Mandelbiskvier med blåbärssmak

När jag är sjuk så åker nyponsoppan fram. Ja, jag tappar verkligen matlusten men är ändå hungrig. Ingenting smakar särskilt mycket så jag lägger inte ner tid på kryddor och nya smakinnovationer. När jag dessutom som nu har ont i halsen är det mest flytande näring, varm som kall, som lockar. Men hur kul är det med nyponsoppa egentligen? (och nä, jag har inte varit ute och skördat nypon för att koka min egen soppa). Inte särskilt kul. Den behöver definitivt piffas upp med något.

Trots att jag åt glass i måndags är det inget som ingår i min kostcirkel och jag skulle gå upp sisådär en 5 kg på en vecka om jag bara åt det jag verkligen hade lust med för stunden. Så det är uteslutet. Keso i nyponsoppan är också en mellanmålskombination jag ätit många gånger förr men nu för tiden håller jag mig borta från så många mejeriprodukter som möjligt. När jag var liten fick vi ibland också små mandelbiskvier i. Konstigt nog var det den enda gång vi åt just dessa biskvier. Det var längesedan jag såg dem och säkert ser påsen likadan ut idag. Vet inte vem som tillverkar dem men påsen var iaf blå med gul text.
Tänker att det borde gå att baka egna små mandelbiskvier. Hittade inget recept som föll mig i smaken men mina misslyckade macarons i mindre format påminner ju om biskvierna. Det var bara att skrida till verket.



Mandelbiskvier med blåbärssmak
ca 30-40 st

100 g mandelmjöl/riven mandel
100 g florsocker
ev 2 msk blåbärspulver
1 äggvita (stort ägg)

Blanda de torra ingredienserna. Vispa äggvitan hård, ev med lite strösocker i, och blanda sedan ihop med de torra ingredienserna. Det blir en ganska fast massa, som mandelmassa helt enkelt. Rulla små bollar av ca 1 tsk massa och lägg på bakplåtsklädd plåt. Grädda i 200 grader ca 8 minuter. Mina blev större än vad jag tänkt mig och kunde nog nästan halverat bollarnas storlek. Dessutom var det fortfarande för sega i mitten och längre tid i ugnen hade jag bränt dem så en mindre storlek är att rekommendera.

Servera i en tallrik med nyponsoppa.


Smaklig spis!

***

Pumpasoppa med vitlök

Inte nog med att det blev i stort sett obefintligt med datortid för mig under bokmässan men nu har jag gått och blivit näst intill dödssjuk och orkar inte tänka ordentligt. Eller nä, riktigt så illa är det inte men det var längesedan jag var såhär dålig.
Vad som överraskade mig var den enorma ledvärken jag vaknade med i tisdags. Den tog mig genast tio år tillbaka i livet och påminde mig om varför det är omöjligt för mig att arbeta på en förskola. Så fort jag får någon slags infektion i kroppen så värker också lederna. Då blir jag mer eller mindre handlingsförlamad och gör gott i att inte byta blöjor, bära på barn, klä av och klä på barn och så vidare. Att vara ansvarig för 20 små underbara liv går helt enkelt inte att vara då kroppen inte är med på noterna.

Ja, ja, en annan gång när jag är frisk igen ska jag ta hand om resten.

I måndags då jag trodde halsen min var ett minne blott åt jag en halvliter glass till lunch. Ja, nä ni hör ju själva. Jag kommer aldrig gå ner i vikt i den här takten. Och ingen träning nu på åtta dagar!! Jag mår illa. Hur som helst. Jag var frusen och ville ha något varmt i mig så det blev till att fixa en soppa. I vintras lagade jag nästan samma soppa, då utan mixerstav, och med annat gott i till serveringen. Nu var det inte riktigt läge att piffa till den då både smak- och luktsinne går på sparlåga. Enkel, med massor av vitlök och så ett par matskedar kokosmjölk på slutet. Det var nästan som sammet i halsen.
Men hörni, vad gör ni egentligen av pumpakärnorna? Sköljer ni verkligen bort pumpaköttet ordentligt och sen rostar dem? Jag köper färdiga i påse jag...


Pumpasoppa med vitlök
4-8 port

1 butternutsquash
1 vitlök
olivolja
flingsalt
1 liter grönsaksbuljong
ev kokosmjölk


Dela pumpan, rensa ur kärnorna och skär kryss i pumpaköttet. Dela en vitlök på tvären och lägg vardera halva i groparna på pumpahalvorna. Det går också bra att skala vitlöksklyftorna i förväg och jämt fördela dem mellan de två groparna. Placera pumpahalvorna i ugnsfast form och ringla över olivolja och några nypor flingsalt. Baka i ugnen på 200-220 grader i ca 45 min. Tills pumpaköttet är mjukt men inte börjat dunsta eller fått för mycket färg.

