Lost and found - eller i alla fall inte helt vilse.

Det hela började för snart tre år sedan. Ryktet om den franska matkedjan Picard (den där butiken med bara fryst mat) skulle lanseras i Sverige. I Stockholm närmare bestämt. Såklart. Flera av mina bloggvänner i Stockholm prisade Picard på alla möjliga sätt och jag erkänner att jag blev rätt så exalterad när jag fick nys om att Picard skulle öppna butik även här i Göteborg.

Frågan var bara var?

I två månader har jag letat. Eller ja, det är en sanning med modifikation. Men varje gång jag cyklat förbi vid Kungportsplatsen har jag kikat extra noga efter en Picard-skylt.
Kungsportsplatsen undrar ni, så onödigt att leta där då butiken ligger vid Kungstorget.

Jag skyller på att jag i augusti började jobba i en helt annan del av stan än tidigare. Istället för att flera dagar i veckan ta vägen genom centrala stan har jag i höst varit där max en dag i veckan. Oftast ganska sent på kvällarna, efter träningen, så svårt att riktigt ha koll på vad som förändras.
Dessutom har hösten varit bland den värsta i mitt mannaminne. Bra längesen nu jag mått så psykiskt dåligt. All tid utanför jobbet går mest åt till återhämtning. Att inte tänka på något. Att helst inte se och höra något alls, det får jag överdos av på jobbet. Varje dag.

Men förra veckan var det äntligen dags! Oj, så mycket rolig mat där fanns. Snittar, puffar och tilltugg till aperitifer, croissanter, såser, sushi, dumlings, vårrullar, desserter, glass och mycket mer. Dock inte så mycket färdiglagad mat för en vegetarian som jag men jag la i alla fall vantarna på bl. a. ett par påsar skalade bondbönor, gröna flageoletbönor och ekologiska fina gröna bönor.

Har du inte varit där än så gör ett besök omedelbums! Kan varmt rekommenderas!
Butiken är öppen mån-fre 09:00-19:00 och lör 09:00-16:00.

* * *

Bakom kulisserna i Miss Meister's kök

Drömmer om ett större kök...

Det har varit oförskämt tyst här i sommar. I sedvanlig ordning betyder det inte (tack och lov!) att jag slutat laga och äta mat. Däremot har det varit en tuff vår och sommar för själen och jag mäktar inte riktigt med bloggsvären. Min kropp har dessutom fått ta den stora smällen av den förfärliga diet jag lagt mig till med sedan påsken. Tänk om en kunde växa lika mycket på längden som i omfång. Då skulle jag inte vara den där jävligt korta personen längre.
Smör, yoghurt, ost och allehanda mejeriprodukter i gross och parti. Inte. Bra. Alls. Mer regel än undantag så trycker jag dessutom i mig hela dagsbehovet av energi sent, sent på kvällarna.

Det har helt enkelt inte varit den bästa tiden i livet. Som den uppmärksamme läsaren redan vet har jag bytt jobb. Att byta jobb är inte helt smärtfritt. Särskilt inte när det handlar om en kvinnodominerande bransch med allt vad det innebär. Parallellt med hela långa processen från tankar och beslut att söka nytt till själva genomförandet och både fysisk och psykisk flytt till ny arbetsplats har allt gammalt groll väckt på nytt igen. Känslan av oduglighet, utanförskap, misslyckande m.m. Alla studieår, studielån, praktiker, och tillfälliga jobb förgäves. Att ha satsas så mycket och så länge på något som aldrig någonsin kommer bli verklighet är så sorglig att jag knappt orkar bära det.

Nu är det bara till att bita i det sura äpplet och leva som jag lär. Bye, bye mejeriprodukter, hello matlådor!

Nu är det höst
och jag säger som Robin: 
nu kör vi!

* * *

Söndagsfika

Söndagsfika vid badet

Närå, Miss Meister har inte gått under jord (även om det är en lockande tanke emellanåt). Bara det att tanke och verklighet så sällan möts i min värld. Det blir liksom aldrig som jag tänker mig. Dessutom, på ny arbetsplats med ca ett 20-tal nya kollegor plus dryga 50 barn, med tillhörande föräldrar och syskon, att programmera in i hjärnan kräver sitt utrymme. Det blir inte mycket över till privatlivet och egna tankar och funderingar.

Så kom också sommaren till slut. Lagom till jobbstart för några veckor sedan och det har blivit många eftermiddagar och kvällar ute vid havet. Idag vankas det söndagsfika ute på solbryggan vid havet!

Är du i stan föreslår jag att du tar en sväng till Global Picnic Food Festival vid Kanaltorget och smakar på mat får världens alla hörn. Mellan kl 11-17 idag söndag kan du kryssa mellan Algeriet, Chile, Elfenbenskusten, Holland, Indien, Iran, Mali, Peru, Pakistan, Somalia, Turkiet, Uruguay och Vietnam.

Trevlig söndag!

* * *

Rabarber, fänkål och selleri i en salig blandning

Semster. Smaka på ordet. Som den ljuvaste sockersöta kaka en någonsin smakat. I alla fall för en som har levt större delen av livet i avsaknad av semester. Kan nästan inte tro det är sant men nu är den här. Gick ut hårt med tre soldagar, varmaste premiärdoppet ever - 18 grader - och en nyskördad bok. Nu verkar det vara slut på den lyxen då solen lyser med sin frånvaro.

Mer tid över då till mat och middagar i matglada vänners lag. Vad bättre än att starta första semesterveckan med en matbloggsträff, tema semester. Problemet var bara vad göra?
Snabbt, enkelt och smakfullt. Som så många gånger tidigare kom min räddare i nöden till undsättning. En sallad, perfekt för sommarens picknickar, enkel att förbereda och funkar bra till både bröd och grillat av olika slag. 

Tack, Yotam! Och tack Rebecka för den goda potatissalladen, Russinet för de goda "picknickbullarna", Johanna för brödet, Beata och Linda för de riktigt snaskiga sötsakerna! Gick hem denna blåsig måndagskväll mätt och glad i hela kroppen. Ni är bäst! 

