En skänk från ovan

Obs att programmet på bilden är från 2011

Njae, kanske inte bokstavligen från ovan. Men nästan. Från ca 70 mil nordost kom tidigare i veckan ett lite bidrag som gjort att jag hängt en del på filmfestivalen i veckan. Festivalen som av någon anledning tagit det internationellt klingande namnet Göteborg International Film Festival. Att försöka sig på att göra någotsånär kvalificerat val bland de i runda slängar 500 filmer som visas under årets upplaga är omöjligt. När valen trots allt är gjorda upptäcker en att flera filmer redan är utsålda och då är det bara att börja pussla om igen.

Omslag 2014 - av Pussy Riot

Osten på översta bilden minns jag inte längre namnet på. Inte heller har jag bloggat om den eller ens påbörjat inlägg (vilket många gånger fungerar som anteckningsblock). Kanske för att den egentligen inte var så god eller för att filmfestival är rätt så begränsat. Det året var jag inte heller på någon film och som tvångsplacerad, utan några som helst goda framtidsutsikter, goffade jag ost. 

Den hade i alla fall tranbär i sig och konsistensen var lite som mittemellan en mjuk hårdost och en hård mjukost. Det var då. Nu är nu. Har aldrig ätit eller ens velat äta den igen. Trots ett och annat bakslag lever jag idag till största delen utan ost. Mår så mycket bättre. Intentionen inför 2014 är att fortsätta undvika ost så mycket det går. 
Om detta nu var twitter skulle jag tagga med #giff #hälsa #måbra #träning #vegan

Trevlig helg!

* * *

Att grodda eller inte grodda?

Det började med alfalfagroddar. Men sin beska och annars ganska smaklösa framtoning tog det ett tag innan jag tog dem till mig. Minns ni den så kallade "salladsbuffén", i matsalar och lunchrestauranger,  bestående av skurna grönsaker, burkmajs, burkananas och så alfalfagroddar. Eventuellt fanns keso och majonnässtinn pastasallad och inga bönor i sikte.
Jodå. Jag åt dem. Groddarna. Tyckte aldrig de var särskilt tilltalande. Kanske är det anledningen till att jag aldrig brytt mig om att grodda själv. Dessutom är utbudet numera större, i alla fall i butikerna, och med lite tur går det att hitta både solros- och ärtskott, vilka är mildare i smaken än groddar.  

Nu innehåller groddar en hel del protein, fibrer, vitaminer och mineraler så det skadar inte att försöka öka mängden groddar i maten. Dessutom behövs ca 300 g alfalfagroddar för att få i sig 100 kilokalorier (kcal), en ansenlig mängd jag inte med bästa vilja i världen skulle få i mig till lunch.
Efter allt mitt prat om bockhornsklöver häromdan så har jag startat min allra första groddning. Av bockhornsklöverfrön såklart. Att glasburkar med tunna "tyglock" behövs vet jag. Och att de ska sköljas flera gånger om dagen men blir inte riktigt klok på var burkarna bäst ska placeras. En del påstår att de första dagarna ska stå mörkt och varmt. Andra ljust och varmt. Gärna så varmt som 20-25 grader. Hoppsan, jag som trodde de skulle stå i kylen.

Ljus och varm plats finns inte i min lägenhet som håller härliga 17-18 grader. Däremot är det av okänd anledning supervarmt i garderoberna i sovrummet så burkarna får väl flytta in där ett par dagar. Fast allra först ska fröna få ligga i blöt över natten.

* * *

Sån är det

I en trädgård långt borta

Det är inte förrän i efterhand en vet om så kallade avgörande händelse i livet varit just avgörande, trots att de i stunden verkat just avgörande. När jag åter satte fötterna på amerikansk mark, något jag längtat efter sedan sist (1994) och idag för fem år sedan vaknade upp till en alldeles förförande vacker plats på jorden så trodde jag det var ett livsavgörande ögonblick jag upplevde. Som en vattendelar; livet före och efter. Glädjen över att ha ett jobb var stor och förväntningen inför framtiden omåttlig. Idag har jag en helt annan inställning till livet och tillvaron.