Koka upp buljongen och låt stå. Ta ut pumpahalvorna och gröp ur pumpaköttet och vitlöken. Mixa sedan ihop det med grönsaksbuljongen, lite i taget, till en slät soppa. Jag kokade 1 1/2 liter buljong men det räckte med bara en liter. Vill inte ha soppan alldeles för tunn. Det går också att mixa i kokosmjölk för en lenare konsistens.



Smaklig spis!

***

Bokmässan tog musten ur mig

Bokskörden från årets bokmässa

I helgen jobbade jag på bokmässan. Jorå. Alltså förstår ni hur kul det är att jobba? Jag njöt (nästan) varje sekund. Dessvärre drog jag till mig en del baskilusker, halsen svider och jag är nu helt utslagen. Kroppen värker som den inte gjort under många år och gör mig eller mindre handlingsförlamad. Matlusten är inte direkt på topp heller. Men men, det går förhoppningsvis över i sinom tid.

Det var som vanligt galet mycket folk på mässan och jag har nog aldrig sett så mycket kontanter på en och samma gång som i kassan där jag stod, tyvärr med ryggen åt både scenen och signeringsbordet så jag missade det mesta. Hann inte heller mingla runt och njuta av bokmässans alla monteraktiviteter, seminarier på internationella torget och mat- och trädgårdspratet uppe i F-hallen som vanligt men trots det har jag aldrig har jag sett så många kända författare på en och samma gång. Kanske inte så konstigt då jag spenderade dagarna på golvet i mässans allra största monter - Bonnierförlagen. En och annan författare handlade själv i kassan och självaste kulturministern köpte en tjock bok om Povel Ramel. Tydligen kan hennes dotter allt om honom så varför hon behövde den boken begriper jag inte. Dessutom var hon den enda kund som fullkomligt stank tung parfym och det var näst intill olidligt att inte kunna lämna kassan och andas för en stund.


Allra roligast var när Björn Ranelid plötsligt stod framför mig i kassan och jag kunde bara inte låta bli... nä, jag sprang helt enkelt och hämtade en av de tre böcker som nu kommit ut i nytryck, som han fick signera. Med sig hade han min favoritpenna och skrev så snirkligt att jag trodde aldrig han skulle bli klar. Men alltså, vilken underbar motvikt han är till alla som bara tar, ska ha, struntar i att dyka upp, inte beblandar sig med "folket", bara hänger på vip-läktaren och så vidare.
Behållningen av årets mässa är ändå främst att faktiskt fått jobba på riktigt. Det är såklart inte helt fel heller att jag kom förhållandevis billigt undan då jag fick en del böcker gratis. Betalade bara för två stycken. Som den uppmärksamme kanske ser på bilden har jag alltså lagt vantarna på Jamie Olivers 30-minute meals, vilken jag skrev om här. Såhär i efterhand frågar jag mig varför jag inte köpte fler när jag ändå var på plats men som sagt, det var galet mycket folk och jag jobbade mer eller mindre nonstop. Lunchrasten bestod i att ge sig ut i dagsljuset, slänga i sig mat och sen köa till ni vet var. Och ändå har jag inte haft så kul på länge. Grattis alla ni som har jobb!

Nu kanske jag bara ska läsa boken också...

Hoppas vi ses om ett år igen!

***

Kålrotsfrittes

Till skillnad från mig som bara plockade (snarare slet som ett djur för att få upp den enorma roten ur jorden) kålroten på Bärby, så har Rasmus odlat sin egen! Jojo minsann. Håller med honom om det där med blasten och ursäktar mig med att jag på grund av utrymmesskäl och brist på muskelkraft ansade grönsakerna ganska ordentligt på plats. Men för er som har glädjen att tillgå kålrotsblast bör ni genast kika in på Vegologi och testa Rasmus recept på blasten.

Ni andra som vill laga annat än rotmos av kålroten kan t ex baka kålrotsfrittes. Eller ja, det är inte riktigt några frittes för jag äger varken en fritös eller är särskilt haj på att fritera i kastrull. Men det blir bra i ugnen också. Skulle det vara så att någon av er läsare som har en fritös och har testat fritera kålrot så berätta gärna hur det gick!
Jag är lite svag för detta med sojakorv, senap och rotsaker tycker det var en god kombination men varför inte göra egen (snabb)majonnäs till dina frittes. Kanske steka en vegoburgare till dem och servera tillsammans med några färska cocktailtomater.