Sallad av rabarber, fänkål och selleri (av Yotam Ottolenhgi)
4 port

1 stort fänkålsstånd, tunt strimlad
4 selleristjälkar, tunt strimlade
1 stor rabarberstjälk, tunt strimlad
20 g basilikablad, grovrivna
15 g dragonblad, grovhackade
10 g dill, grovhackad
2 tsk fänkålsfrön, rostade och grovt krossade

DRESSING
3 msk olivolja
2 msk citronjuice (av 1-2 citroner)
1 msk lönnsirap
salt 
svartpeppar

några nävar granatäppelkärnor 

 

~ Blanda ihop olja, citronjuice och lönnsirap. Salta och peppra. Ställ åt sidan.
~ Rosta fänkålsfröna i torr stekpanna och låt sedan svalna.
~ Strimla grönsakerna, ca 2 mm tunna. Göres enklast med hjälp av en mandolin.
~ Plocka bladen av de färska örterna, riv eller hacka grovt och vänd ner med de strimlade grönsakerna.
~ Krossa de rostade fänkålsfröna grovt och vänd även ner dem i salladen.
~ Vispa/skaka dressingen och tillsätt precis innan servering. Är det picknick på g så ta med dressingen separat och blanda i på plats.
~ Toppa med ett par nävar granatäppelkärnor.

 

Smaklig spis!

* * *

Vita bönor med tomat, vitlök och salvia

Primo 24 mars, Spongano 2015

I efterdyningarna av Italienresan har det blivit en hel del italienska toner i Miss Meister's kök. Mycket tomat, basilika och pasta. Fast inte så mycket som jag trodde. Otippat nog blev det inte särskilt många nyheter för mig under resan. Så här i efterhand inser jag att jag redan lagar mer italienskt än vad jag är medveten om. Delvis beror det nog på att jag inte förknippat all min vegetariska mat med just italienskt. Det trots att jag lagar mycket mat med inspiration av Ilva's mat (Lucullian Delights och främst den äldre bloggen Aglio e olio) och faktiskt också Jamie Oliver, som även han har en stor portion italienska influenser i sin matlagning. Kan inte säga att jag har lika stor koll på herr Oliver idag som för 15 år sedan (främst tv-serien The Naked Chef) men mycket av grunderna i matlagningen från honom hänger kvar. 

Vi lagade så galet mycket mat i Italien och det vart omöjligt att få med allt i anteckningarna. Det var förvånansvärt lite ickevegetariskt, vilket jag naturligtvis hoppade över, men några godbitar har jag kvar i huvudet. Till exempel de smaksatta vita bönorna. Superenkelt och supergott!
Nja, ta det med en nypa salt förstås. Jag höftar som vanligt och det kan hända har jag glömt någon ingrediens.
Råkar du å andra sidan vara ägare av Sanna och Hannus bok Syditaliens kök och skafferi så finns "rätta" receptet däri.

Vita bönor med soltorkade tomater, vitlök och salvia (insalata di fave e salvia)
4 port

5 dl vita bönor (små), kokta
3-4 msk olivolja
1 msk vitvinsvinäger
2-3 soltorkade tomater
2-3 vitlöksklyftor
ett gäng salviablad
salt

Har du inte redan blötlagt och kokat bönorna så går det naturligtivis lika bra med färdigkokta i tetrapack. Se bra till att skölja dem och låt rinna av innan du fortsätter med denna bönsallad.
Skär de soltorkade tomaterna i små strimlor och finhacka vitlöken.
Stek den finhackade vitlöken lätt i lite olja.
Blanda olivolja, vinäger, de strimlade tomaterna och den stekta vitlöken med bönorna. Smaka av med salt.
Strimla och fritera till sist salviabladen i het olja, lägg på papper och låt rinna av. Blanda med bönorna precis innan servering.

Smaklig spis!

*  * *

Världens bästa diet - finns den?

Vi äter mer och mer samma sorts mat världen över. På gott och ont. Enligt Kew, The Royal Botanic Gardens i London, finns i runda slängar 30 000 ätbara grödor. Av dem äter vi i princip bara ris, majs och vete. Sorgligt men sant.
På Kew finns Millennium Seed Bank där nära 2 miljarder olika frösorter finns förvarade. Tanken är att innan år 2020 ha sparat 25 % av världens alla plantfrön, främst från de mest utsatta områden på jorden som riskerar att värst drabbas av klimatförändringar och annan förstörelse av oss människor (bl. a. att det faktum att vissa grödor exploateras till den grad att det slår ut andra unika grödor samt gör en del råvaror otillgängliga för lokalbefolkningen (t. ex. quinoa) genom att de blir för dyrt för dem och tvingas leva på billigare importerade hel- och halvfabrikat).

I takt med att vi utsätter våra smaklökar för nya smaker och råvaror, med mat från jordens alla hörn, och skaffar oss en allt mer varierad kost, äter vi alltså globalt sett mer och mer samma råvaror. Hur har det blivit så? Vad gör det med oss som människosläkte? Och vem i världen äter egentligen den bästa maten? Frågorna haglar.
I den brittiska dokumentären World's best diet finns några av svaren. Har du inte sett så skynda att se på SVTplay. Del 1 (tyvärr ej längre tillgänglig) och 2 finns tillgängliga någon dag till. I filmen får vi följa Jimmy Doheryt (välkänd grisuppfödare i England) och Kate Quilton (brittisk TV-profil) på en resa jorden runt. De presenterar 50 länder, vilka rangordnats från de värsta till de bästa dieterna för ett långt och hälsosamt liv (mer info om hur de satt ihop listan) Några faktorer som används för denna rangordning är bland andra:

alkohol
fettyper i kosten
fetma
kostrelaterad cancer
diabetes
livslängd

Från 1970-talet och framåt har kostrelaterade sjukdomar som fetma, diabetes och hjärt-kärl-sjukdomar ökat världen över. Inte sällan i länder som tidigare haft en frisk och långlivad befolkning. Det är nämligen under 70-talet som grödor, främst majs, börjar industriodlas på bred front. Dock inte för de goda råvaran i sig utan för massproduktion av majssirap, ett billigt sötningsmedel. Företag börjar dessutom kräva att bönder jorden runt odlar samma varitet av grödor, vilket i sin tur resulterar i att allt fler grödor försvinner från jorden och därmed också våra matbord. Av olika anledningar är det även som så att vi börjat äta mer och mer halv- och helfabrikat, vilka i sin tur har alltför ensidigt innehåll och oftast innehåller just majssirap.
Bästa dieten är således...