Numera finns en Whole Foods Market även i SB,
(här dock på besök i LA, on 3rd & Fairfax)

Idag minns jag konstigt nog 2009 års första hälft mer än dess andra hälft. Ja, jag minns månaderna i Santa Barbara mer än samma period 2011 hemmavid.
Kanske inte så konstigt ändå. Sinnerna var både vidöppna och på helspänn. Nytt jobb, nytt hem, nya människor, nya rutiner, ny miljö på alla tänkbara sätt.
Att en vanligtvis mörk och kulen januaridag plötsligt befinna sig bland palmer, husväggar klädda av cerise bougainvillea, apelsinträd i var och varannan trädgård, med solsken från klarblå himmel och ett underbart klimat kan få vilken svensk västkustbo tro en hamnat i paradiset. Trots att både halsduk och jeans fanns nära till hands gick jag varje dag barfota i mina flip-flops!

Fikonträd på väg till banken

Precis innan det var dags att resa hem igen så blommade de finaste träden av dem alla. Ja men ni förstår, ett träd modell större - ej att förvexla med blåregn, fullt av lila blommor!!! Alltså nån dag ska jag ha egen trädgård med sådant träd i. Har inte den blekaste aning om vad trädet heter men jag älskart. Syrener, släg er i väggen.

Var det paradiset jag hamnat i? Naturligtvis inte. Det är lätt att förblindas av skönhet och det exotiska. Efter en tid då en synat sömmarna växer en annan bild fram. Mindre smickrande. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Särskilt inte där det är så tort och brinner som fnöske. 

Solsken bakom brandrök

Här har jag skrivit om Jesusita Fire, branden som bröt ut 5 maj 2009.

Sån är det. Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Och tur är väl det! Själv hade jag i så fall aldrig fått uppleva Santa Barbara som mitt hem. Aldrig fått njuta av alla fantastiska enorma ekoaffärer som t ex Trader Joe's, Lazy Acres och Whole Foods Market. Förmodligen inte lärt mig norska så bra och jag hade aldrig fått vara med där det hände, då A(H1N1)-utbrottet i april 2009 skenade iväg. Mitt i hårdpluggandet inför tentorna och bara ett par veckor innan Jesusita Fire ställde allt på sin spets.
Tänka sig, här slutar vagnarna gå för 5 cm snö...

* * *

Kumquats, pak choi och tofu med currysmak

En av mina favoriträtter som liten var mammas kokta höna med ris och currysås. Currykryddan vi använde var ingen annan än Kockens. Det skulle ta många år innan jag dekonstruerade den för att sen blanda ihop min egen curry. Det var först då jag upptäckte bockhornsklöver, vilket till stor del är kryddan som gör att jag gillar curry så mycket.
Bockhornsklöver var tills för bara några år sedan däremot inte helt lätt att hitta i butik. Min första påse (frön) köpte jag faktiskt på Indiska. De sålde kryddor i samband med lanserandet av kokboken Hurry Curry och 90 andra "indiska" recept (någon förresten som har den?) av Lotta Voltaire (2003 tror jag) och senare under 2005 när restaurangen Hurry Curry slog upp portarna. Torkad (färsk) bockhornsklöver hittade jag i den numera nerlagda indiska matbutiken, bara ett stenkast från mig. Finns också i malen form på Indian Food House på Hisingen.