Kålrotsfrittes

skalad kålrot av så mycket eller så lite ni nu vill äta
rapsolja (eller en neutral olja av eget val)
havssalt


Skär kålroten i långa ganska tjocka strimlor. Lägg i ugnsfast form och häll över en del olja och avsluta med havssalt. Sätt i ugnen på 200-225 grader i ca 30 minuter. Och gör nu inte som jag och fastna vid datorn under tiden kålrotsstrimlorna står i ugnen. Då är risken stor att det går som det gjorde för mig och mina frittes som blev kvar alldeles för länge (mycket längre än 30 min alltså!) i ugnen så det var nästan ingenting kvar av dem. Så går det ibland till när man lagar mat på en höft och inte riktigt har huvudet på skaft.
Nu hade jag som tur var mer kålrot kvar och har gjort fler frittes. Tyvärr finns inga bildbevis på dem men jag garanterar de var goda. Drog några varv med bbq-krydda också vilket jag gillade och åt tillsammans med guacamole och heta kidneybönor (scrolla ner till sist i inlägget).



Smaklig spis!

***

Durra fick en ny chans

Tidigare i år kokade jag Durra för första gången och blev inte alls imponerad. Trots att jag mitt i sommaren (av solskenet och salladen att döma var det väl sommar, varmt och förmodligen någon gång i juli som bilden är tagen) höll på att äta mig ur mitt skafferi så handlade jag såklart färska grön- och rotsaker samt frukt. Men när det kommer till torrvaror fanns det ris, dinkel och durra kvar att äta. Så det var bara att ge durra en ny chans.

Den här gången ska jag erkänna att det trots allt blev lite bättre men är fortfarande ingen fan av durra. Jag kokade nog både lägre och med mer vatten och saltade inte heller kokvattnet (vilket jag gjorde förra gången då det står så på paketet). Jag gör sällan det överlag. Jag vet att man ska salta i tid och otid men nä, jag gillar inte det. Saltar däremot efteråt eller i röror, dressingar och grönsaksblandningar jag äter till.


Durra med kalla grönsaker och mâche-sallad

durra, kokt och avsvalnat/kallt
gurka
cocktailtomater
mâche
olivolja
havssalt
hallonvinäger
timjan, färsk


Koka durran i förväg. På så sätt hinner den svalan ordentligt, kanske förvaras i kylen, och passar utmärkt till sallader, lunchlådor och picknickmat att ta med. På bilden är en kall sallad med förövrigt välkända sommaringredienser. Att det blev gott denna gången beror helt enkelt på att själva kokningen tog längre tid. Jag tillsatte mer vatten och inget salt heller.

Skölj och dela grönsakerna. Blanda och stänk över hallonvinäger och olivolja. Har du färsk timjan så repa bladen av några stjälkar och blanda i. Trots att hösten är här och färska cocktailtomater inte längre är huvudingrediensen finns en hel del andra grönsaker att väja bland. Varför inte strimla en bit färsk kålrabbi, skiva några rädisor eller riva ner en morot och blanda i salladen istället.


Smaklig spis!

***

I dessa svamptider

Redan onsdag. De senaste sju dagarna har bara svischat förbi. Trots att inget vettigt blivit gjort. En rejäl dipp i livet och jag har knappt sovit alls. I början av förra veckan nåddes jag av en god nyhet som dessvärre dragit ut lite på tiden. Jag lovar att ni alla kommer bli varse vad det lider.

Vad som hände sedan har lagt sordin på hela min tillvaro. Och inte blev den bättre då regeringens budgetproposition inte visade sig innehålla en tillstymmelse av någon förbättring för oss arbetslösas situation. Bara mer bidrag till anordnare som erbjuder totalt meningslösa och omeriterade sysslor för oss som redan har yrkeserfarenhet, är kompetenta nog att sköta ett jobb och dessutom har flera års akademiska studier med oss i bagaget. Jo, för vi finns faktiskt. Och det trots att vi i fem års tid blivit matade med hur arbetslösa människor är lata, okompetenta, icke anställningsbara helt saknar både arbetsvilja och förmåga att passa jobbtider.

Jag, och många med mig, är i allra högsta grad duglig och arbetsvillig. Att regeringen satsar på ökat bidrag till anordnare och handledning av anställda med ett redan förmånligt stöd (för arbetsgivaren vill säga), samt för att effektivisera handläggningen och placeringar av deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) istället för att på allvar ägna sig åt att få arbetsgivarna att själva betala för den arbetskraft de behöver, är oroväckande. Det finns inga som helst resultat som visar på att JUG, och då särskilt den tredje fasen, även kallad sysselsättningsfasen, leder till att fler arbetslösa får arbete.
Så vem är det egentligen som är bidragstagare här i landet?