* * *

För den nyfikne och kostintresserade följer här en sammanfattning av dokumentären.

#50 Längst ner på listan finns Marshallöarna. Hur är det möjligt att befolkningen på dessa paradisiska atoller i Stilla Havet, som i princip levt på kokosnötter och fisk, är så körda i botten vad gäller kostrelaterade sjukdomar. Människorna dör främst av diabetes. Det är förfärligt sorligt. I mitten av 1940-talet berövades befolkningen på sin största råvara, fisken, genom de amerikanska kärnvapensprängningar."Vattenfolket" kom inte längre åt fisken ute i havet och tvingas numera leva på  billiga amerikanska importvaror som t. ex. SPAM och andra konserver och helfabrikat. Marshallöarnas befolkning dör främst av diabetes.

#49 Ryssland. Där äter en trots allt inte helt uppåt väggarna fel kost utan dör av alkoholens följder, oavsett handlar om alkoholism och andra alkoholrelaterade händelser.
Efter Ryssland följer Kuwait och flera arabstater, som får en allt fetare befolkning av något de kallar "nya-världs-syndromet", där tillgången på så kallad "junk food" är oändlig.

En annan sorglig utveckling är att Mexico hamnar så långt ner som plats #44. Fetman är väl utbredd och för en stat med så fantastisk god matkultur, vilken de skulle kunna leva gott och länge på, så dödar bl. a. läskeblasken allt fler mexikanare för varje år som går.
Mexikos förhistoriska mat består mer eller mindre av endast sju ingredienser:

majs

bönor

pumpa

chili

sötpotatis

kryddor

örter

Ni förstår ju själva, den dieten håller än!

Så följer USA ett par sydamerikanska stater samt östeuropa och Australien, alla med stor andel majssirap i sin kost och där fetma och diabetes dominerar.
Bland de brittiska öarna är hjärtsjukdomar främsta orsaken bakom den låga levnadslängden. Fetma bland barn är också väldigt utbrett. Kosten består främst av mycket friterad mat samt hel- och halvfabrikat. Huvudingredienserna är kort och gott kött, socker, potatis, vete och vegetabilisk olja.

bild från Channel4.com

Kanske något otippat ligger Etiopien på plats #24. Till skillnad från stater som fått allt sämre dieter så har Etiopiens matkultur berikats på senare år och består mest av linser, gryn och frön, rotsaker och nästan inget kött. Det vill säga mycket fibrer. Säkert har flera av er smakat den för Etiopien karaktäristiska injera, pannkakan gjord av teff. Teff består till 2/3 av protein.
Undernäring är dock fortfarande bland de främsta dödsorsakerna och fetma lyser lyser med sin frånvaro.

När listan börjar räkna ner från #20 hamnar en i Asien. Kina ligger t. ex på plats #18. Kan tyckas lite ironiskt med tanke på att deras huvudingrediens är ris som ju alla kolhydraträdda individer flyr som pesten. Dock är kombinationen med en herrans massa grönsaker toppen för ett hyfsat långt och friskt liv.
Sydkoreaner lider allra minst av fetma och diabetes. Deras kost består främst av fisk, gärna rå, och grönsaker. De fermenterar också mycket mat. Hade det inte varit för spriten skulle Sydkorea nog kunna toppa listan men får nöja sig med plats #13.

Så har vi Frankrike som #8, med en befolkning som lever på kött, ost och rödvin. Enligt dokumentären beror den goda placeringen till stor del på helheten. Att fransmän till stor del har riktiga långluncher. De äter sällan "på väg" och det är glest med halv- och helfabrikat när fransmännen lagar mat.

På plats #6 finns Norden (Norge, Sverige och Danmark) och vår mat beskrivs som en slags nordisk medelhavsmat, Intressant nog är det inte en stat utan en religiös grupp, sjundedagsadventisterna, som hamnat på #4. De är i princip vegetarianer, dricker varken alkohol eller koffein och röker inte heller.

Så har vi då kommit till prispallsplaceringarna. På plats #3 var vi finner världens bästa diet hamnar vi i Grekland. På #2 hittar vi inga mindre än italienarna vilka fått se sig besegrade av...

*trummvirvel*

...Island. Jomenvisst. Där äter de knappt någon fukt eller grönsak och dieten består till stor del av fisk och mejeriprodukter, vilket skiljer sig markant åt andraplaceringens Italien. På Island tillagas en hel del mat med hjälp av Islands unika geotermiska energi (genom ångkokning vars utrustning och metod för övrigt skulle vara kul att grotta ner sig i). Att de titt som tätt badar i de varma källorna verkar också göra sitt till för ett långt och hälsosamt liv. 

* * *

Dieterna skiljer sig alltså en hel del åt i toppen så att helt slå fast vem som äter bäst är inte bara svårt utan nästintill omöjligt. Gemensam nämnare är att maten är minimalt bearbetad, hel- och halvfabrikat existerar knappt ens, samt att den är väldigt lokal. Många idkar självhushåll och äter mat från småskaliga lokala jordbruk och mattillverkare. 

Så, det var väl inte så konstigt att jag la på mig sisådär en elva extra kg första gången jag bodde i USA. Idag håller jag mig som vegetarian närmast åt den italienska dieten men som den nyfikna matnörd jag är, som gärna testar nya råvaror, är det inte utan att jag med lätt ångest kokar min quinoa, vispar ihop min chiapudding och äter så kallad superfood från områden där lokalbefolkningen tvingas leva på billiga och usla importvaror.
Det finns definitivt förbättringspotential för mig att ta mitt globala ansvar.
För människorna och för vår gemensamma miljö. 