Bockhornsklöver (fenugreek, methi), bild från wikipedia

Första och hittills enda gången jag fått tag på färsk bockhornsklöver var under bästa lördagsnöjet på Farmers Market i Santa Barbara. Tyvärr lite i längsta laget att resa dit igen för att handla men den var så vansinnigt god! Jag använde den i varm mat, i sallad, på mackan, ja, den smakade bra till det mesta. Inte heller var det några taniga och på gränsen till klena plantor, som t ex den krukodlade koriandern vi är vana vid här, utan rejäla buntar och av en kvalitet som inte lät den smälta bort vid första kontakten med stekpannevarma grönsaker.
Ni har förstås redan hajat grejen, bockhornsklöver alltså; en ört (färk eller torkad), en krydda (torkade frön) och till och med grönsak (i form av färska löv, groddar och så kallad microgreen).

lycka att laga mat på gasspis

Kumquats, pak choi och tofu med currysmak
1 port

2-3 kumquats
1 schalottenlök
olivolja
pak choi, två små knippen
100 g tofu, fast (naturell)
sojagrädde
salt
svarpeppar
curry
ev chili

Tvätta alla kumquats noga, gärna i varmt vatten, och skär i tunna skivor (ta bort eventuella kärnor). Skala och finhacka en scharlottenlök och fräs, i en skvätt olivolja, i stekpanna tillsammans med kumquatsen.
Skölj och strimla (grovt) två knippen pak choi och fräs tillsammans med lök och citrusfrukter.
Salta, peppra och smaksätt med curry.
Tärna fast tofu och stek tillsammans med grönsakerna och kryddorna i stekpannan. Tillsätt sojagrädde. Låt puttra nån minut och tillsätt färska bockhornsklöverblad - om du nu fått tag på sådana - precis i slutet.
Servera med fullkornspasta eller pasta tricolore.

Vad tror ni, går det att grodda bokhornsklöverfrön från påsen jag har hemma (inte den gamla från Indiska utan en av tyska märket Davert, inhandlad på Ekostore)?
Någon som testat?

Trevlig helg!

* * * 

Grönkålssoppa

Grönkål har lyst med sin frånvaro hela mitt liv. I alla fall ända fram till 2009-10. Då började jakten på vad laga med grönkål. Inte helt fritt och kreativt till en början. Med spenat i tankarna blev det naturligtvis till att koka grönkålssoppa, göra pajer, gratänger, knyten och så vidare. Jo, jag bytte helt enkelt ut spenaten mot grönkål i redan kända anrättningar.
Men nu är grönkål allt annat än spenat, det vet ju alla som ätit grönkål, och därför gäller det att tänka utanför spenatfacket. Men hur gör man det? Hur går det egentligen till att hitta på något "nytt". Eller är det verkligen nytt?
Det är nästan som med klassiska dilemmat om vem som kom först, hönan eller ägget? För inte var det så att vi plötsligt började äta mat först när matbloggarna kom till världen. Däremot går det snabbt och enkelt att upptäcka matvanor och speciella mattraditioner i t ex andra länder genom bloggarna. Som virtuella matresor. Även om jag ibland önskar att någon kunde laga mat till mig (och diska efteråt!) är jag så glad och tacksam över att jag gillar att laga mat. Att jag är nyfiken på nya råvaror, smaker och framförallt att jag kan laga min mat utan att minutiöst följa instruktioner.

Dessvärre kan jag inte hitta någon bild på dagens soppa, vars recept jag skrivit ner någon gång under hösten 2012, så håll till godo med bilderna på kålen istället. Jag lovar att soppan smakar detsamma oavsett bild eller ej.

Grönkålssoppa
4 port

4oo g grönkål (repad)
1 rödlök
drygt 1 liter vatten
1 dl kokosmjölk
1 paket kokosgrädde (krämig kokosmjölk, 250 g)
1 dl vitt vin
flingsalt
vitpeppar
1/2 citron
1 lime
1 tsk japansk soja
Chili/ingefära (t ex Jamie Oliver)
Lime & Mynta (Santa Maria)

Skala och finhacka löken som sedan fräses kort i lite olja. Är grönkålen färsk så koka den ett par minuter i hälften av vattnet. Ställ åt sidan och plocka fram stavmixern. Lägg i den stekta löken och tillsätt mer vatten efter hand som allt mixas.
Som vanligt kan vattenmängden variera lite beroende på hur tjock eller tunn soppan ska vara.
Tillsätt vin och kokosgrädde.
Smaksätt med pressad citron och lime samt en skvätt soja och kryddmängd efter eget huvud.
Är soppan fortfarande för tjock så tillsätt mer vatten till önskad konsistens.
Har soppan blivit för kall så glöm inte värma upp den ordentligt inför serveringen.

