensknölen. Så lite speciell är man allt. Eller ja, läkaren försökte väl skoja till det. Därför gör de heller inga ingrepp då det finns på tok för många muskler kors och tvärs där inne i rumpenstumpen. Tydligen lättare att komma åt om muskeln istället skadats vid knäfästet, vilket är det vanligaste. Så. Det var bara att bita ihop och hoppas att smärtan skulle gå över och jag skulle få tillbaka min rörlighet.

även vissna blommor har sin tjusning

Allt är visst relativt här i världen men att inte längre kunna träna och röra mig som jag var van vid var minst sagt deppigt. Jag hade precis graderat mig till första Dan och fått mitt svarta bälte. Resan från första terminen i Fighter Taekwon-Do Göteborg tills jag skadade mig så kraftigt hade varit lång och slitsam. Men samtidigt betytt så mycket mer än bara fysisk träning ett par dagar i veckan. Kroppen var riktigt klen och fortfarande full av ledvärk då jag började. Det var tveksamt om jag ens skulle klara första graderingen och fortsätta träna Taekwon-Do. Eller ens om jag skulle kunna träna något annat överhuvudtaget än rehabiliteringsträning. I bassäng.

Meh, det var ett himla tjat om träning, tänker ni.
Du springer ju på gym, cyklar och joggar i tid och otid.
Alltid är det något med den där träningen.

Det må så vara. Men det framgår ingenting om intensiteten på träningen. Om nivån på övningarna. Om längden på passen. Om värken i kroppen. Och allra minst någonting om att träning i princip det enda jag har i livet som betyder någonting. Jag blir oerhört nedslagen om jag av någon anledning missar planerad träning och än värre är att jag fortfarande, över två år efter skadan, inte ens är i närheten av vad jag innan klarade av, både kondititons- och teknikmässigt.

Trots det är min träning oerhört provocerande för så många i min omgivning. För i dagens Sverige ska man, utöver jobb (fullt av prestationskrav och obetald övertid), familj, barn (som om de inte ska hämtas och lämnas på förskolan har en handfull aktiviteter att slussas fram och tillbaka till varje vecka), hus (naturligtvis ett renoveringsprojekt och/eller om- och utbyggnadsprojekt), semesterresor (flera gånger om året) och så vidare, även hålla sig i trim, äta hälsosamt och ha "egentid". En ekvation som bevisligen inte går ihop utan att man till slut stångar huvudet i den berömda väggen. Något måste få stå tillbaka om man ska klara sig igenom helskinnad. Har man nyss nämnda livsingredienser är det rimligtvis (för de flesta) träningen som får stå tillbaka till förmån för barn, barnens aktivitet, övertidsarbetet och eventuell partner.

När jag, som inte ens är i närheten av att ha någon av ovanstående livsingredienser, då får gliringar och sura kommentarer om min träning blir jag ledsen. Att missunna mig träning, det enda i mitt liv som håller mig flytande, det som ger mig energi och hjälper mig hålla huvudet någotsånär i schack, är riktigt lumpet.
Må hända önskar jag mitt liv såg en aning annorlunda ut än idag, som t ex att jag hade en säkrare och lite större ekonomi för att kunna röra mig något friare, men avundas inte på något sätt den hysteri av topprestation på alla områden i livet som råder bland den stora medelkassen i landet. Inte på något vis.


För övrigt pågår nu en seriös kyl- frys- och skafferirensning i Miss Meisters kök så det är osäkert om vad för salig röra det kommer bloggas om en tid framöver. Högt och lågt. Om vartannat.

På återseende!

***

* Den egentliga orsaken är att jag inte, varken nu eller då, har några som helst ekonomiska möjligheter att besöka tillgängliga läkare och experter på området utan snällt fick vända mig till vårdcentralen som enkom tvingade mig två veckors "behandling" med värktabletter - trots att jag vänligt men bestämt undanbett mig all form av tabletter - innan läkaren skulle "gå vidare". Vad han i det läget undanhöll var att han med "gå vidare" menade fler veckor och månader med en annan sorts värktabletter.  Efter en egenanmälan till ortopeden fick jag långt om länge tid hos Perago ortopedklinik på Calanderska och träffade en läkare (numera anmäld till Patientnämnden) som såg mig 5 min, skickade mig på ultraljud och sedan fullkomligt struntade i att återkoppla, föreslå rehab eller någonting överhuvudtaget som skulle kunna hjälpa mig tillbaka till den nära elitform jag var i då skadan skedde. Gissningsvis för att hans åsikt redan klargjorts då han lämnade mig med sitt överförmyndiga påstående att kvinnor i min ålder inte borde hålla på med en sådan krävande sport. Punkt. Att de på sin hemsida säger sig ha "fullt fokus på varje enskild skada och patient" stämmer illa överens med verkligheten.