 * * *

Ugnsbakade körsbärstomater

Idag är matinfluenser och recept oändliga och extremt tillgängliga. I princip skulle en kunna ägna sig åt matlagning dagarna i ända, år ut och år in, och ändå inte hinna pröva allt en ser och hör. Konstigt nog går jag ändå på rutin och veckornas alla matlådor har pinsamt lite variation. 
Så ibland, då gnistrar det till och jag lagar mig igenom ett recept här och var. Senast i raden var Slow-roast balsamic tomatoes, ur det brittiska matmagasinet Vegetarian Living. Ugnsrostade tomater är förstås ingen revolutionerande matnyhet, det går bara att göra på lite olika vis så detta var en ny variant för mig.
Det visade sig att inte hade någon balsamicovinäger hemma så det blev att improvisera med en skvätt vitvinsvinäger och en skvätt balsamicokräm istället. Same, same, but different. Det blev rackarns gott det med! 

Ugnsbakade körsbärstomater
1-2 port

20 körsbärstomater (eller 10 plommontomater)
4 hela vitlöksklyftor
olivolja
balsamicovinäger (röd)
salt 
svartpeppar
färsk basilika, timjan eller oregano

Sätt ugnen på 150 grader.
Skölj och halvera tomaterna. Lägg i ugnsfast form tillsammans med vitlöksklyftorna (behöver ej skalas). Ringla över rikligt med olivolja och balsamicovinäger. Salta och peppra.
Baka tomaterna i ugnen ca två timmar, tills de blir genombakade och mjuka.
Ta upp vitlöksklyftorna, skär av de grova ändarna (se till att inte bränna fingrarna!) och kläm ut den mjuka vitlöken över tomaterna och vänd om allting ordentligt.
Toppa med färsk basilika, timjan eller om du hellre föredrar färsk oregano.

Servera till stekt grön sparris (och fullkornspasta eller polenta). Eller använd i tomatsåsen, på pizzan, i soppor m.m. Bara fantasin sätter gränser!

Smaklig spis!

* * *

Ibland lyser solen extra starkt

Vissa dagar är faktiskt bättre än andra. Idag En tisdag för nio (VART tar tiden vägen?) veckor sedan var en sådan. Det var alltför längesedan sist vi sågs, Kristiina och jag. Solen sken från en klarblå himmel och med löfte om att våren faktiskt var på gång strosade vi runt i Trädgårdsföreningen och njöt av varandras sällskap.

Då jag utfärdat kokboksförbud för mig själv (i alla fall så länge det inte är en helvegetarisk/vegansk kokbok) blev jag superglad för denna fina present från Kristiina! Ett par veckor senare kom också en hälsning från självaste kokboksförfattaren, ni vet han vars resa till Italien jag följde med på.

Förresten, har ni inte kikat där än så ta en tur i Kristiinas blogg som är fylld av härliga och inte sällan underfundiga bilder som visar på att Kristiina har öga för detaljer och lite vad livet självt handlar om.

Där finns naturligtvis även fullt av mat och en hel del hembakat och goda efterrätter.

Tusen tack, Kristiina för boken!
Tack till dig också Hannu, som gjort boken.

* * *

Ramslökspesto

Inte heller jag kunde motstå den färska ramslöken. Hittade färsk sådan på Bara Bra Mat i Majorna. Detta var förvisso i mitten av maj men än är ramslökssäsongen inte helt över så den går nog att hitta än. Hade först tänkt använda den i en "vårpaj"med grön sparris men det blev en slags pesto istället.

Ramslökspesto
ca 1 1/2 dl

ca 40 g ramslök, färsk
1 1/2 dl mandel
dragon, färsk
salt
olivolja

Rosta mandeln lätt i ugnen först. Mixa. Tillsätt sedan ramslök, dragon och ett par matskedar olivolja. Mixa igen. Smaka av med salt och eventuellt lite svartpeppar. Tillsätt mer olivolja efterhand tills peston blir tillräckligt smidig.

Blanda i en matsked eller två i nykokt fullkornspasta eller vänd om med ugnsrostad färskpotatis. Också gott på en skiva stekt surdegsbröd och (för icke-veganer!) ett stekt ägg.

Smaklig spis!

* * *

in the making

Det går nästan att känna doften genom skärmen!

När jag var liten bodde jag i hus med trädgård. Där fanns rabarber, stora vinbärsbuskar, både röda och svarta, och så växte där ett par röda och gröna krusbärsbuskar också i trädgården. Till skillnad från äppelträden och päronträdet fick det storta plommonträdet stryka på foten. Varför vet jag inte. 
Ibland sattes potatis och det hände att ett grönsaksland såddes. Med morötter, dill, rädisor, sallat och säkert några mer sorter jag inte minnns. Alltså inte sådär överdådligt med mat men tillräckligt för att odla den där speciella känslan med att äta det en själv odlat och nyss dragit upp ur jorden.

Fläder däremot hade vi inte i trädgården. Som tur var hade vi rackarns trevliga grannar. Eftersom deras stora fläderbuske liksom hände och sträckte sig upp för slänten i vår trädgård så var det bara att skörda på "vår" sida.
Som stadsbo är det inte alltid helt lätt att kombinera livet bland betongen med det som ligger där och pyr under skinnet. Längtan efter egen uteplats och trädgård är ibland väldigt svår att trycka undan.  

Inte undra på att jag blev glad att äntligen hittat en prunkande fläderbuske med blommor dit jag når! För er som undrar, nej, jag tänkter inte tala om var den växer. Kan bara säga att den har bland de största och finaste blomklasar jag sett på en fläder. 
Då jag inte har något eget gammalt recept på fläderblomssaft så har jag googlat mig fram. Hittar mer eller mindre samma recept överallt. Nedan följer hur jag gick till väga första gången.
Dock blev saften så äckligt söt (nej, jag är ingen saftdrickare av rang utan använder helst fläderblomssaft till kalla vodkadrinkar!) att jag fick tillsätta koncentrerad citron vilket resulterade i att den smakar mer lemonad än fläderblomssaft. Ett nytt försök är i skrivandets stund under process.