Smaklig spis!

* * *

Vilken tur vi har!

Vilken är vilken?

Tur för oss att det nu är högsäsong för citrusfrukter. Precis när det är som mörkast. Vem blir inte på gott humör av en söt och saftig apelsin, en riktigt sötsyrlig blodapelsin ock visst höjer en kärnfri söt klementin lyckotillståndet för en stund. Ögat får också sitt av de solgula öarna apelsinbitarna bildar i maten.
Jag hade för längesen en vän som inte skrädde orden när frukt i mat kom på tal. Ve och fasa för äppelbitarna i fiskgrytan. Läste för ett par år sedan en artikel om hur frukt i maten tydligen är en "tvättäkta vattendelare - att älska eller hata" i matvärlden. Fokus var att frukt anses sött och mat salt. Alltså, ingen god kombination.
Eh? Begriper inte det resonemanget. Vad har jag missat. Knappast är väl i alla fall pizza Hawaii och Flygande Jacob längre representativa för vad frukt i maten innebär.

Med tanke på smakbalansen går ju sött och salt hand i hand, tillsammans med surt. Citron är (förhoppningsvis) numera lika vanlig ingrediens och smaksättare som salt (+ svartpeppar) och socker. Steget till apelsinen bör ha minskat avsevärt. Ju mer vi vänder blickarna ut i världen desto mer förändras våra rätter. Vi vågar pröva nya råvaror, kryddor och tidigare otänkbara smakkombinationer. Aprikoser, russin, äpple, päron, dadlar, nektariner och så vidare är snarare regel än undantag.

Jo, det var ju citrusfrukterna ja. Fick en kommentar förra året vid den här tiden (då jag skrivit om blodapelsiner och hur kassören i butiken trodde alla var blonda apelsiner). Enligt kommentaren är blodapelsiner tydligen mindre och ska ha tunnare skal än blonda apelsiner.
Tja, tycker de är skrämmande lika varandra på bilderna i alla fall. Inte helt uppenbart vilken som är vilken. Knappast var blodapelsinen heller röd inuti och skalen skiljer sig inte nämnvärt åt.
Hur som helst, nu är tiden inne att njuta av apelsiner och andra citrusfrukter. Även om det svider till i miljöhjärtat. Annat var det på den gamla goda tiden då jag bodde i Florida.

* * *

Sätt lite krydda på tillvaron vetja

The Sound of Taste from Grey London on Vimeo.

Det faller sig inte helt enkelt, varken i munnen eller tanken, det att sätta krydda på tillvaron. Tycker det låter extremt amerikaniserat och kan inte riktigt relatera till vad det egentligen innebär. Trots att uttrycket kan handla om att göra tillvaron lite mer intressant, lite roligare eller till och med sexigare och utmanande så kan jag inte kan påstå mig använda det. Särskilt inte då jag tycker det oftast används ang. det sistnämnda, av främst (äldre) män, vilket lämnar bitter eftersmak.
Faktiska kryddor använder jag å andra sidan väldigt mycket. 

Smaker. Nyanser. Färger.
Ja, vad vore livet utan kryddor säg?