Att jag nu på heltid ska bli tvångsplacerad på ännu en plats (i en secondhandbutik) där jag ska utföra sysslor som inte annars blir gjorda (sortera kläder) och sysslor som för secondhandbutiken är kvalitetshöjande (städa toan), samtidigt som jag på något underligt sätt ska fortsätta vara aktivt jobbsökande (undrar om de som kom på detta någonsin behövt ägna sig åt utformningen av sitt CV, formuleringar, registreringar in absurdum på hemsidor och numera för vart och ett av de jobb du söker) gör mig så illamående och yr i skallen att jag inte vet vad jag ska ta mig till.


Så havf förtröstan, mina vänner och matbloggsläsare! Det där med mat har inte riktigt högsta prioritet för mig nu. Det snurrar för mycket i skallen. Men än är jag inte helt knäckt och nere i skorna. Det kommer, det kommer...

***

Rester med matvete

När jag växte upp åt vi alltid söndagsmiddag. Ni vet, det var alltid lite speciell mat. Kanske var den dyrare än vardagsmaten. Tog längre tid att laga. Eller så var det fler tillbehör. Kanske var det också både förrätt och efterrätt. Den tiden är nu helt förbi för mig. Söndagsmiddagarna består snarare av rester. Jo, de rester som finns kvar i kylen från veckan som gått. Ja, så är det hemma hos mig. I söndags var inget undantag. Jag hade kokad matvete (förberedande för kommande matlådor) och hittade skålen med den goda citron- och lakritsdressingen från onsdagens mat.
Den smakade fortfarande lika gott. Dock hade lakritssmaken försvunnit lite och löken tagit över mer. Perfekt lunch. Lite kokta kikärtor eller linser i och ett par råa morötter så blir det en hel middag.

Vill ni ha fler förslag på mat idag ondsag så föreslår jag att ni klickar er hit till What's Cooking Wednesday så kommer ni garanterat hitta mängder av bloggmat!



Smaklig spis!

***

Monday blues på en tisdag

Dryga två år har hunnit passera sedan jag kom hem från jobbet i Santa Barbara, Kalifornien. Då full av självförtroende och en övertygelse om att nu, nu skulle jag också få vara med på banan igen. Jag som nu hade en alldeles färsk arbetserfarenhet, dessutom från utlandet (!) som ny punkt i cv:t. Inte kunde jag ana att jag skulle mötas av en aldrig sinande ström av nej.

En del av mig vill bara skrika: Hur i he***t gick det till? Vart tar tiden vägen? En annan del bara äter och äter, trycker och trycker tillbaka ångesten. Paniken. Den ständigt närvarande risken att spricka i tusen bitar. Att helt tappa fattningen. Eller helt enkelt bara sluta fungera. Sluta bry mig. Sluta röra mig.

En tredje del uppehåller sig med att varje dag försöka:
upprätthålla skenet av ett så normalt liv det bara går
hitta meningsfullhet.
parera slagen från alla håll och kanter om hur jag får skylla mig själv.

Den fjärde delen tar sig samman. Stiger upp. Borstar tänderna. Tränar. Tvättar kläder medan ytterligare en del av mig lyssnar på radion. Läser nyheter. Löser korsord. Försöker följa med i nyhetsflödet. Bloggar

xxx

Santa Barbara sett uppifrån tornet i County Superior Courthouse.

Sydväst

Syd

Nordväst

Öst-sydöst

Det är vansinnigt vackert i Santa Barbara och jag önskar jag vart en bättre fotograf så att vyerna, fina palmer, blommor och alla för oss ovanliga växter skulle komma mer till sin rätt. Nu när kalla vindar råder här i Sverige, och sockorna åkt på igen, är det inte utan att jag längtar tillbaka till SB där jag i stort sett levde barfota. Från dag ett till det var dags att lämna den tidvis galna perioden bakom mig.

Amerika i all ära men det är ett slitet och nedgånget land. I ett så bilburet land är det lätt att föreställa sig det är fullt av breda säkra motorvägar och ... men nä. Det var det värsta jag varit med om. Ett under att inte fler olyckor händer. Fattigdomen sprider sig och allt fler amerikanare slås ut. Där finns inte så mycket som en tillstymmelse av fungerande välfärdsapparat. Santa Barbara har ryktet om sig att vara en flott plats att bo och leva på. Inte helt otippat kanske, då deras landsmoder Oprah Winfrey bor där (uppe bland bergen i Montecito).
Därför förvånades jag över den mängd hemlösa människor som ofta parkerat sig på och kring stadens alla bänkar. Många så till den grad att staden diskuterat att ta bort bänkarna längst paradgatan State Street. Hemlösa möter man också på stranden, utanför mataffärerna, vid bussterminalerna och ja, hela södra kusten längst Kalifornien är välfylld av hemlösa amerikanare. Klimatet där är mer uthärdligt för ett liv utomhus.