Fläderblomssaft
ca 5 dl

10 fläderblomsklasar
1 ekologisk citron
5 dl ekologiskt socker
4 dl kokande vatten
1 tsk citronsyra

Skölj blomklasarna i ljummet vatten.
Tvätta citronen och skär i tunna skivor.
Skär av de grövsta blomstjälkarna och lägg blommorna i en bunke. Varva med citronskivorna och citronsyra.
Låt sockret lösa upp sig i det kokande vattnet och häll sedan över blomklasarna.
Med tätslutande lock på ska detta nu dra i några dygn. Bland recepten jag hittat varierar det mellan 2-5 dygn, i rumstemperatur och/eller i kyl.
Så glöm nu bort saften ett par dagar innan det är dags att sila den och hälla på flaska.

Smaklig fika!

* * *

Långbönor med gula tomater från Bua

I slutet av april var första gången jag såg dem i verkligheten. Långbönorna. Bara sett dem i mattidningar och diverse matsajter på nätet tidigare. Tror jag i alla fall.
Hur som helst, utan att riktigt veta hur de smakar eller vad göra med dem köpte jag hem en knippe. Antog de är lite som vanliga gröna bönor/haricot verts men ack vad jag bedrog mig. Eller ja, kanske inte riktigt. Visst påminner de väldigt mycket om gröna bönor i smaken. Men konsistensen! Konsistensen var mycket...eh, "krispig" eller "pigg". Om en konsistens nu ens kan vara pigg så är det precis vad långbönor är.
De mjuknar inte så som gröna bönor lätt gör utan behåller sin stuns och tuggmotstånd även i tillagad form. De kan vara lite bångstyriga och ta plats i stekpannan i sin fulla längd.

Långbönor med gula tomater
1 port

en knippe långbönor
olivolja
1-2 vitlöksklyfta (valfritt)
2-3 plommontomater (går naturligtvis bra med andra än från just Bua)
salt
svartpeppar
balsamicovinäger
god olivolja

Stek på medelvärme i stekpanna tills bönorna verkar genomstekta, sisådär 5-10 min.
Valfritt - Skala och skiva en vitlöksklyfta och stek med bönorna. Lägg gärna i mot slutet då vitlöken har en tendens att bli bränd ganska fort.
Skär upp de färska  tomaterna och lägg sedan allt på tallriken. Salta, peppra och ringla lätt över balsamico och god olivolja, förslagsvis en från Olivoljebutiken.

Smaklig spis!

* * *

"Miss Meister's mat fans want to here from you"

Det kom ett mail nyligen, som talar om att jag inte besökt fb-sidan för Miss Meister's mat på länge. Haha, som om jag inte redan visste! Tack och lov skickar Blogger inte ut den typen av meddelanden. Hela maj har passerat utan ett endaste inlägg, trots att jag som vanligt påbörjat dryga tio stycken sedan sist. Juni verkar gå samma öde till mötes.

Efter det jag kom hem från Italien, strax innan påsk, har jag bara mått så himla dåligt. Lederna har börjat värka igen och jag har gått upp en del i vikt. Så är det gråten. I tid och otid. Vet inte riktigt vad jag ska göra just nu för att bli bättre.
Svårt att sätta fingret på en sak men förmodligen är det sommarens intåg som spökar (avskyr sommaren) samt den ångestfyllda process som lett fram till det faktum att jag nyligen sa upp mig från min nuvarande tjänst.
Josåatte, är en inte arbetslös så säger en upp sig. Galet.
Det gör ont ända in i själen att lämna mina absoluta favoritstjärnor - barnen! Jag säger bara 3-4-åringar, finns nog ingen bättre ålder i livet. Så sjukt nyfikna och underbart bubblande av berättelser (vilka dock kräver ett tränat öra för att hänga med i ;-) ).
Ja, det är väl i alla fall några av anledningarna till tystnaden här för tillfället. Att magen helt kajkat ur och febern kommer och går som den värsta guttaperkaboll gör inte heller vardagen lättare. Svårt att äta ordentligt. Hungrig men ändå inte hungrig. Magen tål knappt någonting.
Nä, bättre dagar har en haft. Och bättre dagar lär väl komma vad det lider.

Förresten, visst är det ändå sorgligt att denna enorma kunskapstörs och nyfikenhet på livet små barn har lyser med sin frånvaro hos allt för många vuxna. Vad är det som händer? När slutar egentligen människor att vara nyfiken på hur saker och ting och inte minst livet självt fungerar? Varför? Vad är det som får allt för många att känna sig nöjda? Så ovilliga att se saker ur olika perspektiv och vägrar att revidera sina redan tillskanskade kunskaper.
Så vansinnigt sorgligt.

* * *

Ugnsrostad brysselkål med kokt vitlök och citron

Det är väldigt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka. När jag väl står där och tänker laga något jag sett i en kokbok som verkar lockande, saknas det alltid något. Antingen har jag det inte alls  eller ingen tillräcklig mängd osv. Då blir det till att improvisera. Ibland är det också så att vissa moment kan vara för omständliga så då förenklar jag och justerar lite i recepten.

Med tanke på att jag lagade denna rätt i slutet av januari i år finns är det kanske inte helt lätt att hitta brysselkål nu men hey, det är snart höst igen. Då ska du röva denna rätt som utgår från Yotam Ottolenghi och hans senaste kokbok Plenty more. Jag har lagt till och dragit ifrån lite på en höft här och slutresultatet blev hur som helst gott ändå.

Ugnsrostad brysselkål med kokt vitlök och citron
2 port

250 brysselkål
4 vitlöksklyftor
olivolja
balsamicovinäger
1-2 citroner
salt
chili
risnudlar

Putsa och skär brysselkålen i halvor/skivor. Lägg i ugnsfast form. Dressa med olivolja och salt. Ugnsrosta brysselkålen i ca 30 min, 180-200 grader. Den ska bli något mjuk och få lite färg. Tiden kan variera något beroende på ugn, typ av form och storleken på brysselkålen.

Koka vitlöksklyftorna i ett par minuter. Häll av vattnet och torka vitlöken lätt med hushållspapper. Stek dem sedan i olja. Rör om hela tiden så de får färg runtom. Tillsätt balsamicovinäger och låt puttra tills vätskan tjocknat.

Tvätta citronerna och riv av zesten. Pressa ut så mycket citronjuice som möjligt och koka zesten i citronjuicen. Ställ åt sidan då vätskan kokat ner och tjocknat lite.