Videon ovan är en reklamfilm för ett brittiskt "kryddmärke". Hur cool som helst. Det är precis så det kan kännas i munnen när en smakar den där perfekt smaksatta rätten. Jag är glad det finns så många olika kryddor att få tag på idag. Frågan är bara när, var och hur kom människan på att först torka vissa växters frön för att sen använda i maten?
Det är knappast en hemlighet att mat, oavsett det är råvaror, örter eller kryddor, påverkar kroppen på olika sätt. Det har vi haft tusen och åter tusen år på oss att pröva oss fram till. Fast det är främst förknippat med själva reaktionen snarare än smakupplevelser. Vem har t ex inte släppt väder efter löksoppan eller kåldolmarna och vem har inte fått en svettdroppe i pannan av en het chiligryta?
Tänk om de går hand i hand? Att vi lärt oss vissa (smak)kombinationer för att de i grunden är bra för kroppen snarare än att de tilltalar gommen. Vi uppfattar ju ändå smaker olika, även om vi kan skilja på själva grundsmakerna. 
Men hur började allt egentligen?

För att inte tala om salt och svartpeppar. Varför kan vi inte närapå inte leva utan salt och svartpeppar? Eller ja, salt kan vi faktiskt inte leva utan men hur kom vi på det? Det fanns knappas en manual att klicka sig fram till på tiden det begav sig.
Tanken på att så många av de vanligaste kryddor jag använder är importerade grämer mig dock en del. Ta bara svartpeppar som exempel. Den går inte att odla i kalla Sverige utan växer bäst på långt mer varmare breddgrader. Eller chili, som förvisso går att odla här under rätta omständigheter, vilken trivs bäst långt borta i den latinamerikanska regionen. Och ingefära liksom svartpeppar växer i tropiskt klimat
Tur ändå att dragon, oregano, timjan, körvel, anis, mejram, basilika, fänkål, myntor med flera går att odla här i Sverige. För att inte tala om färsk koriander (även om jag allt som ofta saknar den mörka och kraftiga varianten som finns i USA). Tror nästan inte jag skulle vilja leva utan färsk koriander. 

Vilken krydda kan du inte leva utan?

* * *

Avokadors underliga värld

Det är många med mig som gillar avokado. Själv använder jag den oftast i frukostsmoothies eller på knäckebröd efter kvällens träningspass.
Men.
Avokado är tyvärr, utan konkurrens, den råvara jag slänger allra mest. Ibland så oförskämt mycket att jag sen inte köper avokado på väldigt länge.

Om ni som jag älskar och trots allt äter förhållandevis mycket avokado har ni säkert också råkat ut för bruna trådarna, fläckar/klumpar inuti eller till och med en helt igenom brun och oätbar. På bästa matbloggsträffen innan jul hamnade vi i en diskussion om just hur svårt det är att veta om en avokado är bra eller ej. Det finns liksom inga säkra knep. Eller?
En gubbe upplyste mig, då vi båda stod böjda över avokadolådan i butiken, att en skulle se upp för dem där "knappen" saknades. Det var visst anledningen till de bruna trådarna inuti samt skulle påskynda försämringsprocessen.
För många år sedan hörde jag att mango, som också ofta har sådana bruna trådar i sig, får de för att de har varit för kalla. Oftast under transport och/eller helt enkelt ligger för kallt i butiken. Jag tror samma sak gäller för avokador.

Artikel i DN från 2012 "Går det att hitta en perfekt avokado?" där står det att de bruna fiberliknande trådar och fläckar i köttet beror på den oxideringsprocess som startar i frukten när den blir för kall. Om en avokado dessutom plockats för tidigt i sitt så kallade utvecklingsstadium kommer den aldrig att mogna. Dessvärre är det inget som syns utanpå. Till och med Plus har rotat i avokadors förunderliga värld. Svaret till skadorna har till stor del med kylan att göra.

"trädgårdsavokado" i Santa Barbara.