Oprah's grind...

Vad jag inte begriper mig på är hur så många i landet Sverige ändå strävar efter att likna Amerika på så många sätt som möjligt. Det må hända att The American Dream lockar men faktum är att det för de flesta ändå bara är just en dröm. Verkligheten är något helt annat. Långt ifrån ett rikt och framgångsrikt liv de flesta drömmer om.

***

Potatis och ägg i en salig blandning

En dag för några veckor sedan blev det en sådär konstig blandning igen när jag lagade mat. Konstig för att jag slängde ihop något helt ogenomtänkt till middag. Tog sista slatten här och där. En tsk si, en nypa så. Inte sällan blir det överraskande gott då. Eller så är det kanske bara för att jag inte förväntar mig stordåd. Dessvärre brukar jag aldrig skriva upp recept eller ta bild när jag höftar ihop mat på det sättet. Därför var jag helt enkelt tvungen att slänga ihop samma sak igen för att göra en post och dela med mig till er läsare!

Kanske var det längtan efter mammas fiskgratäng med äggsås som spökade någonstans där bak i skallen när den blev till och var minst sagt lika god idag. Perfekt tröstmat. Såhär i efterhand inser jag ändå att väntan på bilden inte gör rätten någon större tjänst. Så låt er inte luras av den till synes fadda, och intetsägande potatis- och äggblandningen på bilderna. Skenet bedrar.

Det till synes icke-äggformade ägget gottar sig tillsammans
med nykokt potatis och yoghurtsås

Potatis och ägg i en salig blandning
1 port

ett gäng små färskpotatisar (eller annan av fast sort)
1 kokt ägg, eko
olivolja
flingsalt

RESTRÖRAN:
2 msk turkisk yoghurt
1 tsk honungsdijon
havssalt, eko
svartpeppar, eko
1/2-1 tsk torkad dill (färsk går säkert utmärkt bra om du har det hemma)


Tvätta och koka potatisen. Koka ett ägg. Jag gillar lite mer löskokta men höftar även där med tiden vilket oftast resulterar i ett hårdkokt ägg. Just här passar det ändå med ägget kokt mer åt det hårdare hållet än det lösa. Spola med kallt vatten när det kokat klart. Skala och skär ägget i grova bitar. När potatisen är klar så häll av vatten och låt dunsta av någon minut innan de lägges i en skål. Strö över en nypa flingsalt och häll över ens skvätt olivolja. Dela potatisen grovt med en gaffel och blanda med ägget. Rör ihop yoghurt, senap, salt, svartpeppar och dill och vänd till sist i yoghurtröran med potatis- och äggblandningen.



Smaklig spis!

***

Zucchini med het citron- och lakritsdressing

Det kan väl knappast ha ha undgått någon att Jamie Oliver är en av mina stora favoriter bland "kändiskockar". Det är över ett decennium den nakna kocken gjorde entré i våra tv-soffor. Personligen tycker jag bara han blir bättre och bättre. Jag gillar att han inte håller tillbaka med grönsakerna, trots att han lagar mycket fågel, fisk och mittemellan. Han är dessutom alltid noga med att använda råvaror av god kvalitet. Gärna ekologiskt och närodlat. Det märks inte minst i min absoluta absoluta favoritserie Jamie at home. För inte så länge sedan upptäckte jag att en ny serie jag inte sett tidigare; 30-minute meals, vilken tydligen visas på tv4+. Måste nog säga att det är min nya favvisserie med min matlagningsidol. Dessvärre är det en kanal jag allt som ofta glömmer av så jag har missat större delen av programmen. Men såklart finns en kokbok med alla recept i. Får väl se vad bokmässan har att bjuda på i år ;)

Förra veckan blandade han till en dressing till zucchini med bland annat chili men jag kommer verkligen inte ihåg resten. Minns bara den hyvlade zucchinin i hög med röda prickar på. Mer än så behövdes inte idag då jag ändå utgick från de och gjorde min egna dressing. Eftersom Jamie nog aldrig lagar något utan citron utgick jag såklart från både citron och chili. Och som ett galet infall i den annars så tradiga vardagen droppade jag i lite saltlakritsessens. Ja, det är inte helt lätt att få till lakrits i maten. Lakrits som ju förknippas med godis, sött och fungerar bra i bakverk, glass och diverse efterrätter. Men nu tar vi klivet fullt ut i laktrisdjungeln och kastar oss handlöst in i smakkombinationer vi bara kunnat drömma om tidigare.