Blanda vitlöksklyftorna och sirapen (som blev av stekningen) samt citronzesten med den varma brysselkålen.
Servera med svarta risnudlar.

Smaklig spis!

* * *

Påbörjad 27 jan 2015

Året som försvann

Livet har varit minst sagt omtumlande sedan mars/april förra året. I julas kom bekännelsen och jag har fortfarande inte riktigt smält det hela. Det var bland det svåraste beslut jag hittills tagit. Nyligen passerade jag 1-årsdagen på nuvarande arbetsplats. Så. När jag trodde livet inte gick att pausa mer blev det etter värre.
Väl medveten om att ni är många där ute som har svårt att förstå och sätta er in i min situation, hey, vi kände ju inte ens varandra före fejan, twitter och inte minst innan jag tog mig an Blogger dot com. Präglade av det individualistiska samhället som vuxit fram under min livstid, med starkt fokus på bara-du-vill-så-går-det-mentaliteten och positivt tänkande, så förstår jag det är svårt, för att inte säga omöjligt, för många att förstå och acceptera det finns människor som visst tar tag i sin liv och gör allt och lite till för att förbättra, utveckla och röra sig framåt.
Utan. Att. Lyckas.
Det betyder dock inte att vi inte finns.

Kanske är det förresten just därför en annan känner sig så fatalt misslyckad. För att hela samhället mer eller mindre skriker ut budskapet att om du inte når fram dit du önskar, om du är arbetslös, om du är utanför osv så beror det enkom på dig och att du inte gör och vill tillräckligt mycket.

Hur som helst. Att i över tio års tid strävat efter att bli frisk, hitta nytt yrke som är både fysiskt och psykiskt hållbart och hålla mig så smärtfri som möjligt är det obeskrivligt tungt att tvingas gå tillbaka till samma plats som gjorde mig så sjuk att jag knappt kunde ta på mig kläderna på morgonen. Det är också pga den anledningen livet fortsatt på "paus" då varje ledig minut går åt till att vila kropp och knopp för att orka gå tillbaka till jobbet nästa dag.
Det var ju precis detta jag ville ifrån.

Värt att påminna om är, jag har sagt det förr och säger det igen, vad barnen beträffar går det hur bra som helst. De är mina små stjärnor i livet. De är så glada och ivriga att de nästan spricker när de lyckas erövra den ena färdigheten efter den andra. De är små filosofer, så underfundiga och smarta och jag älskar hur de bubblar och vill berätta allt mellan himmel och jord för mig.

Men organisationen är förfärlig. Vad håller Sverige på att göra med förskolan? Varför? Gång efter annan hör jag hur "viktigt" mitt jobb är. Jag om någon vet precis hur viktigt mitt jobb är. Men arbetsförhållanden på en vanlig svensk förskola idag säger raka motsatsen. De är allt annat än hållbara. Det går inte att fullfölja det pedagogiska uppdraget på ett tillfredsställande sätt. 
Öppettider blir längre och längre vilket gör att personal jobbar mer ensam och har väldigt lite tid tillsammans.
Planeringstiden är godtycklig. Tas med andra ord när "tillfälle dyker upp" som in praktiken innebär 10 min här och där (har en tur hinner datorn starta upp)
Fikaraster existerar inte. Knappt hinner en gå på toa ens.
Barngrupper blir antingen större (storarbetslag) eller mindre. Då på bekostnad av personal vilket i slutändan ändå gör att det går 5,5-8 barn/personal. Inga smågrupper där inte.


Jag. Räcker. Inte. Till.
Nej. Jag räcker helt enkelt inte till. Till alla och allt som ska göras för att fullfölja uppdraget. Det, tillsammans med tempot, ljudnivån och alla tusen intryck en utstår dagarna i ända tär på både kropp och psyke.

* * *

Linssallad med morötter och selleri

Visst är det så att även den mest matglada amatörkock ibland varken känner för eller hinner laga särskilt rolig mat. Idag var just en sådan dag. Inte heller var jag särskilt hungrig. Det blev därför en enkel kall linssallad. Utan att kolla något särskilt recept (eller snarare med hjälp av otaliga recept och salladsmonteringar genom åren i bakhuvudet) tog jag ingredienser som fanns inom räckhåll. Just denna sallad fick rester av en buffalomozzarella men den går naturligtvis att göra helt vegan, utan ost (nej, går inte alls lika bra med veganost pga inte gott).

Det tar en liten stund att rensa de kokta linserna från stenar men det väl värt mödan! Du slipper knaster och framförallt har du tänderna i behåll efter maten! 

Småsten bland linserna

Linssallad med morötter och selleri
1 port

1-1 1/2 dl kokta linser (eko) t ex berg-, beluga- eller gröna linser
1 morot (eko)
1 stjälk bladselleri (eko)
1/2 pressad citron (eko)
timjan (torkad backtimjan) (eko)
chiliflingor
salt
svartpeppar (eko)
olivolja (eko)

Linser behöver, till skillnad från bönor, inte ligga i vatten innan kokning så finns inte redan kokta linser över i kylen så går det fort att koka någon deciliter. Lite beroende på sort förstås men de behöver oftast inte koka mer än 10-20 min.

Skala moroten och fortsätt hyvla den med potatisskalare. Tvätta och skär sellerin (på tvären) i strimlor.
Blanda först linser och selleri i en bunke. Vänd i citronjuicen och olivolja. Salta, peppra och krydda efter smak. Nej, jag lämnar inga exakta kryddmått här för någon gillar mer sälta, en annan mer chili, en tredje mer örter osv. Samma sak gäller för olivoljan men se upp för att inte göra salladen allt för oljig.
Blanda till sist i moroten.

Oavsett det är kalla eller nykokta linser går salladen att äta meddetsamma men gör sig också bra om den får stå och dra åt sig smakerna en stund.

Smaklig spis!