Avokado växer lite varstans i världen. Som bekant inte i Sverige och exporteras naturligtvis hit. Bara sedan jag bodde i Santa Barbara, där avokadoträd var lika vanligt i trädgårdarna som våra äppelträd, har importen fördubblats. Att avokadosorten Huss är så vanlig beror på att den i princip bär frukt året om.
Uppenbart är vi många som har svårt att få tag på en fin avokado så hur var det nu med "knappen". Råkade på Lottens post där hon skriver om varför "knappen" allt som ofta saknas bland avokador i butikerna men enligt en kommentar till hennes källa om hur hitta en perfekt mogen avokado så ska den sitta kvar och istället, ytterst försiktit, trycka till där "knappen" sitter. Är där då:

hårt = omogen
lite mjukt = mogen
väldigt mjukt = övermogen

Själv köper jag ofta avokador en aning hårda och fortfarande lite gröna i skalet som jag sen låter mogna i rumstemperatur hemma på köksbänken.
Hur gör ni? Har ni speciella knep? Och vilka undviker ni helt redan i butiken?

* * *

Ilvas chokladkaka

Kaka bakad i mars 2010

Kanske inte så dumt ändå att bli av med en del material. Det är ju inte så att jag helt saknar bilder. Tvärtom. Har väl i runda slängar 20 000. Mestadels skräp. Fast jag brukar försöka rensa och namnge bilderna i samband med överföringen är det på tok för många mappar som lämnats därhän. Går snabbare att rensa ur källarskrubb, vind och garderober än att få ordning bland bilderna. Ett par veckors heltidsjobb skulle säkert behövas.  
De senare bilderna är också om inte sämre så i alla fall inte bättre än de tidigare. Varför? Kan jag skylla på kameran tro? Tycker inte den har samma skärpa som tidigare och det är svårt att få ljus i bilderna.

En gång i tiden fanns intentionen att bli bättre på matfotografering. För en som aldrig ens fotograferat särskilt mycket vet jag inte varför jag trodde mig klara det. Också.
För vem är jag att hålla takt med dem som har både råd med schyssta kameror (som ju gör mycket av jobbet), goda kokkonster, massor av kul/modern/rätt rekvisita, bra datorer och datorprogram och inte minst tid att ägna sig åt att lära sig allt det tekniska. Eller med andra professionella fotografer för den delen. Det är lätt att glömma av allt det där när en surfar runt bland matbloggar i tron att alla är amatörer och hobbybloggare.
Tycker Johan och Henrik gör en utmärkt illustration av just detta inför det sista avsnittet i deras TV-serie Alla är fotografer. Ett annat skönt exempel som visar hur det kan gå till att fota till bloggar ser ni här. Se och lyssna på Mia Öhrn här (klicka på "matfotografins historia").

Så här kan det bli när en försöker få till det och ändrar inställningar

Det är inte bara bilder jag glömmer att namnge. Recept blir heller inte nerskrivna. Fånigt nog skriver jag recept till bilder jag glömmer namnge och vice versa.
Nu har jag inte bara rotat runt bland alla samlade lappar och anteckningsböcker sedan Miss Meisters mat förddes, jag har dessutom letat igenom, så gott det går, Ilvas gamla blogg Aglio e olio och hennes engelska dito Lucullian Delights. men kan inte hitta receptet. Om jag inte minns fel var det grahamsmjöl i, vilket gav kakan en annorlunda textur mot vad en är van vid då det kommer till söta bakverk. Funderar på om det eventuellt var kokosmjöl i också.
Hur som helst, vill ni testa något nytt som lördagsgodis kan jag rekommendera er att kika här och här bland Ilvas bakrecept. Om inte annat finns en del recept med kikärtsmjöl, kastanjemjöl och annat skoj. 

Smaklig fika!

* * * 

Snabbaste rödbetssalladen

När jag ska till att koka rödbetor brukar jag ta ett gäng på en och samma gång. Alltså större mängd än just den portion jag för dagen skall äta. Att ha färdigkokta rödbetor i kylen betyder nämligen snabbmat. Går utmärkt att tärna och steka på med lök, bönor och grönkål (hjälp, kan inte begripa att jag inte bloggat om det tidigare!), eller med spenat. Eller mixa till rödbetshummus. Eller helt enkelt göra en supersnabb och enkel sallad till mellanmål.