Zucchini med citron- och lakritsdressing
2 port

400 g zucchini
1 salladslök
1 citron
1/2 chili (eller mer om du är en chiliälskare)
2/3 tsk saltlakritsessens
flingsalt
2-3 msk olivolja

Tvätta och finhacka salladslöken. Dela chilin, skrapa bort kärnorna och finhacka. Är du ett stort fan av chili så är det bara att hacka i en hel. Pressa ur citronjuicen i en skål. Droppa i lite lakritsessens. Anpassa lite beroende på hur mycket citronjuice det blir av just din citron. Jag hade en riktigt saftig citron och fick drygt 1/2 dl. Snåla dock inte för mycket, det är trots allt meningen att lakritssmaken ska kännas. Rör i salladslöken och chilin i citron- och lakritsblandningen. Tillsätt lite olivolja.

Tvätta och hyvla zucchinin. Lägg i skål/på fat och ringla över olivolja och några nypor flingsalt. Häll över dressingen och vänd om i skålen så att all den hyvlade zucchinin får dressing på sig. Jamie hade ugnsbakat fisk till detta men jag åt tillsammans med ett par vietnamesiska vårrullar som jag hade över från dagen innan.

Klockan 21:30 sitter jag bänkad framför tv:n för att se

vad Jamie ska hitta på att laga ikväll.

Smaklig spis!

***

Rödbetsråkost med äpple och pepparrot

Nu har det regnat nästan hela dagen och jag har skrivit och skrivit på en artikel/långt inlägg som har allt annat än med mat att göra. I takt med att vinden tog nya tag och regnet blev mer ihållande tappade jag både fart och koncentration för att fortsätta. Ämnet, Sveriges arbetsmarknadspolitik och den nu så omtalade FAS 3 i Jobb- och utvecklingsgarantin, tog också musten ur mig och har gjort mig på ganska dåligt humör. Dessvärre har det pågått så länge nu och inte verkar det finnas någon ljusning i sikte. Men det hindrar mig inte från att fortsätta. Behöver bara en paus i eländet. Och då hittade jag denna soliga och färglada bild på min favoritrotsak - rödbetan!


Eftersom jag rivit ett otal rödbetor och blandat med äpple och annat smått och gått kan jag inte för mitt liv förstå varför jag inte skrivit om det tidigare i bloggen. Men så efter en snabb sökning hittade jag en post, från alldeles i början av min bloggkarriär. Innan jag ens hade någon digitalkamera. I det sjunde inlägget jag gjorde i bloggen finns en variant av rårivna rödbetor, äpple och pepparrot. Det är en blandning jag fastnat för och allt som ofta återkommer till. Nu kör jag allt i min finfina nya mixer istället för att riva för hand. Vintertid blir de oftast med apelsin i men nu duger gott och väl citronen till. Kanelen hoppar jag också över. Smaksätter lite efter humör. Byter till exempel ibland ut pepparroten mot färsk ingefära.


Rödbetsråkost med äpple och pepparrot
1 port

1 stor rödbeta
1 grönt äpple
1 tsk riven pepparrot (alt mängd efter personlig smak)
1 skvätt kallpressad olivolja
1-2 klyftor citron, pressad
flingsalt


Skala och skär rödbetan i bitar. Tvätta äpplet, skär bort kärnhuset och dela även det i bitar. Har du färsk pepparrot så skala och skär även den bitar. Har du riven pepparrot på tub så klicka ut ca 1-2 tsk eller mängd beroende på hur väl du gillar pepparrot. Lägg allt i mixer och kör. Tillsätt citronsaft, olivolja och salt. Kör/pulsa en kort stund till. Klart.


Smaklig spis!

***

Kryddiga kålrotstäringar

Kräftpremiären är som bekant den första onsdagen i augusti och säkert är det många av er som redan haft, eller snart ska ha, kräftskiva. Om inte annat är det dessutom snart dags för hummerpremiär. Själv äter jag varken hummer eller kräftor. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.* Dill däremot har jag svårt att motstå. Krondill. Den är inte bara vacker utan luktar gott i hela köket. Jag kokar färskpotatis med krondill och jag snoppar av de små små fröna från blomställningarna och blandar i yoghurtröror eller i sallader.

Till de stekta kryddiga kålrotstärningarna gjorde jag en snabb grej. Det var inte planerat och inte heller tänkt som bloggmaterial (därav heller ingen bild) men det blev så himla gott att jag bara måste dela med mig. Jag strimlade resten av spetskålen jag hade i kylen, vilket var någonstans mellan 50-100 g. Så strödde jag över de små fröna från krondillen (av 4-5 små blomställningar), och fräste i en kastrull med upphettad olivolja i botten.
Efter ett par minuter hällde jag i en skvätt vatten och sänkte värmen. I med några nypor salt och två vrid med pepparkvarnen. Förutom ett par matskedar nykokade belugalinser tillsatte jag också resten (ca 1/2 dl) av havregrädden och lät det puttra ihop i någon minut.
Det blev riktigt gott må jag säga och kan varmt rekommendera att äta till de stekta kryddiga kålrotstärningarna.