* * *

Bara Bra mat i Majorna

Av en slump (?) fick jag syn på en relativt nyöppnad butik i Majorna, i Rollands frukt och grönt's gamla lokal. De har även en butik i Olskroken (vet ej hur länge den funnits där) samt en nätbutik. Började klicka mig runt och fick snabbt syn på mitt favoritmärken på fullkornspasta, La BIO IDEA. Bäst av allt, de har min älsklingspasta! Jo, inte mycket roligare än makaroner (och spaghetti). Tidigare handlade jag dem på Gröna boden i Vasastan men de slutade ta in dem och har bara icke-fullkornspasta (vilket jag ytterst sällan äter) av samma märke. Köpte till och med med mig ett par påsar hem från Goodstore i Stockholm senast jag var där.
Vad annat att göra nu än att kasta mig på cykeln och snabbt göra mitt första besök.

Så.
Jag säger bara.
BaraBraMat

BaraBraMat - En organisk handelsbod. Kanske blev jag bara nostalgisk men det kändes lite som att vara tillbaka på Lazy Acres i Santa Barbara. I mindre format. Grymt skön stämning. Skulle kunna spendera en hel dag där och bara njuta av musiken, kaffedoften och all god mat som pryder hyllorna.
Hann inte kolla färskvarorna men helt klart värt (flera) återbesök. Någon som varit där? Som känner till utbudet och kvaliteten på frukt och grönt också?

* * *

Sanna och Hannu

Sanna, Hannu och kaprisbusken

Till min stora förvåning är det tydligen många i min omgivning som varken känner till Sanna eller Hannu, de två gnistrande pärlorna som stått bakom det italienska matresearrangemanget. Som mat- och odlingsintresserad önskar jag förstås fler ska hitta fram till dem. Ja, för det är just pärlor de är!
Tillsammans har de gjort boken Syditaliens kök och skafferi (Bonnier Fakta, 2014), vilken matresan utgick ifrån.

Men vilka är de då, Sanna Töringe och Hannu Sarenström? Jag ska i sanningens namn erkänna att Sanna varit okänd för mig ända fram till för ett par år sedan då Gunnel Carlson, hon från STV:s Gröna rum ni vet, gjorde en miniträdgårdsserie om drömmen om Italien. Där "mötte" jag Sanna för första gången. Hannu å andra sidan "mötte" jag redan i ovan nämnda trädgårdsprogram för en herrans massa år sedan, då han under flera år var krönikör i programmet. Han talade fort, passionerat och kröp liksom nästan igenom tv-rutan och rakt in i mitt lilla trädgårdshjärta.
Just nu visas den allra första säsongen av Gröna rum, från 1996!, i STV:s Öppet arkiv så passa på att få dig en liten bit svensk trädgårds-tv-historia.

Hannu är inte karln med solbrillor i pannan, ovanför de vanliga brillorna
utan han i vit t-shirt. Med solbrillor i t-shirthalsen.

Under åren har Hannu skrivit trädgårdsböcker och på senare år även kokböcker. Flera av er har säkert stött på honom på bokmässan eller i helt andra sammanhang. Kanske någon till och med varit hemma hos honom och hans mathelger? Om inte så finns det några få platser kvar en helg i augusti. Skynda, skynda! Om jag förstått saken rätt finns snart en rykande het kokbok ute så håll ögonen öppna, Sköna, gröna sommar finns snart i en bokhandel nära dig!

Sanna är författare och journalist som bland annat skrivit både trädgårds- och kokböcker. Och faktiskt ett par barnböcker! Så var det ju det där med drömmen och huset i Italien. Lyllos dem som fått chansen att hyra det en vecka eller två!
Sanna säljer också olivoljor. Hon har en alldeles egen olivoljebutik och har du tur kan du handla henner olivoljor, oliver och annat gott i en fysisk butik där du bor.
Vi fick smaka på flera olika sorter under resan. Så har du inte redan som jag, ett litet sortiment olika olivoljor hemma, så tycker jag du ska ta tillfället i akt och handla en flaska eller två av Sanna. Olivoljor to die for!

Här har ni bara fått ett pyttelitet smakprov på Sanna och Hannu av mig. Nu är det upp till dig läsare att lära känna dem mer. Du kommer inte ångra dig!

Tack, Sanna och Hannu,
för en rackarns bra resa!

* * * 

Böngryta med svarta kikärtor

Svarta kikärtor. En delikatess svår att få tag på. Lyllos mig som köpte med mig något kg hem från Italien. Bland annat från Le Stanzie och så en påse från bakluckan på en bil. Det var just under besöket på agriturismon som jag fick nys på de svarta kikärtorna. Tyvärr var det kött i så jag smakade aldrig på den. De svarta kikärtorna dök aldrig upp igen under resan så jag är glad att jag köpte med mig hem. Men vad göra med dem?

Det fick helt enkelt bli en slags caponata eller grönsakgryta om en så vill. Har du tur och det finns en påse svarta kikärtor i ditt skafferi så tänk på att de behöver lite längre tid att koka än de vanliga gula. Tog 1 1/2-2 timmar. Just denna gången låg de torra ärtorna även några timmar längre i blöt (innan kokningen) än de vanliga gula. Om inte så går det också bra att laga maten med vanliga kikärtor.

Böngryta med svarta kikärtor
2 port

1 schalottenlök
1-2 vitlöksklyftor
1 morot
1 bladselleristjälk
1 puck grönsaksfond
2 dl vatten
1 liten burk krossad tomat (t ex Mutti, 210 g)
ca 100 g mangold
1 1/2-2 dl kokta svarta kikärtor
1 lagerblad
en skvätt pressad citron
en skvätt äppelcidervinäger
olivolja
salt
svartpeppar
några nypor persillade
några fler nypor torkad oregano
några vrid chili explosion

Finhacka schalottenlöken och vitlöken och fräs, på medlevärme, i olivolja. Löken ska inte bränna vid. Tärna moroten och bladsellerin ganska smått och fräs tillsammans med löken ett par minuter.
Tillsätt sedan vatten, grönsaksfond, lagerbladet, krossade tomater och salt. Låt puttra en stund på låg-medlevärme.
Tillsätt sedan citron, vinäger, örtkryddor och chili och låt grytan fortsätta puttra en stund. Tillsätt kikärtorna och allra sist grovskuren mangold. Stänga av värmen och låt grytan så kvar på eftervärme och gotta till sig.
Servera varm med riktigt god olivolja på toppen och en skiva färskt surdegsbröd.