Snabbaste rödbetssalladen
2 port

ca 400 g kokta rödbetor
olivolja
balsamvinäger (t ex med tranbärssmak)
salt
svartpeppar
ett par nävar ruccola
ett par nävar bladspenat
ev lite parmesan

Skär de kokta rödbetorna tunnt. Häll två, tre matskedar olivolja i en skål. Tillsätt balsamvinäger till hälften av olivoljemängden. Salta och peppra. Vänd i rödbetsskivorna och ställ åt sidan. Kommer rödbetorna direkt från kylen så låt skålen stå framme tills de är rumstempererade.
Skölj ruccola och bladspenat. Få bort så mycket vatten som möjligt, förslagsvis med hjälp av en handduk såvida du inte har en flott salladsslunga nära till hands.
Blanda rödbetorna och de färska gröna bladen. Äter du ost så flaga över lite parmesan på toppen.

Smaklig spis!

* * *

Varde ljus och det vart...mörker

Inte långt kvar till årets första rabarberskörd

Grått.
Vått.
Dunkel och tända lampor mitt på dagen.

Det är ungefär den här tiden på året då jag brukar får fnatt och målar möblerna vita. Skulle så vansinnigt gärna vilja fixa mina golv. Bort med gamla fläckiga och härskna linoliummattorna och fram med trägolvet.
Drömma går ju.

Vore det inte för bakförbudet skulle jag i alla fall gjort mig en rabarberpaj. Ögonaböj. Kanske ändå att jag testar en alkoholfri rabarbernektar. Bara för att pigga upp mig lite.
Vad som skiljer den mot juice, nektar, saft och annan buteljerad dricka/läsk vet jag inte men den säljs på Systembolaget.

***

Livet utan dator

Numera död

Det är ungefär som när jag hade inbrott. Lite så är det med kraschad dator. Höstens ansökningshandlingar är förlorade. Om det är på gott eller ont vet jag inte men jag har kommit att leva stor del av mitt liv via nätet så jag känner mig närapå helt avskuren från omvärlden. Många förlorade timmar i den sociala låtsasvärlden. Allra värst är ändå alla bokmärken i webbläsaren som är borta. Jag som nyss gjort mappar, rensat och organiserat dem.

Tji fick jag.

En av de röda juldagarna, då Af höll stäng och jag inte kunde skicka iväg några ansökningar, såg jag (ironiskt nog) en dokumentär på Kunskapskanalen där programledaren Kjell Eriksson letade upp De bortkopplade. Tydligen finns det över en miljon "bortkopplade" svenskar. Är det ett problem? Hur klarar de sig? Intressant och reflektionerna lät inte vänta på sig.

En sak slog mig. Tagentbordet. På gymnasiet hade jag maskinskrivning på schemat. Som betygsatt ämne. Vad är det värt idag? Nada. Alla förväntas kunna hantera ett tagentbord Men alla kan inte det. Förstår inte varför bokstäverna sitter "huller om buller" eller vad Ins, Del och div. pilar (t ex shift och enter) betyder och måste stirra stint på tagenterna istället för på texten som skrivs. Det kan verka som att jag är från stenåldern då en annan när det begav sig satt med skärm över händerna och knapprade på en livs levande skrivmaskin, Klockade tiden det tog att skriva en text så felfritt som möjligt. Ingen tid för Tipp-Ex ens. 

Jovisst går det att leva utan (egen) dator och internet. Känns bara lite som att steget till Medeltiden är närmare än steget till den moderna tidens tjugohundratal vi nu befinner oss i. Knappast renässans på gång i mitt liv.
Kan inte påstå jag fått "ledig tid" heller. Snarare tvärtom. Det är omständligt och otroligt tidsödande att försöka omskapa och skriva cv+ansökningsbrev för hand, cykla fram och tillbaka till Af:s kontor för renskrivning m.m. Till skillnad från många förfördelade med julledigt tillåter jobbet som arbetssökande aldrig semester och vila. Akrivitetsrapporten ska in nu i januari och ve och fasa om jag inte har minutiöst omfattande jobbsökaraktivitet att rapportera. Och ingen torsdagsfika får en här på af.