Kryddiga kålrotstärningar
2 port

300 g kålrot
1/3 tsk bockhornsklöverfrön
1/3 tsk spiskummin
1/3 tsk korianderfrön
3-4 st svartpepparkorn
1/2 tsk svart spiskummin
olivolja
flingsalt


Skala och skär kålroten i tärningar och koka ca 10 min. Häll av vattnet. Kan göras i förväg och förvaras i kylen ett par dagar. Rosta kryddorna, förutom den svarta spiskumminen, i torr stekpanna och mortla sedan till fint pulver. Häll olivolja i den varma stekpannan och tillsätt kryddpulvret och de svarta spiskumminfröna. Låt fräsa en kort kort stund och vänd sedan i kåltärningarna. Stek på medel till hög värme i 5 minuter.
Skaka pannan då och då så tärningarna får kryddblandningen runt om sig och en jämn färg och som en lite hårdare stekyta på alla sidor.

Till de kryddiga kålrotstärningarna åt jag snabbstekt spetskål och belugalinser.


Smaklig spis!

***

* Hummer har jag faktiskt ätit en gång och hummersoppa ett par gånger.

Spenat- och bondbönfrittata

Under sommaren och inte minst nu under sensommaren och begynnande skördetid* som det finns de allra godaste råvarorna i grönsaksväg man kan tänka sig. Jag älskar persika och nektarin, sharonfrukt och vattenmelon, bigarråer och färska aprikoser och så mycket mer. De rotsaker som i stort sett finns året om smakar ändå som allra bäst nu när de är lite mindre, lite sprödare och ja, knipp helt enkelt än dem vi äter mitt i vintern. Knipplöken t ex, den första lilla löken som skördas liksom knippmorötter, knipprödbetor osv. Äsch, ni fattar grejen. Det hur som helst bara att frossa i nyskördat nu. Morötter, rödbetor, majskolvar, knipplök, mangold, kål, små zucchinisar med mera för att inte tala om alla olika gröna bönor! Bondbönor hör nog till mina absoluta favoriter. Men nyskördade bryt- och vaxbönor, sockerärtor, skärbönor... mmmm! Och tomaterna. Det finns inga godare tomater än en solmogen nyskördad tomat. Lyllos alla ni som har odlat egna tomater!

Så därför får man nu passa på att pimpa kvällsmaten alldeles extra och blanda godsaker i omeletten. Av diverse anledningar har jag det sämre ställt vad gäller färsk spenat och andra goda små skott som jag annars använder mycket i bland annat sommarsallader så jag nöjer mig idag med frusen spenat.
Ni som till skillnad från mig har en stekpanna som tål ugnen kan med fördel ställa in hela kalaset i ugnen och låta frittatan bakas klart där. Det är nämligen inte riktigt läge att försöka vända paketet som en pannkaka eller enklare omelett.



Spenat- och bondbönfrittata
1 port


2 ägg, eko
1/2 dl gammaldags mjölk, eko
2 1/2 dl hackad spenat (frusen)
ca 50 g bondbönor (skalad vikt)
olivolja
1/2 tsk torkad dill
1/2 tsk torkad körvel
1/2 tsk torkad dragon
havssalt
svartpeppar


Tina spenaten och förväll bondbönorna. Låt bönorna rinna av i durkslag. Behöver såklart inte svalna så har du över från dagen innan så går det lika bra att använda dem.
Hetta upp olivolja i en lagom liten stekpanna. Blanda ihop äggen, mjölken och kryddorna. Själv använder jag min gamla hederliga redningsbägare till det. I med allt. På med locket och skaka. Rör sedan ihop med den tinade spenaten.

Lägg de förvällda bönorna i stekpannan (och ev lite hackad schalottenlök om du vill) och fräs en kort kort stund. Häll över ägg/mjölk/spenat- och kryddblandningen. Sen är det bara att hålla tummarna det ska gå bra. Stek på medelvärme och vicka lite på stekpannan emellanåt så att fördelar sig ordentligt. Här gäller det att inte ha för varm stekpanna så att det bränner fast i botten.

Så ha inte för bråttom utan ge din spenat- och bondbönfrittatan kärlek några minut längre. När äggblandningen stabiliserat sig och vätskan är borta är frittatan klar.

Servera genast!




Smaklig spis!