Smaklig spis!

* * *

Resan som äntligen blev av

Det slog mig just att jag aldrig tidigare flugit över Alperna. Det var strålande väder och utsikten från planet var minst sagt hissnande. Lite läskigt ändå att jag tog dessa bilder, då vi häromdan hörde om den tragiska olyckan med tyska planet som kraschade.
Helt ovetenskapligt och mer av karaktären lösryckt antagande (efter en del googlande förstås) antar jag det en ser är i krokarna kring Kitzbühel och den österrikiska nationalparken Hohe Tauern.

Nu är ju detta först och främst en matblogg. Vegetarisk dito dessutom. Resan till Italien var en uttalad matresa och tanken var från början att föra en slags matdagbok. Men resan var överväldigadande på så många sätt att jag inte hann med att dokumentera allt. Jag som började så bra.

Utresan:

Tidig frukost hemma med gröt och kaffe.
Banan och mini-Froosh smoothie innan säkerhetskontrollen på Landvetter.
Fruktsallad och Brämhults blåbär- och hallonsmoothie i Köpenhamn.
På flyget mellan Köpenhamn och Rom var det vegetariska alternativet så kallat flatbread pizza, mexican style. Som en pizzabit fast med polarkaka istället för pizzadeg. Typ. Hyfsat god. Men allt är som ni vet relativt.

Väl framme i Rom blev det som bekant (pga strejken alltså) en 5-timmarsresa med tåg till Brindisi istället för det bokade flyget. Eftersom vi inte visste om det fanns bistro el. dyl. på tåget köpte vi med oss mat och dryck från centralen. Det blev så originellt som en vegetarisk quesadilla med ruccola, tomat och ost.

Sen vaknade jag och det var sol, lördag och jag fick nypa mig i armen för att förstå att det inte var en dröm.

Hemresan

Kaffe, en banan och ett päron.
Vatten
Vin i VIP-launchen på flygplatsen i Rom
Flatbread pizza på planet Rom-Köpenhamn
Gah, sjukt hungrig på flygplatsen i Köpenhamn!
Macka med tomat och mozzarella och mer vatten på Kastrup.

Så vart det ju all mat däremellan.

Med all sannolikhet kommer fragment från resan hänga med i bloggen en bra tid framöver och förhoppningsvis kommer jag få fatt på ordentliga recept att dela med mig av.
Men för nu är resan över. Så brutalt och kylslaget att vara hemma igen. Värre än värsta käftsmällen.

Saknar er redan, La Familia.
* * *

Picknick vid Medelhavet, middag och Pizzica

 

Att försöka sammanfatta sista heldagen i Italien i ett inlägg är stört omöjligt. Som ni säkert märkt har dagarna varit fulla av aktiviteter och intryck och det är bara en bråkdel som fått plats i de senaste inläggen. Dagen har varit både solig och regnig. Glad och ledsam. Äventyrlig och hemtam. Stillsam och helt galet svängig. Och allt däremellan. Är fortfarande svettig, för att inte säga dyblöt, efter kvällens bravader. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig en sådan här resa.

Sprang resans sista runda längs olivlundarna i morse, följt av enklaste frukosten; kaffe, en apelsin och ett päron. Sedan var det åter dags att sätta sig i bussen och fara mot nya äventyr. Vi körde bokstavligt talat ända fram till Medelhavet, eller ja snarare Adriatiska havet (vilket ju är en vik av Medelhavet) och närmare bestämt till en havsvik och anlagd badplats i Castro. Där hade vi picknick bestående av mackor på resterna från all mat vi lagat under veckan.

Det var nästan riktigt varmt i luften men tyvärr inte tillräckligt för att kasta kläderna helt och ta ett dopp i det blå. Förlåt, turkos menar jag. Benen fick sig i alla fall ett snabbdopp. Har tyvärr inte lyckats återge den nästan självlysande turkosa färg havet hade på bilderna jag tagit. Den översta är nog så nära det går.
Innan picknicken vandrade vi runt i botaniska trädgården La Cutura. Mamma mia vilka kaktusar och andra suckulenter! Aldrig sett något liknande. Inte i de gigantiska storlekarna.

Efter picknicken promenerade vi runt lite i Castro. Bland annat gjorde vi en nära på lodrät stigning till Castros "gamla stad", Il Centro Storico, med rester från den gamla borgen väl införlivad i den framvuxna stadsdelen. Borgen var tyvärr stängd för besökare och det föll sig inte bättre än att vi kom bort från varandra. Jag och några till missade helt den gamla stadsdelen. 

Vy från toppen och de flotta sutteränghusen, Castro

Väl tillbaka i palatset fick vi pusta ut en stund. Packa väskorna och svida om inför kvällen. Det kändes konstigt att inte gå ner i köket ikväll och fixa middagen. Vi blev nämligen bjudna på mat ikväll. Och så bjöd de upp till pizzica (dans)!
Jag fick en rackarns god böngryta (med cikoria och/eller rape i). Icke-veggisarna fick en mustig köttgryta. Första riktigt stora köttfrossan på hela resan faktiskt. Men först några starters som bl a  fritterat potatismos, inlagda kronärtskockhjärtan, mini-mozzarellabollar, frittata med rape och potatismos med hackad manel i pytteglas.
Oj, oj, oj, så lite vi visste av vad som väntade oss när vi satte oss vid det uppdukade långbordet.

Baronen (och kocken) Alessandro visar oss vegomaten

Under och efter maten var det nämligen dans för allt vad tygen höll! Först lätt reserverade och återhållsamma. Men hej, svetten lackade och vi dansade och dansade medan regnet öste ner och piskade hårt mot rutorna. Trots att det var Pizzica, en dans ursprungligen från Salento, som gällde slank där plötsligt in ett par enkla salsasteg. Jag var lyckligt lottad (eller helt grym på att dansa ;-) ) då jag flera gånger fick dansa med självaste danslärare :-) Fast bäst av allt var nog ändå den ack så korta dansen med Hannu ;-)
Nu ska en nöjd och glad Miss Meister sussa sött några timmar innan det är dags för hemfärd. 

 

Sov gott!

* * *