En vanlig torsdag på GU, hösten 2012

* * *

Nyårets färgglada kålsallad

Kanske inte 50 nyanser men närapå i alla fall. Av grått. Inte undra på att krukväxterna kroknar och tynar bort i detta dunkel. Nästan att ej själv håller på att göra detsamma. Tur det finns färgglad mat att muntra upp sig med då. Grönkål, rödkål och apelsin i en salig blandning.

Tror jag var närapå den enda vakna i hela stan i onsdags morse, förutom djurskötaren och en husse med lunkande hund. Med tanke på det annars så blöta och gråa väder vi förärats med är jag glad jag var ute så tidig trots allt. Skulle naturligtvis joggat om det inte vore för det att ett par glas bubbel runnit ner genom strupen, dessutom ganska sent kvällen innan, och med bara några få timmars sömn i kroppen så fick en rask promenad duga. Väl hemma blev det till att förbereda och fixa årets första kålmiddag.

Färgglad kålsallad
2 port

200-300 g rödkål
100 g grönkål
1 apelsin
1 blodapelsin
2 msk god olivolja
flingsalt (ev med citronsmak)
svartpeppar
Lime & Mint från Santa Marias more.
   (eller kryddpeppar och oregano)

Skölj och riv grönkålen grovt.
Strimla rödkålen ganska tunnt. Enklast är att hyvla med hjälp av en mandolin.
Krama och massera in olivojan i kålen med händerna. Salta och peppra.
Fortsätt krama och massera kålen lite till och smaksätt med lime & mint, vilken inte längre verkar finnas kvar i sortimentet så det blir gott med t ex kryddpeppar (bör rostas mortla först) och lite oregano.
Skär skalet av apelsinerna och skär/riv dem i bitar.
Häll över apelsinsaften från skärbrädan och vänd i apelsinbitarna i kålblandningen.
Låt stå framme en stund och dra.

Smaklig spis!

Morgonstund har sannerligen guld i mund.

* * *

Första dagen på resten av livet

Miss Meister's mat behöver en nytändning. Har gång efter annan funderat på att lägga ner allting men hela tiden är det något som lockar och drar mig tillbaka hit. I all hast lovade jag stort inför 2014.
Intention är att satsa på än mer grönt och faktiskt tydligare av en pro-vegan-blogg. Det får vara nog nu med det allmänna gnället från kreti och pleti när vegomat kommer på tal.

Jag har tröttnat på alla okunniga, fördömmande kommentarer kring vegetarianism och vegansk mat.
Jag har tröttnat på hur större delen av den så kallade träningsvärlden hävdar att animaliskt protein är den enda och rätta vägen för vältränad kropp och hälsa.
Jag har tröttnat på hur allt för många av dem med insikt i att socker till stor del bidrar till bl. a. fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och andra så kallade välfärdssjukdomar samtidigt vägrar äta potatis, morötter, böner och linser osv för "de innehåller ju så mycket socker" snarare än att rikta in sig på den verkliga boven - överätandet; det allt för höga kaloriintaget av kött, fett och inte minst glukossirap som i princip finns i alla halv- och helfabrikat som överhuvudtaget finns att köpa.

Under hösten har jag letat och letat (på nätet) efter uppgifter om personer som drabbats av fetma m.m. just på grund av att de ätit för mycket grönsaker och frukt men hittar ingenting. Tips mottages gärna.

Jag, en robot?

Med tanke på min alltmer ansträngda tillvaro måste jag lämna en reservation om att jag eventuellt inte kommer klara av att hålla vad jag lovat. Det är så ofantligt tidsödande att blogga och dessutom helt beroende på tillgång av teknisk utrustning som t ex kamera, dator och diverse mjukvara. Så för min som amatör och hobbybloggare, utan ekonomiska medel att rusta upp, hopar sig tvivlen.
Tiden får utvisa.
Nu är det i alla fall 2014 som gäller.

På återseende!