* Tänk er en månad tillbaka i tiden, till början av augusti, så förstår ni bättre vad jag skriver om.
Den där bildhanteringen är inte min starka sida. Vägrar dock att ha en bildlös blogg så vissa poster tar längre tid än andra på grund av bilderna.

***

Häxägg?

Igår skrev jag om att både Marvin och jag är förundrade över en konstig sak som växer i min odlingslott. Det är långt ifrån första gången jag sett saken där ute. Bilden ovan är nästan på dagen ett år gammal och jag har fler bilder från tidigare år som jag inte hittar just nu. Det är bilder på något som liknar att slembollen exploderat och det är som ett kritvitt skal som ligger kvar. De brukar vara stora som tennisbollar. Ett år fick jag för mig att ta tag i en ordentligt och den var fast förankrad i jorden så jag fick gräva lite. Nästan hälften av bollen var under jord med en lång och ganska grov vit rot. Den var tung och stabbig. Lite gummiliknande och bara så überläskig att jag slängde den i soporna. Fortfarande ovetande om vad i hela fridens namn det är. Men nu mina vänner, nu har jag gått botten med detta och äntligen funnit ett svar.

Morgonen efter "skörden" och slembollen har imploderat lite

Det här med svampar är inte min starka sida men jag har klurat ut att det är en stinksvamp! En Phallus impudicus. Ja nä, det är inte alla som har turen att det växer champinjoner i komposten som hos vissa andra, t ex som hos Fröken Dill.
Den grönbruna geleklumpen ligger som en boll på marken men har en torrare och kritvit undersida med ett mycel, eller nej, det är som en lång ganska kraftig "rot" som sträcker sig långt ner under jorden. Detta slembollstadium kallas tydligen för gleba. Hittar ingen annan svensk översättning än häxägg. Det är visst förstadiet till en stinksvamp. Själva svampen har jag aldrig sett där ute i min odlingslott. Som med allt annat som försvinner från odlingslotten är det säkert någon som varit sugen och inte kunnat hålla fingrarna borta.
Och med detta utrett har jag även fått svar på den vansinniga stanken jag sååå undrade över förra året. Det luktade ruttet och jag trodde alla plantor höll på att ruttna. Ja, inte helt otippat ändå med den ansenliga regnmängden som kom. Ja, för det är ju inte bara denna sommar det regnat mycket i Göteborg.

Ett häxägg i tvärsnitt

Stinksvampen är inte giftig och tydligen kan man äta det där vita i mitten. Men nä, den utmaningen lämnar jag till andra att erfara. Som ni ser på bilden med handsken är just denna slemboll inte särskilt stor för som sagt så brukar de vara minst dubbelt så stora när jag sett de tidigare. Jag såg t ex en boll för några veckor sedan men hade inte kameran med. Nästa gång jag gick ut och skulle fota så var den borta. Fråga mig inte hur men de verkar inte bara vara läskiga, slemmiga och stinker utan kan förflytta sig och har kanske t o m små ben och inte bara en lång rot. Stinksvampen växer i lövskogar och trädgårdar i främst södra och mellersta Sverige.



Önskar er alla den bästa svamplycka!

***

Välkommen, Marvin!

Bästa posten!
(bortsett från ännu ett nej på ansökan för adminjobb på KTH)

I våras började små udda figurer dyka upp i en av mina favvisbloggar (som inte är en matblogg). Det visade sig bara bli fler och fler och jag kunde inte få nog. När exakt det hände vet jag inte men jag blev kär. Jo, jag föll pladask för de små underbara figurerna. Och det så till den milda grad att jag nu blivit stolt ägare till min allra första Bobbaloo! Jorå, förra veckan låg Marvin the Jacabob i postboxen och väntade på att bli uppackad. Och alldeles just upptäckte jag att han är kusligt lik Jojo, Pias första bobbaloo. Must mean something...

Marvin bekantar sig med sina gelikar annorstädes i Sverige.

Marvins första vecka i sitt nya hem har varit ganska lugn och en grej, som jag själv funderat på många gånger tidigare, verkade han väldigt misstänksam mot. En oerhört knepig sak som år efter år visat sig i min odlingslott. En stor, geléartad och tung klump som liksom förflyttar sig där ute. Och plötsligt är den som exploderad och borta. Den på bilden är nog den minsta jag har sett men vågade inte chansa på att den skulle finnas kvar tillräckligt länge att växa till sig, utan tog helt resolut med den in för att dissekera och gå till botten med vad det är.

Marvin önskar trevlig helg till er alla!

Men de små skatterna är svåra att få tag på så med stenkoll, tips och en stor gnutta tur kan man lyckas bli den första att lägga vantarna på de små tingen som finns här i KitLane:s butik på Etsy.



Trevlig helg!

***